Allhelgonahelg
Nyss hemkommen från en kvällspromenad på en underbart vacker kyrkogård med hundratals glimrande ljus tänker jag på hur mycket jag tycker om just Allhelgonahelgen. Det är en stilla, vacker och högtidlig helg som inbjuder till eftertanke. Tidigare idag har jag åkt runt till flera kyrkogårdar och tänt ljus och det känns märkligt hur många det nu börjar bli. Jag är mycket förtjust i november månad. Det är som om tiden lugnar sig en smula just nu. Innan julen kommer med sin prakt och hets ligger november där gråskimrande och lugn.
Den första november har alltid varit en högtidsdag för mig. Då fyllde min bästa barndomsvän år. Hon var en älskad granntant, sådär en sjuttio år äldre än mig. När man träder in i november tar man också steget in i vintern och sedan på andra sidan väntar våren. Just den känslan förmedlas i en dikt som jag tycker så mycket om, nämligen den mäktiga Vinterorgel av Erik Axel Karlfeldt. En favoritbok som också följer vintern till våren är Vinterns goda ting av Anna och Fanny Bergenström. Den börjar med ett äppelrecept och slutar med en bukett snödroppar. Boken innehåller fantastiska bilder, många bra recept och ett och annat pyssel. Vi gjorde en gång pepparkakshuset som beskrivs i boken. Hela familjen höll på i flera dagar och bakade och skar till delarna och resultatet blev fantastiskt. Det blev lika fint som på bilderna.Boken kom ut första gången år 1995 men den finns fortfarande att köpa.
Kerstin
Vinterorgel
Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv, Allhelgonadag! Där slocknar sommarens hymn som ett skalv av klämtande slag. Sin mantel river den svarta sky, och lundarnas bleknade trasor fly, och natten mässar om allt som är dött, allt hö, allt kött. Det dagas ånyo, det klarnar så vitt, det blånar så vasst. Det växer en värld ur förgängelsens mitt, en vit och fast. I frostiga kvällar skönjs en arkad med pipor av silver i glittrande rad nu reser vintern sitt orgelhus ur mörker och grus. Nu höves ej lövens lösa lek, ej susande äng. För svag är den saviga bågen, för vek är blomstersträng. Men furan på höjd och granen i dal de ljuda alltjämt som en sträv principal: Cecilia stämmer sitt instrument till Guds advent. Nu ligger det stora tempeltun som en liljevret. Drag an registren, drag dov bordun, drag gäll trumpet. Stäm upp för din konung, du stämmornas mö! Han kommer på gången, den flingor beströ, och stilla ekar ett svävande svall från himmelens hall. Tungt trampar Eol, alltid beredd, sin flåsande bälg och håller väderkistan försedd från helg till helg. Där väntar nordan på nyårsny att stöta i smattrande horn av bly och östan att följa med herdesång de vises gång. Du höga orgverk, jag är en man i din menighet och samlar din mångfald, så gott jag kan, till enighet. Nu lär min ande din egen ton, den fulla klangen, den djupa ron, att jag må gå som på sabbatsfärd i min vintervärld. Från tidig skymning, då lamporna tänts i östligt kor och vintergatans valvsegel spänts av flammande flor, det susar ibland intill gryningens väkt, som stjärnornas lugna andedräkt, en enda ton, en glasigt klar och underbar. En fimbulnatt som i hedenhös med bävan jag hör, när svällaren öppnas och blästern går lös ur flöjtverk och rör. Det skallar basun som i håligt trä av knäckta ekar som sjunka på knä, och stämmor dansa i vild mixtur som rykande ur. Jag vill gå ut en violbrun kväll bland isig björk och höra den strykande violoncell som sväller mörk; och jag vill höra i fastlagskoral det växande visslet av salcional, den första vårliga eolin i morgonens vin - till dess Maria går skär av sol på skarens glans och fäster kring skogens mörka kjol en hasselfrans och säger: "Syster, det töar från kvist. Nu vila, du vita organist! Av musikanter ett brokigt band styr upp mot vårt land."
Kommentarer
Trackback
