bookish

Fyra människor och en robot från olika dimensioner har hamnat på en alienplanet och nu de måste lösa pussel annars dör de.

Special Deliverance eller på svenska Andra Chansen är en fantastisk science fiction bok av Clifford D. Simak. Han är en av mina favoritförfattare.

Min favoritkaraktär i boken är Jörgen som är en robot som är lite 

sexistiskt mot den kvinnliga ingenjören. Han är inte perfekt men han är en snäll robot som hjälper människorna.

Jag tycker att Special Deliverance är ett mästerverk för den har intressanta karaktärer och lagom med miljöbeskrivning.

 

Sasha är en ung dataprogrammerare från 60-talets Leningrad som efter att ha hjälpt två liftare hamnar i en värld av vetenskap och magi.

Måndag börjar på lördag är en underbar bok av Arkadij & Boris Strugatskij.

I boken får man se en magisk soffa som tolkar drömmar när man sover i den, en pratande gädda som gör dina önskningar sanna, häxor och trollkarlar, drakar och en motorcykel som reser in i framtiden. Vi möter häxan Baba Yaga och hennes hus med kycklingbenen.

Jag älskar hur all magi är bara vetenskap för karaktärerna.

När boken kom ut på engelska år 2005 sa man att det var en rysk Harry Potter men den här boken publicerades på 1960-talet under Sovjettiden. Den är en satir över det sovjetiska skolsystem som fanns då.

 

 

När jag var nära slutet på “Way station”

fick jag tårar av glädje. 

“Way station” av Clifford D. Simak är en fantastisk science fiction bok.

Boken är superoptimistisk om mänskligheten.

Historien handlar om Enoch Wallace som var en soldat i amerikanska inbördeskriget men är nu odödligt tack av rymdvarelser.

Han hjälper dem att resa mellan planeter men en dag börjar den amerikanska staten bli nyfiken om varför han inte blir gammal eller dör. 

Jag tycker att “Way station” är en mästerverk.

 

 

Nobeldag och vi har inget litteraturpris. Det känns märkligt. Jag har roat mig med att läsa förra årets pristagare, Kazuo Ishiguros, Begravd jätte. Jag tycker om den.

 

Det åldrade paret Axl och Beatrice ger sig ut på en vandring genom ett mildgrått, dimmigt landskap. Det är England innan det blev England. Det är mystiskt och mytiskt. Är det saga eller historisk roman?

Berättelsen är stillsam och lågmäld. Axl och Beatrice söker sin son men de kämpar också mot glömskan och minnen. Det handlar om krig, svek och förluster men också kärlek och kanske möjlighet till försoning.

 

 

 

 

 

 

För första gången i mitt liv har jag sett på tv i tolv timmar i sträck! Det var den 10 december då jag såg precis allt som sändes från Nobelprisutdelningen. Så intressant! Jag började med Fredspriset i Oslo och fortsatte med prisutdelningen i Stockholms konserthus för att så småningom gå vidare till banketten i Stadshuset. 

 

Bob Dylans tal, som lästes upp av USA:s ambassadör Azita Raji, gladde mig mycket. Han lät uppriktigt glad över priset. Det kändes märkligt att det dröjde så länge innan han överhuvudtaget kommenterade det och att han inte tänkte komma till Sverige till Nobeldagen. Kanske han helt enkelt är blyg och faktiskt så seriös att han inte bokar av spelningar för att ta emot ett pris.

 

Jag gillar den kaxiga liknelsen med Shakespeare och tror verkligen att det kan vara så att han inte funderar på om det är litteratur han håller på med när han t.ex. ska spela in en låt. Här följer hela talet:

 

 

Foto: IBL

Good evening, everyone.

I extend my warmest greetings to the members of the Swedish Academy and to all of the distinguished quests in attendance tonight.

I am sorry I can’t be with you in person, but please know that I am most definitely with you in spirit and honored to be receiving such a prestigious prize.

Being awarded the Nobel Prize for Literature is something I could never have imagined or seen coming. From an early age I’ve been familiar with reading and absorbing the works of those who were deemed worthy of such a distinction: Kipling, Shaw, Thomas Mann, Pearl Buck, Albert Camus, Hemingway. These giants of literature, whose works are taught in the classroom, housed in libraries around the world, and spoken of in reverent tones, have always made a deep impression. That I now join the names of such a list is truly beyond words.

I don’t know if these men and women ever thought of the Nobel honor for themselves but I suppose that anyone writing a book or a poem or a play anywhere in the world might harbor that secret dream deep down inside. It’s probably buried so deep that they don’t even know it’s there.

