bookish

Blod, inget tvivel om saken. Men hur hade det hamnat här? Mitt ute i skogen, i den gamla fabriken. Vi var ett gäng som skulle se vad som fanns här när vi plötsligt hittade en blodfläck i trappan ner till någon slags källare. Från början var vi sju stycken, jag, Harald, Valdemar, Halvard, Otto, Gunvald och Ronald. Ronald var ny i stan, han var en skum typ. Harald hade gått hem och ätit bara någon timma innan vi upptäckte blodet. Ronald hade kommit tillbaka precis i tid. Han hade lett Harald ut ur skogen då han inte hittade ut själv. Under tiden han var borta hann det hända mycket grejer. Valdemar fick för sig att han skulle hoppa över en stor presenning som satt ner i ett hål i golvet. Den hade fyllts med rost, vatten och massa skit. Han halkade på avsatsen precis innan han skulle hoppa. Kraften i hoppet blev för liten och Valdemar landade på andra sidan med bakåtvikt. Han föll ner i presenningen och den lossnade från fästena i väggen. Under presenningen var ett stort hål ned till våningen under. Det tog någon sekund och sen hörde vi en duns när han landade.

-         Aah! Valdemar skrek högt.

-         Han har säkert brutit något! sa Otto under tiden vi klättrade ner.

-         Lever gör han ju i varje fall, svarade Halvard.

Vi kom ner och där låg Valdemar i någon slags låda. Presenningen hade lindats runt honom och det hade fallit en plåtskiva ovanpå lådan. Vi hjälptes åt att lyfta bort skivan och drog upp Valdemar.

-         Jag tror jag har brutit något revben, stönade Valdemar.

-         Vad är det här för våning? undrade Gunvald.

-         Här har vi aldrig varit, fyllde Halvard på.

Otto satte sig och kollade med Valdemar hur det gick. Vi andra gick runt och tittade. Det var mörkt här nere. Enda ljuset som fanns kom in ifrån hålet i taket där presenningen hade suttit. Det var kallt och luktade ruttet någonstans ifrån. Rummet var ganska stort och tomt.

-         Kolla här! Det sitter hjul på lådan, ropade Gunvald.

-         Det är ju en vagn, och här är spåren, sa Halvard.

Vi hjälpte Valdemar upp och följde efter spåren. Vi kom fram till en trappa som ledde ner till en stor ståldörr. Den var alldeles rostig och det har nog inte varit någon här på väldigt länge. Låset var också rostigt, det gick säkert inte att få upp längre. Otto gick neråt i trappan. Det var då vi hittade det, blodet. Otto satte sig på huk och drog fingret i det. Blodet var fortfarande lite kladdigt. Vi hörde en duns bakom oss och snabba fotsteg som kom närmre och närmre.

-         Det kommer någon!

-         Göm er! viskade Halvard.

Vi ställde oss i de mörka hörnen.  Alla var helt knäpptysta. Inte ens fotstegen hördes längre. Men jag kände någons närhet. Jag såg konturerna av en man. Precis bredvid mig. Otto tände en ficklampa rakt i mannens ögon så han blev bländad. Snabbt passade jag på att ta tag i hans axel. Jag hann inte tänka innan han hade tagit tag i min arm och slängt ner mig i stengolvet. Jag kände en bedövande smäll över näsan och hann bara se någon sekund av honom sittandes på mitt bröst innan nästa slag träffade.

-         Sluta! Det är ju vi! skrek Gunvald.

Jag öppnade ögonen och fick se att ”mannen” jag nyss hade fått stryk av var Ronald. Gunvald stod bakom honom och höll fast hans ena hand medan den andra bara var några centimeter från mitt ansikte. Hans naglar var alldeles gula och ojämna. Händerna var hårda och smutsiga och han hade blod på knogarna, jag antar att det var mitt.

-         Förlåt, jag trodde det var någon annan, mumlade Ronald

Han reste sig och hjälpte mig upp. Jag tror att mitt näsben var av, men jag sa inget. De andra gick ner i trappen och kände på dörren. Jag stod och tänkte över vad som just hänt. Ronald var otroligt stark och snabb i rörelserna.

-         Vi bryter upp dörren! sa Otto.

-         Det är nog ingen bra idé, svarade Ronald.

-         Vadå då? Vi hjälps åt att hitta något att öppna den med, sa Halvard.

Jag såg mig omkring. Det fanns ingenting i rummet förutom den där vagnen, trappen ned till dörren och några järnrör här och var. Jag skulle resa mig och satte handen på något hårt. Det var en nyckelknippa. Det satt fyra nycklar på och alla var alldeles rostiga. Jag tog upp den och tittade runt. Ronald stod och letade febrilt i fickorna. Jag antog att han hade tappat nycklarna. Han började bli väldigt orolig men jag gav inte tillbaka dem, utan stoppade dem i fickan.

-         Har ni hittat något? ropade Halvard.

-         Ett sånt där rör skulle säkert funka, sa jag och pekade mot ett hörn.

Vi tog ett varsitt, alla utom Ronald som fortfarande tyckte att det var en dålig idé. Trappen ner till dörren var ganska smal men det fanns en bred yta nedanför. Alla ställde sig på rad och försökte lista ut hur vi skulle få upp den.

-         Vad väntar vi på? undrade plötsligt Gunvald.

Han tog ett stadigt grepp om järnröret och slog till låset med all kraft. Ingenting hände.

-         Det funkade ju inte så bra, sa jag.

-         Hur gör vi nu då?

-         Det är ett tydligt tecken på att vi inte ska gå in, fräste Ronald.

-         Vänta jag har en idé.

Jag gick fram till låset och tog upp nyckelknippan. Första nyckeln funkade inte alls, andra gick in men det var ändå inte rätt. När jag skulle försöka med tredje nyckeln så började Ronald gå emot mig.

-         Vad fan håller du på med? frågade han argt.

-         Jag hittade några nycklar som jag kanske tänkte skulle passa.

-         Ro hit dem! Det är mina! röt Ronald.

Istället för att ge tillbaka nycklarna vred jag om. Det klickade till och dörren gled sakta upp.

Vi såg på varandra. Hur hade han nyckel in hit? Halvard tänkte inte på det utan gick in. De andra följde efter men jag stannade utanför. Jag lirkade snabbt bort den fjärde nyckeln och stoppade den i fickan. Inifrån rummet hörde jag Otto skrika till och de andra frågade vad som hände. Samtidigt hördes ett svagt klirr. Jag vände mig om och hann precis ducka undan ett järnrör som Ronald plockat upp och svingade mot mig. Snabbt därefter fick jag en spark i bröstet och ramlade in i rummet. Dörren slogs igen och låstes. Stanken i rummet var outhärdlig, det luktade ruttet och dött. Man såg knappt sin egen hand framför sig på grund av dunklet. Jag hörde någon rota i sin ryggsäck. Det var Otto som hade tagit fram sin ficklampa. Han lös runt i rummet men lampan fastnade på något, eller någon. Det var Harald, ihopsjunken och fastkedjad på en stol i mitten av rummet.

-         Vad fan är det här!? skrek Gunvald.

-         H-Harald? stammade Otto.

-         Vi kommer dö allihopa! skrek Valdemar.

-         Har du fler ficklampor, Otto?

-         J-ja, två till.

Jag gick mot Ottos ljus och fick en egen ficklampa. Den andra tog Gunvald. Vi gick fram till Harald. Det stack i näsan och luktade ruttet. Gunvald höll upp Haralds huvud i det hår som satt kvar. Han ansikte var helt sönderfrätt. Man såg knappt att det var han längre. Kläderna hade frätt in i huden. Jag lös med lampan runt honom. Där låg en glasflaska med beteckningen HNO₃, salpetersyra.  Jag tittade runt lite i hålan. Det var inte jättestort, inte jättelitet. Ficklamporna var inte så starka så jag såg inte ända bort i rummet. Jag vågade inte gå dit. Jag hade rätt om att Ronald var en skum typ. Inte bara skum för den delen. Han var en psykopat. Vi satte oss intill den fuktiga, kalla väggen och bara väntade på att dö. Vi vågade inte sova och hade inget att äta. Tiden hade flutit ihop och jag hade ingen aning om hur länge vi hade suttit här. Kanske någon dag? Kanske någon vecka? Det gick inte att kämpa emot sömnen längre, eller om det var döden som väntar.

Jag vaknade av en smäll och tittade runt. Ingen annan hade vaknade, kanske inbillade jag mig? Då hörde jag något mer! Hjul som gnisslar? Kunde det vara det jag trodde att det var? Det blev tyst och det var bara Ronalds fotsteg som kom nedför trappen som hördes. Han släpade något efter sig. Nyckeln vreds om i låset och dörren knuffades upp.

In kommer Ronald med en medvetslös man efter sig. Det kommer in svagt ljus genom dörröppningen och jag såg hur Ronald satte sig på huk bredvid mannen. Han tog fram en stor yxa och svingade den över huvudet. *Chop*. Mannens arm lossnade och Ronald tog upp den. Det såg precis ut som att han skulle börja äta på den, men då hörde jag hur någon snyftade och Ronald tittade upp. Han började gå långsamt mot oss och släpade yxan efter sig. Plötsligt flög Gunvald fram ur mörkret och fick in en smäll i huvudet på Ronald. Han föll till golvet. Gunvald skrek åt oss att springa. Jag reste mig upp och tände ficklampan. Tätt bakom mig sprang Otto, Halvard och Valdemar. Gunvald hamnade på efterkälken.

Vi sprang längre in i rummet, dit jag tidigare inte hade vågat gå. Ficklampan slocknade och jag snubblade och landade i något kladdigt. Jag reste mig och fortsatte springa i mörkret. Jag sprang in i något och lampan gick igång. Precis framför mig hängde en kropp, en halvt uppäten kropp. I taket hängde alla Ronalds offer på rostiga krokar.

Dem andra hade jag tappat bort bland liken och jag fick panik.  Det hängde lik runt mig och jag visste inte vart jag skulle springa. Kväljningarna kom direkt när jag försökte knuffa bort liken ur min väg. Jag ropade på de andra men de svarade inte. Jag sprang fram genom människornas livlösa kroppar och kom till slut fram till en dörr. Den var låst. Bakom mig hörde jag skrik och yxan som svingade i luften. Jag kom ihåg den fjärde nyckeln. Jag började fippla runt i fickorna och fick upp nyckeln. Jag slant när jag skulle sätta in den i låset och tappade den. Jag vände mig om och såg hur liken gungade fram och tillbaka. Plötsligt kom Gunvald fram mellan liken. Tätt efter kom Otto och Ronald.

-         Öppna dörren! skrek Gunvald.

Jag satte mig på huk och letade efter nyckeln. Jag hittade den och satte in den i dörren. Det klickade och dörren gick till min lättnad upp. Jag ställde mig och höll upp dörren för Gunvald som kom springandes in. Otto hade bara tio meter kvar när Ronald svingade yxan och träffade honom i bakhuvudet. Otto föll livlöst till marken och Ronald fortsatte att springa emot mig och Gunvald. Jag drog igen dörren och sekunden efter kom yxan igenom dörren och stannade bara någon decimeter från mitt ansikte. Vi började springa i någon slags tunnel. Som tur var satt det lampor på väggarna så man såg var man var på väg. Jag kollade bakåt och såg Gunvald men ingen Ronald. Jag vände mig om och såg ljuset i slutet av tunneln.

-         Nu är det snart slut! ropade jag till Gunvald.

