När diskretgrått korrekte Andreas Schleicher, OECD, i går presenterade sin analys av de svenska Pisa-resultaten blev det en bild av hur skoldebatten närmar sig ett ”allvarligt talat-stadium”. Skippa lull lull och reservationer och ägna bara talartid till det mest uppenbara: Lärarnas duglighet och klassrumsrealismen.

Efter de senaste resultaten av svenska skolelevers undermåliga resultat i Pisa har utspel haglat. Mer pengar säger alla utan budgetansvar. Ett förslag som snarare syftar till att optimera kommande debattsituationer – skyll inte på mig, jag vill spendera – än till att faktiskt förbättra barns och ungas skolresultat. Jan Björklund (FP) har anledning att vecka pannan och gör klokt i att inte, av bara farten, avfyra ytterligare reformkanonad. I stället fick OECD återkomma med en fördjupad analys av vad Pisa-resultaten beror på och vad som skiljer Sverige från länder med bättre resultat.

Schleicher var tydlig i sin analys. Hur mycket pengar som läggs på skolan är inte avgörande. Det är hur slantarna används som betyder något. Enligt honom kan 15 procent av skolresultaten förklaras av (relateras till) skolbudgetens storlek, inte mer. Han jämförde exempelvis länder som satsat på små klasser med länder som i stället lagt pengarna på lärarkvalitet. I svensk debatt låter det ofta som att de båda är en och samma sak. Men inte ens två lärare per dussinet elever spelar roll om läraren inte är bäst i klassen eller vet hur man undervisar.

 
Det krävdes ett förödande kvalitetsfördärv för att vikten av duktiga, välutbildade lärare skulle närma sig förstaplatsen som absolut avgörande för en bättre skola. Från att vara en av samhällets viktigaste yrkesgrupper blev läraren (strax efter 1968 faktiskt...) bara en av alla skolrelaterade funktionärer. Skolskjutsar, bespisningspersonal, kuratorer och fritidsledare må alla vara viktiga. Men de fick inte högre status bara för att lärarnas dito ifrågasattes.

Många beskriver kommunaliseringen som nådastöten för lärarkollegiet. Dels kom lärarlönerna att drastiskt halka efter övriga kommunalanställdas, dels ifrågasattes lärarnas förtroendearbetstid. Det är svårt att tänka sig tydligare arbetsgivarsignaler än att sänka de anställdas relativlöner samt ifrågasätta deras flit och disciplin.

I takt med att yrkets status sjönk försämrades lärarutbildningen. Nyligen handlade löpsedlarna om hur slumpvis ifyllda högskoleprov är tillräckligt för att komma in på lärarhögskolan.

Lärarnas skicklighet och roll är också avgörande för Schleichers andra fokusområde, vardagen i klassrummet. Det är där det händer. Svensk skoldebatt har ibland kunnat förstås som att det är i matbespisningen eller kapprummet elevernas öde avgörs. Men hur miljön och den intellektuella stimulansen är i klassrummet har förstås betydelse för stämningen utanför. I skolor där klassrumsuppsättningar med hörselskydd är standard kan man knappast vänta sig raster präglade av harmoni och vänlighet.