If someone had ever told me that I had the slightest chance of winning the Nobel Prize, I would have to think that I’d have about the same odds as standing on the moon.

In fact, during the year I was born and for a few years late after, there wasn’t anyone in the world who was considered good enough to win this Nobel Prize. So I recognize I am in very rare company to say the least.

I was out on the road when I received this surprising news, and it took me more than a few minutes to properly process it. I began to think about William Shakespeare, the great literary figure. I would reckon he thought of himself as a dramatist. The thought that he was writing literature couldn’t have entered his head. His words were written for the stage, meant to be spoken, not read.

When he was writing Hamlet I’m sure he was thinking about a lot of different things: ”Who where the right actors for these roles?” ”How should this be staged?” ”Do I really want to set this in Denmark?”

His creative vision and ambitions were no doubt at the forefront of his mind, but there were also more mundane matters to consider and deal with. ”Is the financing in place?” ”Are there enough good seats for my patrons? Where am I going to get a human skull?” I would bet that the farthest thing from Shakespeares mind was the question: ”Is this literature?”

When I started writing songs as a teenager, and even as I started to achieve some renown for my abilities, my aspiration for these songs only went so far. I thought they could be heard in coffee houses or bars. Maybe later in places like Carnegie Hall, the London Palladium.

If I was really dreaming big, maybe I could imagine making a record and then hearing my songs on the radio. That was really the big Prize in my mind. Making records and hearing your songs on the radio meant that you were reaching a big audience, and that you might get to keep doing what you had set out to do.

Well, I have been doing what set out to do for a long time now. I’ve made dozens of records and played thousands of concerts all around the world. But it’s my songs that are at the vital center of almost everything I do. They seem to have found a place in the lives of many people throughout many different cultures and I am grateful for that.

But there is one thing I must say. As a performer I’ve played for 50 000 people, and I’ve played for 50 people. And I can tell you that it is harder to play for 50 people. 50 000 people have singular persona. Not so with 50.

Each person has an individual separate identity, a world onto themselves. They can perceive things more clearly. Your honesty and how it relates to the depth of your talent is tried. The fact that the Nobel committee is so small is not lost on me.

But, like Shakespeare, I too am often occupied with the pursuit of my creative endeavors and dealing with all aspects of life's mundane matters. ”Who are the best musicians for these songs?” ”Am I recording in the right studio?” ”Is this song in the right key?” Some things never change, even in 400 years.

Not once have I ever had the time to ask myself, ”Are my songs literature?”

So, I do thank the Swedish Academy, both for taking the time to consider that very question, and, ultimately, for providing such a wonderful answer.

My best wishes to you all,

Bob Dylan

 

 

 

 

 

Vi får följa en grupp svenskar som emigrerar till USA på slutet av 1800-talet. De bosätter sig i ett av USA:s fattigaste slumområden, ett ställe som kallas Svenska dalen, Swede Hollow, i St. Paul i Minnesota. Svenskarna hamnar längst ner på samhällsstegen. De luktar illa och pratar obegripligt. När det så småningom kommer nya invandrargrupper blir svenskarna mer accepterade och etablerade i samhället. Det är de nya som nu är konstiga. Det är lätt att se paralleller till dagens svenska samhälle och den migration som nu pågår.

 

Läs mer om boken och Ola Larsmo här på Albert Bonniers förlag.

 

 

Boken är välskriven och lättläst, närmast dokumentär i sin stil. Även om det är en roman med fiktiva personer känns boken bitvis som ett reportage. Det är lätt att tänka sig den här boken filmatiserad - som en tv-serie kanske.

 

När vi diskuterar boken i bokcirkeln är det flera som inte tycker om den. De tycker att den är färglös och att den saknar beskrivningar och känslor. Karaktärerna upplevs platta och livlösa. Det finns ingen dramatisk kurva i den och man sugs inte in i berättelsen utan olika människoöden staplas bredvid varandra.

 

Vi som tycker om den håller inte alls med. Kanske vi hade lättare att fylla i med egna beskrivningar och egna bilder. Vi kan också relatera till förfäder som har emigrerat. Det är första gången på mycket länge som jag har läst en bok koncentrerat på ett par dagar bara. Det var jätteskönt att kunna göra det och för mig var den definitivt inte färglös även om den i mycket gick i en gråskala med inslag av svart sot och rött blod. Jag känner också att jag bär med mig familjen Klar in i vardagen. Jag fortsätter att tänka på dem och hur mycket det är av slumpen som formar våra liv.