Plötsligt hörde jag ett skrik och jag tittade bakåt. Yxan satt djupt i ryggen på Gunvald och Ronald kom mot mig med ohygglig fart. Tunneln var slut och jag kom fram till ett stup. Det var högt men jag var tvungen att hoppa. Precis när jag hoppade fick Ronald tag i min luva och jag fick bakåtvikt. Landningen var hård och det blev svart.

Jag får upp ögonen och vaknar i ett dunkelt rum. Från taket hänger Otto, Gunvald, Valdemar och Halvard. Det här blir de sista raderna jag skriver i min dagbok. Jag hör Ronalds steg komma nedför trappan. Bredvid mina kompisar hänger en tom krok, jag antar att det är min.

                                                                                        Skrivet av Afrod Pennybridge

The Redhead Youth

Lynn Spear

Kapitel ett: Take-away pizza och Coca-cola burkar.

Bilen skumpade på vägen när Angelita körde in igenom de stora järngrindarna till herrgården. Huset var enormt och målat i någon mörk grön färg som säker hette något snirkligt och lyxigt på latinska. Det var blommor i fönstren och den stora gräsmattan var nyklippt och lövfri trots att det var i mitten av oktober.

Angelita stannade bilen och kastade en längtansfull blick på take-away pizzan som nu låg på passagerarsätet som hon hämtat på väg till lägenheten när hon blivit inringd till mordet. Hon suckade djupt och tänkte att alla dessa döda människor skulle svälta ihjäl henne en dag. Hon gick ut ur bilen och stängde dörren med en smäll. Vinden blåste friskt och fångade hennes svarta hår och lekte med det. Angelita strök undan det medan hon gick fram till polisaspirant Johnsson för att få en rapport.

”God dag, Kommissarie Mistero” han tog av sig hatten när han hälsade på henne.

”Och vad skulle vara så gott med den här dagen?” frågade hon och stoppade händerna i fickorna på sin jacka.

”En människa har blivit mördad och jag har inte fått någon mat än.”  Hon tittade sig om kring. Lite längre bort stod en kvinnlig polis och förhörde en gråtande ung kvinna. Vittnesförhör, tänkte Angelita. Det var den gråtande kvinnan som hittat liket och ringt SOS visste hon. Hon vände sig mot aspiranten igen.

”Vad har hänt?” Hon visste vad som hade hänt; en högt uppsatt och ansedd societetsfru hade hittats död. Men hon ville ha en lägesrapport.

”Miss Miore där borta har hittat sin arbetsgivare död i biblioteket.” Han pekade på den gråtande kvinnan.

”Har ni identifierat offret?” Lady Amelia Von Abûrne, gift med Conrad Von Abûrne och god för upp mot en miljon pund.

”Nej det har vi inte.” Hon nickade och öppnade sin axelväska och tog upp två plasthandskar.

”Har ni på börjat en teknisk undersökning?” Hon drog på sig handskarna.

”Nej, Miss, inte än” Hon gav honom ett snabbt leende.

”Bra” hon vände sig från honom och gick in i huset. Hon var visserligen en kommissarie nu men hon saknade tiden som kriminaltekniker och gjorde därför det jobbet själv så ofta som möjligt. Hon tog upp en tofs ur fickan och snodde upp sitt hår i en knut på huvudet.

Brottsplatsen var ett underbart rum inrett i mjuka färger så som mörkrött, mörkgrönt och mörkt guld. Stora öronlappsfåtöljer i mörkt läder, bord och paneler i ekträ, och stora orientaliska mattor, trodde hon de kallades, täckte den stora golvytan. Stora fönster med långa draperiliknande gardiner täckte ena väggen. Att kliva in här var som att kliva in i en hundrafemtio år gammal inredningstidning. Inget där inne var utstickande, felplacerat eller ens snett. Angelita tänkte att det krävdes talang för att göra något så livfullt, sterilt, opersonligt och totalt tömt på identitet. Hon kände sig som en smutsig tioåring igen, en tioåring som inte borde kliva in där, som skulle ha sönder något om hon så mycket som blinkade. Hon skakade av sig känslan och steg in i rummet. Längs västra väggen stod en bokhylla och bredvid den låg kroppen.

Det var en medelålders kvinna som låg på mage. Hon gick fram till kvinnan och kände på halsen efter en puls.

Nej, kvinnan var död som sten. Hon tog upp en kamera och fotograferade kroppen och brottsplatsen ur olika vinklar. Något mordvapen kunde hon inte se. Kvinnan, Lady Von Abûrne, hade blivit dödat med ett rejält slag i huvudet av ett trubbigt föremål. Ovanför kroppen fanns ett öppnat kassaskåp i väggen. Det var ett av de där infällda skåp som, av den mörkare färgen kring skåpet där solens första strålar inte nått, dolts av en tavla. Hon tog upp en kulspetspenna ur bröstfickan och öppnade skåpet så det stod på vid gavel. Det var kanske 50x50x50 och tomt sånär på en smyckeskrin. Angelita drog försiktigt ut asken med pennan och öppnade locket. Ett par gnistrade diamantörhängen. Hon lyfte upp ett med spetsen på pennan, såg ut som arton karat. Vem dödade någon över ett kassaskåp men lämnar kvar arton karats örhängen? Hon hade precis lagt sig på alla fyra för att titta under bokhyllan efter någon ledtråd till detta när kriminalteknikerna kom in.

"Men, men" hon reste sig upp i sittande läge. "Är du här nu igen, Kommissarien? Kan du inte hålla fingrarna borta?" Hank, som lärt upp henne gällande polisarbetet, flinade ner mot henne med skrattglittrande ögon. Angelita böjde sig över kroppen igen.

"Jag har tagit kort på kroppen med kameran där" sa hon till Hank över axeln och pekade på kameran. Hon hörde honom ta upp den och bläddra igen den med hmmand ljud. Hon vände på kroppen. Visserligen måste hon vänta på obduktionsrapporten innan hon fastställde dödsorsaken men hon visste redan vad rättsläkaren skulle säga. Hon hade sett det förut: Ett rent slag mot huvudet som spräckte skallfrakturen och var direkt dödande. Hon hade dött direkt. Inga övriga skador, inga fingeravtryck, inget dna; snabbt rent och opersonligt. Mördaren hade ingen som helst relation med offret. Vilket betydde att det fanns två val; antingen så var det ett beställt mord utfört av en yrkesmördare vilket i princip betydde att den enda de skulle få fatt i var den som beställde mordet eller så var mordet helt enkelt oundvikligt för att kunna få tag på något. Hon gissade att det var det senare eller en kombination av båda. Angelita visste nu varför örhängena hade lämnats kvar. Antika örhängen på arton karat var lätta att spåra och de hade inte varit målet. Det här var en yrkestjuvs verk - en yrkestjuv som just uppgraderas till mördare. Och som varje London polis visste var yrkestjuvarnas motto; ta inget utom målet, lämna inga spår och lämna inga vittnen. Hon visste redan att tjuven följt regel nummer ett och tre men hon skulle se om han verkligen klarat av nummer två. Hon måste även lista ut vad målet hade varit medan hon tog upp den puderdosa som användes för att ta fram fingeravtryck.

När hon två timmar senare satt i bilen på väg till stationen ätandes på sin pizza visste hon att hennes misstankar hade varit korrekta. Inte ett enda spår; Inte ett fingeravtryck, inte ett hårstrå, inte fotspår. Inte ens en tråd från ett klädesplagg som de kunde analysera. Angelita kände att hon behövde en dos koffein och eftersom hon avskydde kaffe sträckte hon sig för ta en coca-cola burk ur sitt reservförråd i handskfacket. Det fanns bara en kvar så hon svängde in på en mack för att köpa en back. Hon kunde nästan höra sin mamma sucka men, rättfärdigade hon sig, hon skulle behöva den energin om hon skulle klara av alla vittnesförhör, pappersarbete och filsökningar för att hitta liknande fall utan att klippa till någon eller var mer ohyfsad än vanligt mot ett vittne.  Medan hon ändå var där inne köpte hon några påsar chips och en ask halstabletter.  När hon kom till stationen läste hon igenom vittnesrapporten från miss Lisa Miore medan hon drack på sin tredje coca-cola burk.

"Bra, ta in henne igen imorgon och se om hennes historia har förändrats" hon gav filen till en aspirant.

"Okej allihopa" ropade hon för att få deras uppmärksamhet. "Vi har mycket att göra, gör en bakgrundscheck på alla som har eller har haft med det där huset att göra med det där huset de närmaste åttio åren. Jag vill veta allting." hon tog en djup klunk ur coca-cola burken. "Kalla in maken på ett förhör, jag vill veta vad som fanns i det där kassaskåpet" En av förhörsledarna kom fram till henne och knackade henne på axeln.

"Tredje rummet, du vill nog höra det här." Angelita följde med henne till rummet och ställde sig framför envägspegeln. Hon såg en gammal dam och en polis där inne.

"... nej jag är inte förvånad över att någon mördade henne, hon var en riktig häxa" Angelita tittade ner i mappen och bläddrade tills hon kom fram tills hon kom fram till bilden av den gamla damen.  "Hushållerska... Anställd av svärmodern... Barnlös...", mumlade hon medan hon läste. "Ursäkta?", sa förhörsledaren.

"Oh, inget", avfärdade Angelita och öppnade dörren.

"Ursäkta mig, skulle jag få prata med vittnet en stund?" Polisen reste sig upp och lämnade rummet. Hon gick fram till envägsspegeln och drog ner persiennerna och dolde därmed all insyn. Sen vände hon sig om och satte sig mitt emot den gamla damen. "Så, nu kan vi prata ostört. Jag har läst igenom din fil", sa hon och öppnade den. "Man kan faktiskt läsa ut ganska mycket av den: Du har varit gift. Du började arbeta åt Mrs. Von Abûrne, den äldre, efter det att hennes man lämnat henne. Du arbetade kvar där åt unge herr Conrad Von Abûrne. Du tog jobbet när du fått reda på att din man hade dödats i kriget. Eller hur?"

Den gamla damen tittade upp på Angelita. "Du har rätt. Du förstår, det fanns bara en man för mig"

"Jag förstår. Skulle du vilja tala om varför du inte är förvånad att Mrs. Von Abûrne har blivit mördad?"

"Som jag sa, hon var en riktig häxa. Hon var aldrig annat en elak mot stakars Lisa.  Så utnyttjande hon Conrad det har jag alltid sagt. Hon gifte upp sig du vet" Angelita lyssnade tålmodigt.

"Men det var annat med henne... Hon snokade omkring och ställde konstiga frågor. Som om hon letade efter något. Och så var det männen som kom och gick. Stannade aldrig länge och sa aldrig vad de hade för ärende. Hon höll på med skumma affärer den flickan." Angelita reste sig upp. "Tack för hjälpen, Miss Reynolds. Du har varit till stor hjälp" Angelita gick ut igenom dörren och åkte hem till trean som hon delade med sin bästa vän Samantha Sage.

Kapitel två: Bästa vänner och lediga dagar.

Samantha var en kvinna i sina tidiga tjugo precis som Angelita men där slutade likheterna mellan vännerna. Samantha var nästan en decimeter kortare än Angelitas en och åttio och hade vit hy med fräknar. Visserligen hade både hon och Angelita långt tjockt hår men Samanthas var eldrött och lockigt och liknade inte alls Angelitas mjuka mörka hårsvall. Och ögonen... Att ögonen var själens fönster sades ofta och det stämde nog. Samanthas ögon var ljust gråblå och lika lugna och harmoniska som hon själv medan Angelitas ögon, som var mörkt gröna och kantades av tjocka täta ögonfransar, var lika outgrundliga och vackra som Angelita.

