Bokdag på Karlsängskolan!
Snart är det dags för Karlsängskolans årliga Bokdag! På Nobeldagen den 10 december går hela dagen i litteraturens tecken. Ja, förresten även kvällen. För första gången kan vi erbjuda Torgny Karnstedts fantastiska föreläsning även för föräldrar.
Mera boktips - Science Fiction Bokhandeln
Årets Barnbokskatalog - massor av tips på bra böcker!
Årets Barnbokskatalog finns nu att hämta på biblioteket eller så läser du den här. I den digitala versionen kan du även provläsa några sidor ur böckerna och lyssna på några av författarna.
Dikt i Allhelgonatid
Den här tiden på året brukar jag plocka fram en av mina favoritdikter, Vinterorgel, av Erik Axel Karlfeldt. Den är mäktig och absolut värd att läsas långsamt och begrundande, gärna högt så man hör rytmen och de vackra, dramatiska orden. Det är värt att ta sig tid att slå upp både musiktermerna och de religiösa orden och fundera på Cecilia och Maria. Vinterorgel är en av Karlfeldts sena dikter. Den publicerades år 1927 i Hösthorn. Lyssna också när författaren själv läser några av sina dikter.
VINTERORGEL
Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv, Allhelgonadag! Där slocknar sommarens hymn som ett skalv av klämtande slag. Sin mantel river den svarta sky, och lundarnas bleknade trasor fly, och natten mässar om allt som är dött, allt hö, allt kött. Det dagas ånyo, det klarnar så vitt, det blånar så vasst. Det växer en värld ur förgängelsens mitt, en vit och fast. I frostiga kvällar skönjs en arkad med pipor av silver i glittrande rad nu reser vintern sitt orgelhus ur mörker och grus. Nu höves ej lövens lösa lek, ej susande äng. För svag är den saviga bågen, för vek är blomstersträng. Men furan på höjd och granen i dal de ljuda alltjämt som en sträv principal: Cecilia stämmer sitt instrument till Guds advent. Nu ligger det stora tempeltun som en liljevret. Drag an registren, drag dov bordun, drag gäll trumpet. Stäm upp för din konung, du stämmornas mö! Han kommer på gången, den flingor beströ, och stilla ekar ett svävande svall från himmelens hall. Tungt trampar Eol, alltid beredd, sin flåsande bälg och håller väderkistan försedd från helg till helg. Där väntar nordan på nyårsny att stöta i smattrande horn av bly och östan att följa med herdesång de vises gång. Du höga orgverk, jag är en man i din menighet och samlar din mångfald, så gott jag kan, till enighet. Nu lär min ande din egen ton, den fulla klangen, den djupa ron, att jag må gå som på sabbatsfärd i min vintervärld. Från tidig skymning, då lamporna tänts i östligt kor och vintergatans valvsegel spänts av flammande flor, det susar ibland intill gryningens väkt, som stjärnornas lugna andedräkt, en enda ton, en glasigt klar och underbar. En fimbulnatt som i hedenhös med bävan jag hör, när svällaren öppnas och blästern går lös ur flöjtverk och rör. Det skallar basun som i håligt trä av knäckta ekar som sjunka på knä, och stämmor dansa i vild mixtur som rykande ur. Jag vill gå ut en violbrun kväll bland isig björk och höra den strykande violoncell som sväller mörk; och jag vill höra i fastlagskoral det växande visslet av salcional, den första vårliga eolin i morgonens vin - till dess Maria går skär av sol på skarens glans och fäster kring skogens mörka kjol en hasselfrans och säger: "Syster, det töar från kvist. Nu vila, du vita organist! Av musikanter ett brokigt band styr upp mot vårt land."
|