 

Kanske är det så att Karl Oskar och Kristina för all tid har påverkat vår bild av Amerikafararna och den här berättelsen skiljer sig mycket från Mobergs. Swede Hollow beskriver en helt annan verklighet som kanske var mer sann för många av emigranterna. Många hamnade i städernas slumområden och jag kan inte låta bli att fundera på om inte just de här personerna hade fått ett bättre liv om de stannat kvar i Sverige.

 

I DN finns en intressant artikel om Swede Hollow skriven av Ola Larsmo. Den går att läsa här.

Boken finns att köpa t.ex. på Adlibris

Kerstin.   

Den 23 april 2016 var det fyrahundra år sedan William Shakespeare dog. Det högtidlighölls bland annat i Stratford-upon-Avon. Prins Charles deltog på ett ovanligt sätt!

I lördagens DN, 160116, finns en liten notis om storläsaren David Bowie. Där berättas att kuratorerna bakom den stora Bowie-utställning som hölls på Victoria and Albert museum i London 2013 berättat att Bowie läste en bok per dag. Här finns listan:

 

 

 

 

 

I år går det bra att fira Alla Hjärtans dag på Hogwarts! Biljetterna släpps onsdag den 13 januari. (Dyrt men coolt!)

 

 

 

 

 

BOKRECENSION

Jag har läst boken Legend. Författaren heter Marie Lu och hon föddes i Kina.  Boken utspelar sig i ett framtida USA. Den är nästan uppdelad i två delar, eftersom den har två huvudpersoner. Vartannat kapitel handlar om dem, alltså första kapitlet handlar om den ena, Day och andra kapitlet om June osv.

 

Day och June är helt olika varandra. Day är landets mest efterlysta brottsling, han är fattig och bor på gatan med sin vän Tess. June däremot kommer från en rik familj som jobbar åt republiken. Hennes föräldrar är döda så hon bor med sin bror, Metias. Han är soldat och jobbar i en pluton åt republiken.

 

Hela landet är uppdelat i två delar nästan, Republiken och Kolonierna. De krigar mot varandra. Days bror lider av pesten och han måste fixa medicin så han bryter sig in i sjukhuset. På vägen därifrån blir han stoppad av en soldat, Metias. För att komma undan kastar Day en kniv i axeln på Metias. Han dör och då får June, som är ett underbarn ta hans plats i hans pluton som agent. Varje år får alla som är tio år ta ett test som visar intelligens och fysisk stryka och annat. June är den enda som någonsin fått full pott, 1500 poäng. Day blev inte godkänd alls på provet.

 

Efter att Metias dött lovar June sig själv att hon ska hitta Day, eftersom de vet att det var han som dödade honom. För att hitta honom går June undercover och bor på gatorna. När hon gör det hamnar hon i bråk och Day och Tess märker det och hjälper henne därifrån, utan att June vet att Day är Day. Och Day vet inte heller vem hon är. Med tiden blir June mer och mer misstänkt på att det är Day. Fast hon har då blivit lite förtjust i honom.

 

Jag tycker att boken var jättebra! Den var väldigt spännande och jag gillade att man fick ett kapitel var från deras perspektiv. Det blir liksom att man vet saker som June vet men inte Day, och tvärtom. Storyn var väldigt bra och jag skulle rekommendera den.

 

JC åk. 9

 

Jag har läst första boken, Stad av skuggor, i bokserien The Mortal Instruments.

 

Boken handlar om tonårstjejen Clary Fray som fått med sin bästa vän, Simon, till klubben hon gillar, Pandemonium. Inne på klubben blir hon vittne till hur tre ungdomar med konstiga tatueringar och vapen dödar en kille. Killen försvinner nästan direkt utan minsta blodspår.Det visar sig sedan att det bara är Clary som kan se mördarna.

 

Nästa dag dyker en av mördarna upp på samma café som Clary och Simon och samma kväll försvinner Clarys mamma spårlöst. 

 

Det är en av de bästa böckerna jag någonsin läst! Den är spännande hela tiden och "läs-suget" försvinner aldrig. Jag rekommenderar den verkligen, speciellt till alla som gillar fantasy.

Ska den betygsättas får den 10/10.

 

 

ET åk. 8

 

 

 

Paper Towns
Jag har läst boken Paper Towns (Papperstäder). Boken är skriven av författaren John Green. Jag har även läst en av hans andra böcker Förr eller senare  exploderar jag. Han är en väldigt bra författare och skriver så man får upp som en "bild" i huvudet av det man läser. 

 

Jag tyckte Paper Towns var bra och jag har velat se filmen ända sen trailern kom ut så då tänkte jag att jag kunde läsa boken innan  och jämföra med filmen.