Mer udda vänner fick man leta efter, det hade Samanthas irländska mormor sagt mer än en gång sedan Angelita och Samantha träffats för första gången i sena tonåren. Och mer olika jobb kunde man inte tänka sig. Angelita var kommissarie på mordroteln och Samantha en föreståndare på stans konstgalleriet och en konstnär. Samantha stod just och plockade ihop efter en målning när Angelita stormade in i köket. Köket låg bredvid deras vardagsrum där Samantha målade och dörren hade de tagit bort för länge sedan.

"Hej Angelita hur gick det med den döda hertiginnan eller vad hon var? När Angelita inte svarade gick Samantha fram till den dörrlösa öppningen. Angelita hade satt sig vid köksbordet fortfarande iförd jacka och stövlar. Hon var just i färd med att koppla in sin bärbara dator i laddaren samtidigt som den startade. Samantha lutade sig mot dörrkarmen med armarna i kors och log.

"Jag gissar att det här är ett sådant där mystiskt fall där ingen kan ha gjort något. Och jag gissar att du hittat något" Hon gick fram och lade ifrån sig penslarna hon bar på på köksbordet och lutade sig fram bakom Angelitas axel. "Få se" Angelita lutade sig bakåt och vred på datorn så att Samantha kunde läsa.

"Skandal ... Blablabla ... Gifter upp sig ... Blablabla ... Vänta lite..." Samantha avbröt sig. "Ung flicka från slummen blir baronessa? Är det vårt offer?" hon vände sig mot Angelita som log brett. "Oh vänta, det blir bättre" Angelita öppnade en ny fil och visade Samantha. "Mystiska herrar går ut och in i Abûrne Castle" Angelita öppnade ytterligare en fil. Nu log Samantha också brett för hon kunde se vart Angelita ville komma. "Skatter gömda på Abûrne Castle?" Samantha skrattade mjukt och satte sig bredvid Angelita. "Jodå, kan du gissa vad jag hittade nära kroppen." Samantha skakade på huvudet. "Det fanns ett öppnat kassaskåp, kanske femtio gånger femtio gånger femtio centimeter. Ett sådant där infällt skåp som var gömt bakom en tavla som i någon gammal film. Kvar i skåpet låg ett par äkta diamant örhängen"

"Låt mig gissa dödad bakifrån. Enkelt tyst."

"Hon fick inte en chans att fatta vad som hände" Angelita suckade. "Det verkar som om vi har att göra med en professionell tjuv"

Samantha reste sig upp. "Det är lugnt känner jag dig rätt så löser du det här. Nu går jag och lagar lite mat åt dig och din hjärna"

Angelita log brett mot sin kompis, "Du är en ängel, vad skulle jag göra utan dig?"

"Vara hungrigare och argare", svarade Samantha. Angelita återvände sedan till datorn.

Flera timmar senare när Angelita gått och lagt sig tänkte Samantha på vilken tur de haft som hittat varandra. Hon visste inte vad hon skulle ha gjort utan Angelita. Det var Angelita som var den vilda. Hon fick saker att hända: om det inte varit för henne skulle Samantha inte börjat ställa ut bilder och definitivt inte jobbat på galleriet. Ja, hon fick saker att hända medan Samantha fick saker att inte hända. Hon såg till att Angelita inte kastade sig huvudstupa in i farliga saker … i alla fall i de flesta fall.

Angelita vaknade yrvaket av att solens första strålar sken henne i ögonen. Hon sträckte på sig och rullade ur sängen med en duns. Med knappt öppna ögon kläde Angelita på sig och släpande sig ut till köket. Samantha hade aldrig varit en morgonmänniska så Angelita smög på tå i köket medan hon kokade sig själv lite gröt. Angelita kastade i sig frukosten medan hon läste tidningens vinkling på gårdagens mord. Det var hennes lediga dag men om det inte vore för att Hank hade hotat att låsa in henne i en cell i de lagliga tjugofyra timmarna för misstanke till brott om hon så mycket som tänkte på att komma till jobbet. Hank hade alltid sett efter henne och när hon blev allt för nedgräven i ett fall hade han varit den som sett till att hon åt, drack, sov och tog ”lediga dagar”.

Hank hade alltid tvingat henne att ta så kallade lediga dagar under ett fall även om de båda två visste att hon ägnade hela dagen åt att följa upp spår i vilket fall som helst.

Angelita började skriva i rapporten angående gårdagens mord till polismästaren när Samantha makade sig upp ur sängen.

Samantha gick muttrade ut i köket och tog fram en skål, flingor och mjölk. Hon gjorde ordning sin frukost och blängde på Angelita.

”Varför i heliga himmelens namn går du upp klockan sju när du är ledig?”

Angelita log mot henne över skärmen på sin dator. ”Någon har visst vaknat på fel sida av sängen idag. Du vet varför jag går upp innan lunch: jag gillar morgnar när allt är tyst och alla andra sover.”

”Kan inte i livet förstå varför”

”Ägna dig åt din frukost du”

Angelita skrev klart rapporten, läste igenom sitt mejl från rättsläkaren och bestämde sig för att hon skulle ta med sig Samantha ut och besöka Conrad von Abûrne för att få reda på mer om vad som funnits i det där kassaskåpet. Men klockan var bara nio på morgonen och hon insåg att det antagligen skulle ses som okänsligt att åka så pass tidigt på dagen. Hon var tvungen att vänta åtminstone två timmar till.

Angelita berättade inte om sina planer för Samantha eftersom hon visste att hon skulle protestera. Istället spenderade hon tillsammans med Samantha att läsa allt som gick att läsa om Von Abûrne-herrgården. Vid tiotiden hade Samantha dragit på sig sin jacka och skyndat ner till biblioteket och lånat en hel famn med böcker som på ett eller annat sett nämnde eller handlade om herrgården. Det var allt ifrån spökhistorier till historiska dokument.

Det mesta av det var värdelöst men just som Angelita höll på att tappa modet ropade Samantha till.

”Lyssna på det här: Den kända Von Abûrne-herrgården som i generationer har tillhört Von Abûrne familjen hörde egentligen inte alls från början till Von Abûrne förrän i början på 1600- talet då Hertigen Henrik Von Abûrne skänktes ägorna av kungen som gåva för hertigens insats i det trettioåriga kriget.

Innan det ska herrgården ha varit obebodd sedan dess tidigare ägare blivit fängslade för stöld och blivit utsparkade ur societeten. Von Abûrne-ägorna ska ha tillhört greve Montuqui och hans familj. Hans ägor blev herrelösa när han år 1526 fängslades för stöld på en tavla från det italienska hovet.”

Samantha tittade upp från boken med ett flin. Angelita log tillbaka, ”Det verkar som om den där herrgården har dolt fler mysterier än vårt mord” Hon stängde av sin dator och slog igen boken som Samantha hade begravt näsan i.

”Kom igen nu åker vi” Samantha tittade förvirrat upp. ”Åka vart?”

Angelita svarade inte utan bara drog på sig sin jacka och började gå ut. Samantha reste sig upp, fumlade med att få på sig sin jacka och skyndade efter Angelita.

”Vart är det du tänker du åka? Du tänker väl inte åka till stationen va? Det är faktisk din lediga dag så du ska faktiskt inte jobba. Dessutom tänker inte jag bli indragen i någon av dina planer…” Samanthas tjat fick Angelita att vilja köra iväg dem till en bio eller fotvandring bara för att se Samanthas min men den inrotade detektiven i hennes blod fick henne att svänga in vid Hotel Royal.

”Hotel Royal? Vad gör vi… Nej! Nej, nej, nej. Angelita, du ska inte förhöra Conrad Von Abûrne på din lediga dag”Angelita gick ut ur bilen och började gå mot hotellet tätt följd av en irriterad Samantha.

Hotell Royals lobby var ett stort rum där golv, väggar, tak och de flesta möbler var gjorda i mörk ek. Sofforna och stolarna i rummet var klädda i mörkrött tyg med guldiga fransar hängande ner från kanterna. Angelita hade aldrig förstått sig på det där med att fransar i kanten på möblerna. Vad utgjorde de för syfte annat än att häng när och dingla? Inget, i alla fall enligt vad Angelita kunde förstå. Inte heller så kunde hon förstå meningen att ha stora kristallkronor hängande i taket. De gav ett dåligt ljus och hon var säker på att de hade varit tvungna att höja taket minst en och en halv meter för att deras längre gäster inte skulle slå huvudet i dem.

”Vi är här för att träffa Conrad Von Abûrne” sa Angelita till receptionisten och höll fram sin polisbricka. Receptionisten som var en tjej i sina tidiga tjugo med pageklippt blonderat går för mycket smink och som frenetiskt tuggade på ett rosa tuggummi rester sig upp för att visa dem igenom korridorerna till Mr Von Abûrne.

Kanske hade de inte några längre gäster, funderade Angelita efter att ha sett ett flertal gäster som inte kunde vara längre än hundrasjuttio meter. Sällskapet passerade under en kristallkrona som satt så lågt ner att en person över en och nittio skulle behövt ducka för och Angelita bestämde sig för att hotellet definitivt inte kunde ta emot några längre gäster. Men vad gjorde de då om någon som var två meter med massor av pengar bokade rum? Hade de kanske en special avdelning i källaren för personer över en och åttio?

Receptionisten stannade framför en dörr med nummer 239.

”Här e mister Abûrnes rum, nummer tvåhundrasjuttionie” Sa hon med en väldig ljus röst och gick upp en oktav varje gång hon sa ’e’ och ’ä’ vilket gjorde att varje ord blev väldigt utdraget.

Angelita trängde sig förbi flickan och tog nyckelkortet. Sedan låste hon upp och öppnade dörren utan minsta förvarning.

Kapitel tre: Hemligheter och Beslut

När Conrad Von Abûrne väl kommit över chocken efter att Angelita och Samantha hade ”brutit sig in utan förvarning” hade han bett dem att sätta sig ner vid det lilla köksbord som Mr Von Abûrnes svit inkluderade.

”Jag heter Angelita Mistero och jag utreder mordet på er fru”

”Åh” hans mun formades till ett komiskt runt ’o’.

Conrad Von Abûrne var en rundlagd man i femtioårsåldern.  Han hade ett väldigt rött och plufsigt ansikte och ett skalligt huvud. Hela hans kropp, kläder och ansikte skvallrade om det faktum att han aldrig hade behövt göra ett fysiskt arbete i hela sitt liv. Eller snarare, rättade sig Angelita, så skvallrade den om att han mer än glatt undvikit varje form av fysisks utmaning. Hans små ögon var rödkantade men Angelita kunde inte avgöra om det var av gråt eller av sömnbrist.

”Jag är ledsen att störa dig så här men vi behöver fråga dig någonting”

Conrad nickade trött. ”Skulle du kunna tala om för mig vad ni hade i ert kassaskåp?”

”Ursäkta?”

”Förlåt mig om jag var otydlig: Vad hade ni i kassaskåpet som fanns i biblioteket?”

”Vilket kassaskåp?”

”Det som var gömt bakom en tavla bredvid en bokhylla, Mr” Sa Samantha mjukt.

”Nonsens, vi har inget kassaskåp i biblioteket”

Angelita suckade tyst för sig själv. Trodde han verkligen att han skulle slippa undan så lätt? Hon böjde sig ner i fickan och fiskade upp en bunt med foton. Hon valde ut några av de foton hon själv tagit som visade det infällda kassaskåpet, tavlan som teknikerna hade hittat inskjuten bredvid en bokhylla intill en vägg och en av dem en större bild som hon tagit när kroppen blivit flyttad som visade hela vägen och bitar av golvet där en blod fläck fortfarande låg kvar. Hon visade Conrad fotot med kassaskåpet.

”Det här finns i er vägg i biblioteket”

”Det där fotot bevisar ingenting ni kan ha tagit de var som helst. Jag sa ju att vi inte hat något kassaskåp i biblioteket” Angelita ignorerade hans utbrott och visade honom nästa bild.

”Känner ni igen den här tavlan?”

”Ja det där är tavlan som hänger vårt bibliotek, vad spelar det för roll?”

Angelita svarade inte på frågan utan räckte honom den tredje bilden. ”Därför att den tavlan ska hänga här” sa hon och pekade med pennan på öppning i väggen ovanför kroppen. Men istället för en tavla fann vi ett kassaskåp” hon knackade med pennan på fotot med kassaskåpet.

”Så det vi vill veta nu är: Vad fanns i kassaskåpet?”

Conrad skakade på huvudet. ”Jag svär på det: jag har aldrig sett det där kassaskåpet förut i mitt liv. Jag visste inte ens om det”

Samantha och Angelita tittade på varandra.

Tror du? Samanthas lugna ögon ställde tyst frågan till Angelita.

”Ja, någon visste om det och var bered att döda för att få tag på vad som fanns däri”

Angelita reste sig upp och släpptes ner ett papper på bordet.

”Mitt telefonnummer i fall att ni får tillbaka minnet”

Väl ute på den duggregnade gatan vände sig Samantha mot Angelita . ”Jag tror faktiskt inte att han visste om det där skåpet Angelita” Angelita suckade. ”Nej inte jag heller” Hon drog sina händer över ansiktet. ”Ingen verkar göra det men det är vårt viktigaste spår och jag har en känsla av att det är lösningen på den här gåtan”

Hon vände sig mot Samantha för att fråga vad de skulle göra men hon var inte där.

Angelita snurrade runt och tittade sig omkring men hon fick inte syn på Samantha någonstans. Hon skulle precis dra fram sin mobil och ringa henne när en bil tutade längre ner på gatan. Hon vändes sig om och fick syn på sin bil med Samantha bakom ratten. Samantha körde in till kanten och öppnade passagerardörren.

”Hoppa in” Angelita klev förvirrat in i bilen. ”Vart tog du vägen?”

”Medens du stod och tyckte synd om dig själv sprang jag ner och köpte oss varsin Fish-and-chips” Hon räckte den fortfarande ställda Angelita en strut. ”Nu tar vi och kör ner till polis stationen och meddelar att du tar din lediga dag någon annan gång.”

Medan Samantha samlade ihop fakta om Von Abûrne och deras gömda skatt gick Angelita in på polis chefens kontor för att diskutera Samanthas och hennes teori på fallet. Det var egentligen inte tillåtet att blanda in civilpersoner i polis angelägenheter men det var en fajt som polischefen för länge sedan givit upp. Hon hade alltid haft bra kontakt med alla på polisstationen sedan hon hade vägrat lämna Hank i fred efter att hon träffat honom på en brottsplats som begåtts på hennes skola när hon var fjorton år.

Men nu satt Angelita mitt emot polischef Ruby med bara ett skrivbord i mellan dem och tittade på mannen som hon känt i hälften av sitt liv med oförstående blick.

”Vad menar du att vi lägger ner fallet?”

”Det visade sig att det hela var en olycka det ramlade tydligen ner en pjäs ur kassaskåpet och slog Mrs. Von Abûrne i huvudet. Inget brott har begåtts. Fallet ska läggas ner”

”En olycka” Angelita var så frustrerad av nyheten att hon reste sig upp ur stolen och lutade sig fram över bordet. ”Mrs. Von Abûrne blev mördad. Vad då skulle en pjäs ramlat ner från kassaskåpet – ett kassaskåp som ingen visste om förrän vi hittade – och slagit henne i bakhuvudet. Förutom den nästan omöjliga vinkeln du föreslår att det ska ha ramlat ner ur ska det dessutom ha slagit henne så pass hårt i huvudet att det orsakade en skallfraktur?”

Hon reste sig upp i sin fulla längd och tittade kyligt ner på honom. ”Jag är tjugonio år gammal Ruby, jag arbetade tre år på krimtek och sex månader hos rättsläkaren innan jag började jobba här. Dödsorsaken som du beskriver är inte möjlig så nu vill jag veta varför du egentligen lägger ner fallet”

Han tittade sorgset upp på henne ”Jag gillar dig Mistero så jag tänker ignorera det där”

”Gillar mig? Det var det… Jag vill veta varför du tänker låta en mördare gå på frifot utan att ens försöka ta fast honom.”

”Jag är ledsen att du tar det så här Angelita men om du inte släpper det här så måste jag be dig att lämna ifrån dig din bricka och ditt tjänstevapen”

Angelita möte stadigt hans blick. ”Nu du säger det på det sättet…” sa hon och rycket upp sitt vapen ur sitt hölster, knäppte loss hölstret och lade alltsammans tillsammans med sin polisbricka på bordet framför dem utan att släppa honom med blicken. ”Du kan betrakta det här som min avskedsansökan.” Hon vände sig om och gick mot dörren men sedan vände hon sig mot honom och tittade föraktfullt på honom . ”Du vet, jag hade faktiskt förväntat mig mer av dig.”

Hon vände sig om igen och stängde dörren bakom sig när hon gick ut ur kontoret. Hon kunde höra Rubys röst be hennes att ”inte göra så här” genom dörren men hon fortsatte bara gå tills hon stötte in i Hank. Hon kände ett stygn av skuld för att hon kastade bort allt han hade lärt henne, allt han kämpat för att hjälpa henne att nå på grund av ett enda fall. Hon öppnade munnen för att förklara men stängde den igen när Hank slöt henne i sina armar och viskade i hennes öra. ”Bra val, tjejen, bra val” Angelita insåg att hon hade underskattat Hank och log brett upp mot honom när han släppte henne ur kramen. Han log stolt ner mot henne.

”Gå och fånga en mördare nu, lilla italienska” Han hade kallat henne italienska sedan hon var liten eftersom hon, förutom när det gällde hennes längd, hade utseendet hos en italienska.

Angelita log och nickade. ”Klart jag ska.” Hon fiskade upp mobilen och ringde Samantha.

Kapitel fyra: Tidningsurklipp och fickknivar

Sedan Angelita hade sparkat sig själv från sitt drömjobb hade Samantha stuckit upp till deras läggenhet och satt på en kanna kaffe åt sig själv. Hon undvek att dricka när Angelita blev illamående av bara lukten men det innebar inte att hon inte gjorde det när Angelita var borta. Hon hällde upp en kopp med svart kaffe, ingen mjölk inget socker, och satte sig sedan ner för att tittade på någon av de konsthistoriedokumentärer som brukade gå vid den här tiden på dagen. Samantha slog på teven som hängde över köksbordet och satte sig bekvämt ner. Hon hade klagat på Angelita när hon hade monterat dit den om att det var smaklöst och idiotiskt att ha en teve i köket. Men Angelita hade insisterat på det och Samantha tyckte faktiskt att det blivit rätt så bra. Hon trivdes faktiskt med det. Varje morgon gick Angelita upp, slog på teve så hon kunde se, eller snarare höra, morgonnyheterna medan hon lagade frukost. Det var något speciellt med att vakna på till lukten av bacon och ljudet av en tv på lägsta volm. Tryggt, ombonat. Tänkte hon medan hon drack ur sin kaffemugg och när det blev reklam på teven bestämde hon sig för att hämta mer. När hon hade fyllt på kaffebryggaren vände hon sig om och lutade sig mot bänken och fick syn på något i ögonvrån. Det var en av tidningarna som hon lånat på biblioteket om Von-Abûrne fallet. Hon stirrade storögt på rubriken i högra hörnet. Snabbt sprang hon in i sitt sovrum och tog fram en bok bläddrade frenetiskt tills hon hittade vad hon sökte. När hon gjorde det kastade hon boken uppochner på sängen, ryckte åt sig sina skor och sprang ut ur lägenheten.

Hon satte sig i bilen och körde raka vägen ner till Von Abûrne-herrgården. Herrgården var låst men det hindrade inte Samantha. Hon gick och hämtade Angelitas fickkniv från bilen och sjönk ner på huk framför de stora ekdörrarna. Hon drog fram knivens minsta blad och stack in den i låset.

Det var Angelita som lärt henne att lirka upp lås när de gick på highschool. Nu när hon tänkte på det var det ganska ironiskt: den eviga rebellen och trubbelmakaren som hade gått och blivit polis. Nej, Angelita gjorde då aldrig vad man väntade henne. Själv hade hon blivit vad alla, inklusive hon själv, förväntats bli.

Samantha gjorde en sista vridning med kniven och låset gled up med ett klick.  Hon stoppade ner kniven i bakfickan och bad en tyst bön att ingen skulle se henne. Med tassande fötter gick hon uppför trapporna och in i biblioteket. Prydligt städat och total fritt från personlighet, antagligen precis som ägarna. Hon tassade fram och lyfte ner den abstrakta tavlan som hängde på vägen. Där, precis som Angelita beskrivit var kassaskåpet. Men ett kassaskåp från femtonhundratalet var inte någon match för henne. En halv minut och kassaskåpet var uppe det var tömt nu men om hon hade rätt… hon stack in handen och trevade med fingrarna längs kanterna i kassaskåpet.

Mycket riktigt, där strax över det nedre vänstra hörnet fanns det en knappt märkbar insjunkning i träet. Samantha tryckte försiktigt in den och hon hörde hur gamla kugghjul segt snurrade och hur ett lås klickade till. Hon sköt försiktigt undan skiljevägen och där på vänstersida i skåpet blottades ett dolt fack. Ett typiskt japansk kassaskåp, hade antagligen kommit hit via Italien. Hon böjde sig längre fram för att ta en titt på det som hon visste fanns i skåpet när hon hörde hur steg närmade sig längre ner i korridorren. Snabbt tog hon ut det lilla paket som fanns där i slet av det skyddande pappret och gömde sedan föremålet. Sedan ryckte hon åt sig sin egen bok ryckte ut en bunt sidor och virade in dem i det gamla omslagspappret. Hon tryckte precis in det nya paketet i det hemliga facket när hon kände något kallt och hårt pressas mot bakhuvudet.

”Det var väldigt snällt av dig att hitta det där åt mig, miss Sage ” pistolpipan trycktes ytterligare lite hårdare mot hennes huvud. ”Jag visste att jag kunde lita på dig. Nu, om du bara kan hålla dig lugn tills min bror kommer så kan vi nog klara av det här utan att någon blir allt för skadad.” Medan Samanthas händer bands bakom hennes rygg tänkte hon att om hon hade listat ut det här så kanske Angelita kunde göra samma sak. Kanske, kanske, kanske… om hon bara kunde få tag på kniven i bakfickan.

Angelita svor högt innan hon stövlade in på polisstationen igen. Hon hade ringt Samanthas mobil fem gånger. Alla gånger hade hela uppringningstiden gått ut. Hon drog irriterat händerna genom håret när hon stövlade ner till kriminalteknikernas kontor.  Hank tittade upp från sitt skrivbord när hon om in.

”Men jag trodde du hade slutat här Angelita… Vad är det som är fel?” han avbröt sig själv när såg hennes ansiktsuttryck och reste sig från stolen.

”Det kanske inte är något men… jag vet inte. Samantha svarar inte i sin mobil. Jag har ringt fem gånger men hon svarar inte. Samantha skulle aldrig gå iväg utan sin mobil.”

Som den polis Hank var ställde han precis den fråga hon väntat sig. ”Har du något bevis på att hon skulle vara i trubbel?” Angelita drog med händerna över ansiktet och suckade ”Nej, nej inget bara… bara min magkänsla”

Hanks reste sig upp ur skrivbordstolen och drog på sig jackan. ”Det duger åt mig”

Fem minuter senare var de i hennes och Samanthas lägenhet där de mötes av en påslagen kaffebryggare och teve. Angelita sa inget men hon visste att Hank tänkte samma sak. Samantha skulle aldrig, aldrig, någonsin lämna en kaffebryggare på när hon lämnade kåken. Inte en teve heller. Samanthas föräldrahem hade brunnit ner till grunden en gång när hennes äldre kusin lämnat sin plattång på och den ramlat ner i en tvättkorg. När Angelita gick in i Samanthas sovrum fick hon syn p boken som låg uppslagen kastad uppochner på sängen.  Hon plockade upp den och tittade på sidan som Samantha måste ha läst.  Hon gick ut i köket för att vissa det för Hank.

”Det visar sig att det inte är bara du som blir besatt av ett fall när du blir insatt i det.” Han pekade på en tidning som låg uppslagen på bänken bredvid kaffebryggaren.  Angelita tittade över axel på honom, tittade på boken som hon höll i och tittade sedan på tidningsurklippet.

”Fan” hon rotade bland de böcker och tidningar som de lånat på biblioteket tills hon hittade boken som Samantha hade läst högt ur samma morgon. Hon skummade igenom texten tills hon hittade namnet hon letat efter och när hon fick syn på det föll allting på plats. ”Montuqui” viskade hon tyst för sig själv.

”Va?” Hank stirrade på henne när hon snabbt försvann in i sovrummet och kom ut med en Glock 19 i handen.

”Kom nu sticker vi. Fort” lade hon till när han inte rörde på sig. De skyndade ner till bilen och han hann knappt in förrän Angelita trampade på gaspedalen. ”Vad gör du? Vet du ens vart vi ska”

”Ja, det vet jag. Vi ska till Von Abûrnes herrgård.”

”Varför?”

”Därför att Samantha är den smartaste och dummaste personen jag mött. Hon listade ut vad som fanns i det där kassaskåpet”

”Men varför ska vi då till Von Abûrnes herrgård? Och var är Samantha?”

”Hon är, förhoppningsviss, kvar på herrgården. Till vilken hon skulle eftersom det som fanns i kassaskåpet inte bara fanns där utan finns kvar.” fortsatte hon innan han hann avbryta.

”Hon är den dummaste personen jag känner eftersom hon åkte rakt in i famnen på mördaren”

”Men Angelita du tror väl ändå inte att det är Mr. Von Abûrne som är mördaren.” Hank tittade bestört på henne.

”Nej, inte Mr. Von Abûrne men någon annan.” Angelitas händer kramade så hårt om ratten att hennes knogar vitnade. ”Någon betydligt farligare” De svängde in på vägen som lede till Von Abûrne-herrgården och kastade en blick upp i himlen och önskade för ett ögonblick att hon kunnat tro på att det fanns en Gud. Då hade hon kunnat be att dessa högre makter kunde skydda Samantha, se till att hon var okej. Men nu trodde Angelita inte att det fanns någon Gud och den enda som kunde rädda Samantha var hon själv, Hank och Samantha. Snälla Samantha var okej, var vid liv.

Hon parkerade bilen en bit bort från gården, klev ur bilen och osäkrade sitt vapen.  Hon tecknade åt Hank att han skulle ta andra hållet. Han nickade till svar. Tyst gick hon fram mot dörren, en dörr som blivit öppnad med en fickkniv insåg hon. Åh, Snälla Gud som jag inte tror på låt Samantha vara vid liv, snälla.

Kapitel fem: Tunnlar och Fällor

Om hon bara kunde nå kniven. Bara lite längre ner med fingrarna. Bara lite längre ner…

När brodern kommit hade de dragit och lämnat henne här. Men de hade varit mycket försiktiga: tejpat för hennes mun, bundit hennes fötter och sedan som pricken över i:et hade de stängt in henne i en av de hemliga passagerna. Hon lutade huvudet mot knäna. Hon visste mycket riktigt att ingen skulle hitta henne här inne. Ingen visste om att passagen fanns här och dessutom så kunde hon inte frambringa ett ljud med trasan, som de hade kört in i munnen på henne innan de tejpade över den, kvävde allt ljud. Hon rullade på axlarna och vred på vristerna. Om hon bara kunde få tag på kniven… men vänta kanske fanns det ett annat sätt. Hon satte sig på huk och vinglade fram och tillbacka innan hon lyckades återfå balansen. Hon kanske hade händerna för tätt ihop surrade för att få upp kniven ur sin ficka men hon kunde kanske få benen över dem. Hon tryckte händerna förbi rumpan och lyckades till slut få dem att vila på hälarna. Hon andades djupt genom näsan. Lite till bara. Det tog många svåra försök och konstiga ställningar men till slut lyckades hon få händerna förbi fötterna och knäna. Hon sjönk ner med ryggen mot väggen med händerna i knät. När hon hämtat andan lyfte hon sina hopbundna händer, rev bort tejpen som satt över munnen och slet ut trasan. Hon tog några djupa renande andetag genom munnen innan hon tog tag i den svåra uppgiften att knyta upp knoparna som band hennes händer med tänderna.

 När Samantha väl lyckats få löss både händer och fötter gick hon på utforskning i det mörka utrymmet. Ingen panik Samantha, ingen panik. De som byggde det här skulle ha gjort en andra väg ut hon måste bara hitta den innan… innan Angelita tog sig in i Von Abûrne-herrgården. Det fick inte hända, hon vägrade låta sin bästa vän dö. Tanken på Angelita gav henne styrka och hon trevade längs väggarna efter en utgång.

Hon kom längre och längre bort från den hemliga öppningen ju längre hon gick med det gjorde henne inte längre nervös. Det fanns en annan utgång här någonstans hon måste bara hittat den. Efter vad som kändes som flera timmar hittade Samantha en tunnel. Den var inte stor, inte större än att hon själv skulle ta sig igenom om hon ålade sig igenom på mage. Hon lade sig på mage och kröp in i tunneln. Den var dammig och full i spindelväv men det var en väg ut. Den var inte mer än ett tiotal meter lång men det kändes som den längsta sträckan som Samantha någonsin genomfört. Hon kom ut i en skog genom en nästan helt igenväxt lucka. Åt vilket håll låg herrgården? Tunneln hade gått västerut tänkte hon, vilket innebar att hon måste gå åt öster men vilket håll var öster? Hon fick syn på den nergående solen och började springa åt motsatt håll.

Angelita puffade försiktigt upp dörren till huset och steg in. Det var knäpp tyst i men något som inte var en klocka tickade oroväckande. Hon försökte komma på vad det kunde vara när Hank kom farande från ingenstans och knuffade henne åt sidan samtidigt som bomben smällde av. En viktcensorinställd bomb tänkte hon. Antagligen kopplad till gasledningarna vilket innebar att de måste därifrån nu. Hon grep tag i Hanks armar och började dra med sig honom där ifrån. Han var medvetslös och det blödde ur hans huvud. Nej, snälla nej. Låt honom inte vara död. Hon fiskade upp mobilen ur fickan när hon tyckte att de tagit sig utom räckhåll för en gasexplosion och ringde efter en ambulans. När hon gjort det vände hon sig mot det brinnande huset. Alla gasledningar hade exploderat vid det här laget. Hon gissade att det redan var en brandbil var på väg. Hon sjönk ner bredvid den medvetslöse Hank och lutade huvudet i händerna. Snälla Samantha säg att du inte var där inne. Men Angelita visste väl att Samantha hade varit där inne hon kunde bara hoppas att hon var i den delen av huset som bomben eller gasledningen inte kunnat förstöra. Ge mig ett tecken Samantha, vad som helst som bevisar att du är vid liv.

Precis när Angelita tänkte tanken fick hon höra sitt namn ropas. Hennes huvud for upp och hon spetsade öronen. Där var det igen. Hon reste sig upp och svarade skrikande ”Samantha?” ett knappt hörbart ja skreks som svar. Angelita stapplade mot rösten. Den ledde henne rakt in i röken men hon drog upp jackans kragen över munnen som skydd. Hon trodde just att hon tappat bort Samantha när hon fick syn på henne, staplandes i röken med jackan som skydd för andningen.

”Samantha” skrek hon för full hals genom jackan. Samantha fick syn på henne och sprang henne till mötes och tillsammans stapplade de ur rökdimman.

Epilog.

Brandbilarna hade släckt branden, ambulansen hade kört iväg med Hank och de hade just fått meddelande om att polis fångat in Lisa och Adam Miore eller som de egentligen hette: Elizabeth och Edward Montuqui, vid en väg på väg mot flygplatsen.

Nu satt Angelita och Samantha insvept i en varsin filt med syrgasmasker för ansiktet och tittade på förödelsen. Angelita var, såklart, den första att ta av sin syrgasmask.

”Helt otroligt egentligen att de gjorde allt detta för en fånig tavla”

”Inte så” sa Samantha när hon tagit av sig sin syrgasmask och tog fram ett föremål som hon haft innanför jackan. Hon lindade av det gamla linnetyget och upp mot dem strålade en rödhårig pojke med en teckning i handen upp mot dem.

”Va? Hur?” Angelita stirrade stumt på henne

Samantha log mot henne. ”Jag byte ut dem så fort jag hittat den.”

”Så få se om jag har förstått det här rätt nu. De mördade Mrs. Von Abûrne för att hon kom på dem med att stjäla en tavla. En tavla som de inte ens ansåg sig stjäla eftersom den tillhörde deras farfarsfarfarsfar efter att han stulit den?”

Samantha nickade.

”Så hon tog jobbet som tjänarinna på den herrgård som hon ansåg sig ha rätten att äga för att kunna leta reda på tavlan stjäla tillbaka den och sälja den till högstbjudande för att kunna köpa tillbaka herrgården?”

”Ja, på ett ungefär.” Hon sträckte fram handen och la den över Angelitas. ”De hittade miss Reynolds kropp där inne. Hon blev ihjälskjuten. Hon kom dem tydligen på spåren”

”Fan, jag gillade henne. Tja, det lämnar i alla fall bara kvar mysteriet om varför polischefen ville att jag skulle lägga ner fallet när jag började komma dem på spåret.”

Samantha ryckte på axlarna. ”Tja, titta inte på mig jag har inget svar på den frågan.”

”Men det har jag” bådas huvuden vändes mot rösten. Det var Johnsson. Polisaspiranten som varit den första på mordplatsen för två dagar sedan.

”Han hade tydligen varit otrogen mot frugan med vår lilla brottsling och sedan hade hon sagt åt honom att han skulle avsluta fallet om du kom dem på spåret. Annars skulle deras lilla hemlighet läcka ut”

Angelita bara skakade på huvudet åt dumheten i detta. ”Och nu får hans fru inte bara reda på det utan han förlorar jobbet och åker in i fängelse. Vem ska ta över jobbet efter honom?”

”Faktiskt så tänkte vi be dig att göra det, Mistero”

Hon tänkte på Ruby, på Hank i ambulansen och på sig själv när bomben smällt av.

”Tack men nej tack. Jag tror jag och Samantha här ska starta en detektivbyrå istället” hon lade armen om Samanthas axlar som log mot Johnsson utan minsta förvåning. Men och andra sidan, hon var van vid att hänga med i Angelitas snabba svängar.

”Exakt, vi ska bli privatdetektiver” Johnsson skrattade.

”Lycka till. Jag tror säkert att ni kommer klara er utmärkt.”

”Tack så mycket aspirant Johnsson.”

”Kommissarie nu faktiskt.”

Angelita tittade förvånat på honom. ”Verkligen, då får man väl passa på att gratulera, Kommissarien.”

-Hör du inte vad jag säger eller? Min bror skulle aldrig begå självmord! Jag kom hem till Marshal och knackade på dörren. Ingen öppnade men jag hörde ljud så jag klev in. Jag är säker på att jag hörde bakdörren slå igen men när jag gick dit så fanns det ingen där. Jag började leta efter Marshal, såg att vindsluckan var öppen och resten vet ni ju själva...
Konstapel Price tittar medlidsamt på brodern till Marshal, mannen som nyss hittades hängd på sin egen vind.
-Försök att lugna ner dig Peter vi gör allt vi kan men än så länge tyder ingenting på att ett brott begåtts.
Peter känner sig maktlös, han vet att brodern aldrig skulle ta sitt eget liv men hur ska han kunnat bevisa det.
-Marshal var lyckligt gift och hade två barn, dom hade precis köpt en sommarstuga i Florida, varför skulle han begå självmord?
-Jag förstår att det är svårt att acceptera din brors död men du säger ju själv att ni knappt pratat med varandra på två år, hur kan du då veta att han var så lycklig som du påstår att han var?
-Bara för att jag jobbar inom militären och har varit bortrest dom senaste åren, betyder inte det att jag inte känner min bror.

Peter ger upp, han vänder ryggen åt Konstapel Price och går därifrån med arga steg. Om inte polisen tror på honom vem kan hjälpa honom då? Plötsligt slår det Peter - John Smith! Han springer till närmaste telefonkiosk han ser och letar efter numret till sin gamle vän som han lärde känna när de gick militärskolan tillsammans. Sedan John Smith blev skjuten i benet under ett specialuppdrag i Ryssland dög han inte längre till att jobba inom specialstyrkan så han valde själv att ge upp karriären som militär och blev istället detektiv. Samtalet mellan Peter och John Smith tar inte mer än ett par minuter. Peter springer sedan tillbaka till sin brors hus och väntar på sin före detta vapenbroder.
Knappt 20 minuter senare kommer John Smith i sin sprojlans nya Ford Mustang och sladdar in på gården och stannar, med ett däckskrik, mitt framför Konstapel Price. John Smith slänger upp bildörren, kliver sakta ur bilen och fimpar cigarren på skosulan.
-Vem i helvete tror du att du är? skriker konstapel Price som är helt röd i ansiktet.
-Mitt namn är John Smith, privatdetektiv och jag är här för att utreda ett mord.
Konstapel Price blir ännu rödare i ansiktet och skriker.
-Mord? Vad snackar du om för skit människa? Stick och lek nån annanstans.
-Det kan jag tyvärr inte göra, jag är här för att hjälpa min vän så ni småflickor kan kliva åt sidan och låta mig sköta jobbet.
-Smith! Peter kommer springande från huset och hälsar på honom.
-Tack för att du kunde komma så snabbt John, följ med mig.
-Ingen orsak, jag var ändå i närheten.

Peter och John Smith går mot huset och struntar fullkomligt i att konstapel Price skriker åt dem att stanna. Peter berättar lite snabbt om hur läget ligger till medan dom går upp mot huset. Vid trappen till vinden så säger Smith:
-Stanna du här och håll koll på den ilskna flicksscouten så länge du kan, jag klarar det här själv.
-Tack Smith jag ska göra mitt bästa, men du får nog vara snabb.
Smith går upp mot vinden och Peter går för att möta konstapel Price som ryter så att hela kvarteret hör, medan han går mot huset. Smith kliver upp igenom luckan till vinden, ser Marshal som hänger i ett rep från taket, och börjar jobba.

Medan Smith undersöker vinden så försöker Peter att hålla Price i schack så länge han kan. Det är inte det lättaste...
-Nu går du för långt Peter, släpp fram mig och låt oss riktiga poliser göra vårt jobb.
-Om ni bara hade lyssnat på mig så hade jag inte behövt göra så här.
Under tiden som Peter har tjafsat med Konstapel Price så har Smith undersökt kroppen men inte hittat något som bevisar att det kan vara ett mord. Plötsligt ser han något som blinkar och skyndar sig dit. Under ett stort skåp hittar han Marshals telefon. På nedervåningen blir Peter fasthållen av två poliser och Price stormar upp på vinden och skriker:
-Nu får det fan i mig vara nog. Stick här ifrån innan jag burar in dig.
Smith tittar hånfullt tillbaka på Price
-Ta det lungt innan du får en hjärtattack fetknopp, jag är ändå färdig här.
Smith går sakta förbi Price och ner till Peter som kämpar för att komma loss ifrån poliserna.
-Ni kan släppa honom era idioter vi ska ändå dra nu.
Poliserna släpper Peter som skyndar sig efter Smith ut.
-Hur gick det, hitta du nåt?
-Det kan man lugnt säga.
Dom sätter sig i Smiths bil och åker därifrån. Smith drar fram Marshals telefon och ger den till Peter.
-Kolla det senaste videoklippet!
Peter knappar fram det på telefonen.
Videon är filmad mitt i natten så det är mörkt men man ser ändå vad det är som pågår, svart klädda män bär på trälådor från en stor lagerlokal till ett skepp som väntar i hamnen. Eftersom att Peter jobbar inom militären så har han sett exakt sådana lådor förr.
-Va fan, tänker du samma sak som jag?
-Ja dom dom smugglar vapen! Min gissning är att din bror var på fel ställe vid fel tillfälle och smugglarna upptäckte att han filmade så dom eliminerade honom och fick det att se ut som ett självmord.
-Så vad gör vi nu?
-Vi åker ner till hamnen och snokar lite, jag tror att jag känner igen platsen från filmen. Framme vid hamnen så börjar dom leta. Efter bara en liten stunds letande så ser de fartyget från videon.  Tre män står på kajen och lossar repen, dem gör sig redo att lämna hamnen. Smith kastar bilnycklarna till Peter.
-Skynda dig snabbt tillbaka till Marshals hus och hämta snutarna, vi behöver förstärkning. Jag stannar här och håller koll.
Medan Peter springer till bilen så springer Smith till båten i mörkret. Smith kliver upp längst landgången upp på däck och går sakta mot bakre delen. Plötsligt hör Smith ett vapen som osäkras och en röst som säger:
-Och vem fan är du?
Smith vänder sig sakta om mot mannen med geväret och säger:
-Sikta den där mot nån annan och gå och jobba istället, vi har bråttom.
-Förlåt boss jag såg inte att det var du.
Smith svarar inte, vänder sig bara om och tar upp en dosa ur fickan.
Han trycker på en knapp och mumlar för sig själv.
-Ledsen Peter det var inte meningen att det skulle sluta så här men du vet alldeles för mycket.
I samma sekund som Smith trycker på knappen så sprängs Smiths bil och Marshals hus med alla poliser i.

Peter hade hjälpt Smith att röja undan alla bevis efter sig.
Smith tänder en cigarr samtidigt som båten lämnar hamnen för evigt…

THE END....:(

AV: Frans Gustafsson

Göran, skynda dig! sa frun.
Du missar planet!
Göran är en gammal stridsveteran och han ska på en konferensresa med andra stridsveteraner.

Men något kommer illa, riktigt illa...
Göran får en dålig känsla om hela den här resan.

När han kom fram var det ingen där, även fast han var sen.
- Märkligt, tänkte han.
Men så småningom kom dom andra och det visade sig att han hade fått fel information. De satt på flygplatsen och pratade tills piloten kom. Det var elva personer på planet. De satte sig på sina platser och planet lyfte. Nu försvann Görans dåliga känsla och då hörs ett skott.

Det utbryter panik när dom märker att planet kommer störta. Men som tur var så låg en sjö en bit från flygplatsen och de lyckas nödlanda i den. Ett antal personer blev skadade men ingen allvarligt. Göran klarar sig konstigt nog utan en enda skråma. Några dagar senare skulle planet bärgas och undersökas, för att hitta eventuella bevis. Alla på planet förhördes om händelsen och flera kunde intyga att det bara hördes ett skott.
Vad som sedan kom att framstå som underligt var att det vid obduktionen på piloten upptäcktes att han blivit skjuten tre gånger på exakt samma ställe. De hittar ett flertal pistoler som saknar ett skott i magasinet. Alla pistoler med samma kaliber som dödade piloten. En pistol hittas på Görans plats, han som inte ens hade med sig en pistol. Förutom att de bärgat upp planet ur sjön så var det orört.

Hur kan det vara möjligt? Sköts det tre skott med tre vapen exakt samtidigt?
Vilka kunde tänkas ligga bakom det här? Och varför hittades en pistol på Görans plats?
Frågorna snurrade i Görans huvud.

Dagen efter mötte Göran upp med några av de andra veteranerna som skulle följt med på resan för försöka hitta en förklaring till det inträffade. Piloten var ju inte någon de träffat tidigare, vem/vilka kan ha haft en anledning till att döda honom. Christer som var Görans befäl skulle fråga sina kontakter på militärbasen där de var stationerade om de kunde få fram uppgifter om piloten.

Peter, som var en av Görans bästa vänner under kriget hade hört om ett supervapen som kunde avlossa flera skott på en avtryckning.
Kan det ha varit förklaringen? De andra veteranerna var skeptiska, fanns verkligen ett sånt vapen? det hade pratats om det men ingen hade sett det i verkligheten.
Göran tog en klunk ur kaffekoppen,

-Usch de har inget bra kaffe på den här syltan.
Om det nu var ett supervapen inblandat, varför just piloten? var det kanske så att det var meningen att alla skulle stryka med i kraschen?
Frågorna blev bara fler och fler och ingen kunde tro att det var någon av veteranerna som gjort det, men fanns det någon mer ombord? var befann sig isåfall den personen?

Göran, Peter och Christer bestämde sig för att göra en egen utredning. Christer åkte till militärbasen och pratade med killarna på underrättelsetjänsten för att få fram uppgifter om alla som var ombord inklusive piloten.
Peter åkte till polisen för att se om de fått fram något som kunde leda nån vart. Göran åkte hem för att titta igenom sin gamla militärutrustning för han hade en känsla av att detta kunde leda till farligheter. När han kommer hem ser han att ytterdörren är uppbruten och han drar ett djupt andetag och smyger in för att se om någon finns kvar därinne. Ingen är där men väl inne upptäcker han att allt är en enda röra, lådor med utkastade kläder, skåpen tömda, allt ligger i högar på golvet. Vad har de letat efter? Göran ringer och kontrollerar att frun är på jobbet och hon svarar direkt så hon är oskadd men blir givetvis upprörd då hon får höra vad som hänt.
Göran säger till henne att checka in på ett hotell nere i stan efter jobbet för i huset kan de inte stanna, sedan ringer han polisen som genast skickar en bil. Han kontaktar även Peter och Christer och berättar vad som hänt.
-Nu har de skitit i det blå skåpet, utbrister Peter, vad är det för idioter vi har stött på?
Christer och Peter kommer hem till Göran för att bevittna förödelsen. Polisen som också dykt upp nämner att man nu fått upp ett spår som har samband med veteranernas resa till konferensen. En utav veteranerna Stefan, fick tidigare i år sparken från sin anställning inom militären och orsaken var att han blivit våldsam mot några befäl. Han hade vid ett tillfälle sagt att han skulle minsann ge igen. Flera av befälen fanns ju med ombord, bl.a Christer.

Christer var dock förvånad då han upplevt Stefan som en helt ok kille och inte märkt av några aggressionsproblem. Stefan satt nu inne för förhör så han kunde ju inte ha begått inbrottet hos Göran så vem var det som låg bakom det kunde polisen inte svara på. Man gjorde en riktig undersökning i jakt på fingeravtryck efter förövare men mer kunde man inte göra just nu. Göran åkte ner till stan för att möta upp sin fru vid hotellet. Han tog för säkerhets skull med sig sin pistol som han hade i vapenskåpet. Han visade den dock ej för frun då hon säkert skulle bli än mer skärrad om hon såg den. De bodde bara en natt innan de flyttade hem igen det men visade sig röra sig om vanliga inbrottstjuvar så det hade inget med kraschen att göra.

Polisen fick tag i dem redan nästa dag och satte dem bakom lås och bom.
Christer kunde efter sitt besök hos underrättelse killarna bekräfta att Stefan blivit jättearg då han fick sluta och att han hade lovat att hämnas. Stefan hade lyckats få tag i ett ryskt supervapen som kunde avlossa tre kulor i en smäll. Han smög ombord på planet precis innan avgång via lastutrymmet och tog sig på nåt sätt in i cockpit och där ifrån igen utan att bli upptäckt av någon. Han hade räknat med att kraschen skulle blivit värre och att han skulle ta med sig samtliga ombordvarande i döden. Men den enda han lyckades ha ihjäl var piloten. 12 års fängelse och 400 timmars samhällstjänst fick han för både mord och mordförsök. Göran och hans fru var tvungna att investera i lite nya möbler eftersom inbrottet hade nästan demolerat hela huset.
Annars var allt i princip som vanligt igen och konferensen skulle hållas på marken.

                 Nelson Wilmersson

Det var en kall höstmorgon. Daggen låg kvar i gräset och bildade en stjärnliknande bild över de gröna stråna. Doften av tjära blandat med höstlöv trängde in i luktsinnet. Golvplankorna på tågstationen knarrade lätt när Derek Ronley sakta gick mot perrongen. I handen bar han sitt bagage, en ganska stor resväska i brunt läder. Derek arbetade som detektiv, och var nu på väg mot ett uppdrag han hade fått i södra delen av Storbritannien. Han befann sig i staden Brampton, som låg i norra Storbritannien. Resan skulle ta fem dagar, med tre stopp. Han hade varit ledig en längre period på grund av sjukdom, men nu var han tillbaka i samma rutiner igen. Derek var en mycket stilig man. Han hade brunt, välvårdat hår. I nedre delen av hans ansikte fanns det skäggstubb, men det enda man la märke till var hans klarblåa ögon. Han var uppväxt i London men flyttade längre norrut när han fyllde sjutton. Hans barndom var varken svår eller lätt. Han växte upp med sin far, mor och syster. Familjen hade haft en rimlig inkomst och hans mor såg alltid till att de hade mat på bordet.

Höga tjut hördes. Det var ångloket som anlände med sina fyra vagnar. Han var inte längre ensam på perrongen, en bit bort stod några bekanta till Derek. De stod i två olika klungor.  Bland dem fanns Gordon Lyon, en mycket ung man som tagit över sin fars företag och tjänade nu mer i månaden än vad en hel familj gjorde på ett år. Vad han faktiskt jobbade med, det hade inte Derek någon aning om. Bredvid Gordon stod Anastacia och Mark Smith. Glada och nygifta, det gick ofta skvaller om det paret. Folk sa att Anastacia hade gift sig med Mark bara för hans pengar, för som Gordon tjänade Mark mer än vad han behövde. En bit bort stod de två systrarna Feather. Annie var namnet den yngsta systern och även den vackraste. Hennes hår var långt och ljusblont. Hon hade ett par bruna ögon som var svåra att motstå. Hennes lätt solbrända armar och ben skymtade under den vita klänningen hon så vackert bar. Bruna små fräknar i hennes ansikte gjorde henne ännu sötare. Hennes syster, Holly,  såg ut som den äldre versionen av Annie. Dock utan den, alltid, glada uppsynen och det glansiga håret. Runt halsen bar Holly alltid ett guldsmycke, föreställande ett hjärta. Det reflekterade ljuset vackert. Derek visste att flickorna skulle ta sig ner till London för att besöka sin far som var dödsjuk. När han dog skulle systrarna antagligen stanna i London och bo hos deras faster, för det fanns ingen mor med i bilden. Derek kom åter till verkligheten när en välklädd man ropade att tåget avgick inom en halvtimme. Den lilla skaran människor gick på tåget och vidare mot sina förbokade kupéer. Derek följde tätt efter. När han hittade sin kupé, la han sig genast i sängen. Han var trött efter att ha stigit upp så tidigt. Ögonlocken blev allt tyngre och sakta försvann han in i drömmarnas land.

När han vaknade upp var det sen eftermiddag, hela dagen hade gått och de flesta hade samlats i middagsvagnen för att äta och utbyta fåtal ord. När Derek kliver in i vagnen upphör sorlet några sekunder, för att sedan återgå till det normala. Den härliga doften av en välstekt biff träffar hans luktsinne, och för första gången idag känner han hur hungrig han är. Han slår sig ned bredvid Gordon, som precis ätit klart.

- Är du här på uppdrag? undrar Gordon.

- Ja, jag ska lösa ett mord i London. Det ska bli skönt att komma igång efter semestern. svarar Derek.

- Ja, ja. Det förstår jag. Man kan ju inte vara sysslolös för länge! Vem är offret?

Derek uppfattar tonen av nyfikenhet i Gordons röst, men väntar med att svara. Han tar en tugga av det himmelskt goda köttet och tuggar det sakta. När han väl svalt det, återgår han till samtalet.

- Jo, du förstår. Det är självaste Lydia Wareham som blivit bestulen på livet!

Gordon blir tyst, som i en chock. Han andas djupt, som om han tänker ut sitt svar.

- Men det är ju Caspar Warehams dotter! Hon var så trevlig, jag träffade henne några gånger. Hon hade så mycket kvar, hon var ju bara sjutton. Vacker var hon också.. Min Lyd.. Nej jag menar Lydia! Ursäkta, jag måste gå!

Innan Derek hinner reagera har Gordon gått iväg, generad och med tårar i ögonen. Derek undrar om han sagt något olämpligt, och börjar ana att Gordon och Lydia hade haft en affär. Det skulle inte vara helt orimligt. Gordon hade nämligen en sommarstuga utanför London. Derek ångrar genast vad han sagt, han äter upp så fort han kan och sätter sig sedan i en soffa. Han sitter djupt försjunken i tankar när han plötsligt rycks tillbaka i verkligheten av en flickröst.

- Vill herrn har en kopp te? Det var Holly som pratade, med armen utsträckt åt Derek och i handen höll hon en kopp, fylld med te.

- Nej tack. Men trevligt att du frågade! svarade Derek.

- Jag tar gärna en kopp! Rösten dök upp från ingenstans, men var lätt att känna igen. Det var Anastacia Smiths ljusa stämma.

Anastacia fick koppen och Holly gick iväg med ett stort leende på läpparna. Händelsen var lite märklig på något sätt. Men Derek glömde snabbt bort det när Anastacia satte sig i soffan mittemot och började småprata med honom. Allteftersom koppens innehåll minskade, desto tröttare blev Anastacia. Derek föreslog att hon skulle lägga sig och sova, vilket Anastacia gjorde direkt.

- Jag brukar inte... bli så.. såhär trött av... te. Anastacia stängde ögonlocken, Derek antog att hon sov.

Mark kom inrusande i vagnen med uppspärrade ögon och ett ansikte i samma kulör som ett spöke. Han stapplade fram till Derek, fortfarande helt stum.

- Gordon, han är borta! Jag har letat i alla vagnar, till och med på toaletten. Jag hittade den här lappen i hans kupé, men jag vägrar tro att det är sant! sa Mark frustrerat.

”Kära vänner och främlingar. Jag har egentligen ingen anledning att skriva det här, men så att ni inte letar efter mig. Jag har tagit mitt liv för att möta min älskade Lydia i himlen. Beskedet att hon var död kom som en kniv rakt i hjärtat, och jag har inget kvar att leva för. Anledningen till att jag befann mig på det här tåget var för att jag skulle be om hennes hand, jag skulle fria till henne. Vi skulle få barn och bo i ett stort hus. Men livet kan vända plötsligt.”. Mark hade läst upp lappen, och darrade på läppen. Derek var snabbt med på noterna. Gordon hade alltså kastat sig ut från tåget, och förhoppningsvis dött när han träffat backen. Annars låg han någonstans och led just i detta nu.

- Förstår du Mr. Ronley? Han är död! klämde Mark ur sig.

- Ja,  förstår. Lugna ner dig, slå dig ner bredvid din fru så går jag och letar efter Gordon. Det är inte säkert att han är borta. Derek talade till Mark med en lugnande stämma, genast gjorde Mark som han blev tillsagd.

 Men Derek hinner bara resa sig upp innan det hörs ett skrik. En städerska kommer inrusande och nästan snubblar fram, på händerna har hon mörkrött blod och hennes ansiktsfärg är lika vit som Annies klänning.

 –Annie.. Annie! Lilla Annie, Mr Ronley kom fort! Städerskan snubblar över orden.

Innan Derek hinner uppfatta vad som har hänt, har städerskan dragit med honom till systrarna Feathers kupé. Städerskan öppnar dörren och kastar sig ned på golvet. Derek kollar ner, och på det annars så valnötsbruna golvet ligger det tjock, röd vätska. Blod. Bredvid städerskan, på golvet, ligger vackra lilla Annie. Även hon bestulen på livet. Hennes annars så välvårdade hår är nu trassligt och klumpigt av blod. Den förr vita klänningen är nu helt nerblodad. Blodet pumpar fortfarande ut ur hennes kropp, men sakta. Hennes ögon är vidöppna, med spår av tårar.

- Har du gjort det här? frågar Derek städerskan. Lugnt, men med en mörk ton.

- Nej, nej! Självfallet inte! Jag skulle bara.. bara städa i den här kupén. Men när jag kom hit fann jag flickan såhär. Död! Städerskan får kämpa för att få fram orden.

Derek böjer sig ner över Annie och stänger hennes ögon. Dödsförklarad.

-  Samla ihop alla i middagsvagnen! Ingen går därifrån, någon på tåget har gjort det här! Ropar Derek, fortfarande med samma mörka ton. Städerskan lyder hans order, ingen vill verka misstänkt. Han undersöker kroppen, och finner en köttkniv djupt huggen i hennes bröstkorg och märker att den har skurit sönder aorta, kroppspulsådern. Den som gjorde det här var väldigt aggressiv. Den söta doften av blod var oundviklig och obehaglig, stora delar av golvet var fyllt av denna klarröda vätska. Han söker utefter hennes kropp efter bevis och finner ett guldhalsband, föreställande ett hjärta. Samma guldhalsband som Holly hade haft på sig. Det går sakta upp för Derek att Holly måste vara mördaren. Hon hade ett motiv. Om Annie var död, då skulle Holly få ärva alla deras faders pengar.

- Hittar du något?

Derek kände väl igen den ljusa flickrösten. Holly. Han visste inte vad han skulle svara, han fann inga ord.

- Haha, det var på tiden att hon dog. Jag har nämligen planerat det här länge. Och du hjälpte mig lite. Synd bara att det inte var du som drack teét. Men du kan vara lugn. Alla är döda nu, det är bara du kvar.

- Vi kan reda ut det här, Holly. sa Derek och försökte låta lugn.

- Nej, det kan vi inte. Jag går av vid nästa stopp, och åker med nästa tåg till London. Tyvärr kan inte du följa med. Ha-ha.

Derek sitter fortfarande med ryggen vänd mot Holly, ovetandes om att hon håller en kniv i handen. Innan han hinner reagera sitter kniven i hans rygg, och tas ur igen. Ett flertal gånger huggs han i ryggen, men han har tappat medvetandet för länge sen. Livet kan vända plötsligt.

Mitt i natten står Holly med en liten resväska  i handen, beredd att kliva av tåget vid dess första stopp. Dörrarna slås upp, och snabbt hoppar hon ut. Ingen har lagt märke till alla döda kroppar ombord tåget. Det är ju natt, och personalen antar att alla sover. Månen lyser ett starkt sken över tågstationen. Holly sätter sig på en bänk. Försiktigt börjar hon röra smycket runt hennes hals. Guldhalsbandet.” Livet kan vända plötsligt” står graverat på baksidan.

Sven Alm

Leffeles mannen, myten, legenden

Skriven av: German Olsson

Det var en varm sommardag. Detektiven Mats Leffeles gick igenom bevisen, men inget var till nytta. Detta var det perfekta mordet.

– Så det du säger Mr Leffeles är att du inte har några ledtrådar?! vrålar Rättkommissarien Musch.
Rättkommissarie Musch var en fet man, med en stor otrimmad mustasch. Hans svarta hår låg alltid slickat åt sidan.

– Det jag säger är att det inte finns några bevis, gärningsmannen var väldigt försiktig, kanske rent av en proffesionell lönnmördare. Det enda vi kan säga är att offret dog av ett skott i huvudet, men ingen jag frågat hörde skottet.

– Ajaja, rapportera tillbaka till mig när du har nåt vettigt bevis. Kommissarien Musch vänder sig om och går.
Mats Leffeles fortsätter leta runt på brottsplatsen.

– Detektiv!! Leffeles! Vi vet vem offret är! Han heter Antonio Valvezzi och bor på Mästergatan 69.

– Tack, jag åker dit på en gång. Leffeles går mot sin bil och åker till Antonio Valvezzis hemadress.

När Leffeles kommer fram till Valvezzis boende så ser han att dörren är insparkad, och alla rum rensade som om någon letade efter något. I ett av rummen var det en fimpad cigarr med märket av en privatklubb som heter TBFOS. Leffeles åker vidare till klubben, efter en halvtimme av att gått runt och frågat har han fått en ledtråd. Bartendern såg en mystisk man med en pistol under kavajen. Han hade köpt ett paket av klubbens privata cigarrer. Bartendern sa till Leffeles att mannen brukade sitta i hörnet i en timme varje kväll klockan nio.
Leffeles satte sig och väntade. Precis som bartendern sa så kom mannen och satte sig i hörnet och beställde ett glas öl. Leffeles närmade sig mannen, osäkrade sitt vapen och ropade till mannen:

– Frys du är under arrest!
Mannen kastar ölen i ansiktet på Leffeles och springer ut genom dörren. Leffeles torkar snabbt av ölet och springer efter mannen. Mannen hoppar upp på en stege, som går mot en hustopp, men Leffeles är hack i häl.
De hoppar från hus till hus. Till slut ramlar mannen och Leffeles får tag på honom. Leffeles tar mannen till polisstationen och in i förhörsrummet.

– Vem är du? skriker Leffeles

– Mitt namn är Bengt Åkesson.
Efter några dagars förhör har Leffeles lyckats knäcka Bengt Åkesson. Han var en torped som vem som helst med mycket pengar kunde hyra. Den som hade hyrt Bengt var den ökända Maffiabossen, Roger Svensson. Antonio hade sett och tagit kort när Roger Svensson avrättat en av sina arbetare.

Lönnmördaren Bengt satt inne för mord i 45 år och maffiabossen Roger skulle aldrig komma ut igen. Än en gång hade Leffeles gjort sitt jobb och skyddat samhället från ondskefulla typer.

Kapitel 1.

- Hoppa då! skriker Felix.

Jasmin står högst upp i hopptornet och tittar ut mot det stilla vattnet. Kvällssolen värmer skönt mot ryggen och lägger ett fint skimmer på vattenytan. Felix, Jasmin, Robin och Petra är och badar vid Linäset. Det är Felix familjs sommarstuga som ligger utanför staden Skövde. Det är ett litet fint rött hus som är upprustat. Precis nedanför finns det en stor gräsmatta som är en perfekt fotbollsplan. Nedanför finns det en liten sjö med en badplats. Vid badplatsen finns det en brygga och ute i vattnet finns det ett hopptorn som Felix och hans pappa byggde när Felix var liten. Närmaste grannarna till Linäset bor fyra kilometer längre bort. Granström heter de. Det är ett gammalt par som nuförtiden bor permanent där ute. Det ryktas om att gubben i huset är psykopat och tanten har 29 katter inlåsta i ett rum. Annars finns det inte några andra grannar inom en mil. Felix, Jasmin, Robin och Petra är bästa vänner. Förut var de fem. Nu är de bara fyra. Runa försvann spårlöst förra sommaren. Igen vet vart hon tog vägen.Hon skulle cykla ut till Linäset för att möta upp de andra och sen dess är det ingen som hört av henne. Polisen hitta hennes cykel i skogen i närheten av Linäset men de gav upp utredningen i vintras eftersom de inte hade några mer bevis.

De har spenderat många dagar ute i Linäset som alla andra somrar de senaste åren. Det har varit ett jobbigt år men de fyra kompisarna har bestämt sig för att fortfarande vara tillsammans ute i Linäset. Det har varit en varm sommar med många bad men idag är nog den finaste kvällarna av alla. Jasmin står där uppe i hopptornet och tänker på Runa. Hennes tuffa bakgrund som flykting, hennes diabetes, hennes bröder som var med i stans farligaste gäng och hennes syster som är kvar Syrien. Hon har haft nog med problem. Detta borde inte hänt henne. Jasmin landar i det ljumna vattnet. Dyker en bit sedan simmar hon upp till ytan för att få luft.När hon kommer upp är de andra borta. Hon tittar sig omkring och ser de andra vid bryggan.

- Jasmin, kom hit , ropar Robin.

- Vi ska dyka under bryggan, säger Petra glatt. 

Jasmin tittar skeptiskt på bryggan.

- Har jag någon gång berättat om när jag fastnade under en brygga, frågar Jasmin.

-Ja det har du men hallå, man lever bara en gång, säger Felix.

Jasmin skrattar och de simmar under. När de stannar under bryggan för att ta luft ser de en syn som kommer finnas kvar i deras sinnen hela deras liv.

Kapitel 2. 

Alla blir helt tysta. Inga andetag hörs från någon. Alla bara står och stirrar. Alla stirrar på den kropp som ligger där. Den kroppen tillhör någon dom kände väldigt väl. Hennes långa mörka hår med dom fina lockarna föll ner runt hennes likbleka ansikte. Hennes läppar är  blå liksom strecket runt hennes hals. Kroppen är inlindad i silvertejp. Fastsurrad med rep. Runa. Runa ligger där. Mördad och fastbunden under en brygga.

Tystnaden bryts av ett ljud. Steg uppe på bryggan.

Kapitel 3.

Stegen uppifrån bryggan blir högre och högre. Plötsligt stannar stegen upp. Det hörs viskande röster.

- Det måste vara några här, säger en lite grövre mansröst.

- Hur kan du tro det? Det är ju helt dött här, säger en lite pipigare tjejröst.

- Har du nånsin prövat att tänka med din hjärna? Det står fyra cyklar därborta. Eller du kanske behöver glasögon också?

- Käften, säger tjejen med ilska i rösten.

- Men seriöst vad gör vi nu? Om det är någon här kan vi inte hämta henne idag.

- Har du tid imorgon?

- Ja. Möt mig vid det vanliga stället elva imorgon kväll. 

Nu hörs stegen igen och snart är de borta. Jasmin känner en ilning gå längs ryggraden. Robin simmar upp och kikar om de är kvar.

- Ni kan komma upp. Dom är borta. 

- Men vad ska vi göra med Runa då? undrar Petra.

- Ja vi kan ju inte bara låta henne ligga här. Vi måste ringa polisen, säger Jasmin bestämt.

- Vi tar det när vi kommer hem. Vi kan inte stanna här i alla fall, säger Robin.

 De cyklar hem till Jasmin så fort de bara kan. Ingen säger ett ord på hela vägen hem. När de kommit hem till Jasmin låser de in sig på hennes rum.

 - Okej. Vad var det som just hände, säger Petra.

- Ja vi hittade just vår bästa kompis mördad, säger Robin med ironisk röst.

- Ja jag är medveten om det man jag fattar inte bara vad det är som händer.

- Vad ska vi göra nu? Vi borde ringa polisen, säger Jasmin.

- Nej, det ska vi verkligen inte göra.  När Runa försvann la dom ner utredningen efter några månader utan att ens säga till oss. Så polisen går vi inte till. Vi ska klara det här själva. I alla fall ska vi gå dit imorgon kväll och kolla vilka dom där typerna är. Sen får vi se hur vi gör.

- Men tänk om dom har vapen med sig, säger Petra som just nu sitter och gömmer sig bakom en kudde.

- Då får vi väl också ta med det. Men bara som självförsvar. Men dom kommer inte se oss.

- Var ska vi gömma oss då? Frågar Jasmin.

- Vi kan sitta i den gamla träkojan. Där ser man ut mot bryggan och sjön , säger Felix.

- Perfekt, vi möts vid Jasmin klockan åtta.

Kapitel 4.

-Så. Nu är det bara att dom kommer. Vi är förberedde, säger Robin när han har packat upp allt man kan tänka sig behöva. 

På golvet i den gamla träkojan ligger det en ficklampa, ifall det skulle hinna bli mörkt innan de är klara. Där ligger det också fyra små fickknivar ifall någon skulle upptäcka att de sitter där uppe och man skulle behöva självförsvar. Jasmin har också packat ner mackor, saft och ett kakpaket om de skulle bli hungriga. Plötsligt hör man en suck från Felix.

- Jag glömde ta med kikarna, mumlar han tyst.

- A men bra. Hur ska vi nu se vad som händer där nere? Suckar Robin.

- Vi har några kikare inne i stugan. Ska jag springa och hämta dom? Frågar Felix.

- Ja. Klockan är bara tio än så länge. Men du får vara snabb.

Tiden går och Felix har inte kommit tillbaka än.

- Var håller han hus? Så lång tid kan det väll inte ta att hämta några kikare, säger Robin argt.

- Vi kanske ska gå och kolla vart... Jasmin avbryts av tysta röster nerifrån gården.

- Schysst ställe det här, säger samma tjejröst som de hörde igår kväll.

- Ödsligt och bra, säger mansrösten. Samma röst som igår.

- Vet du vem som äger stället?

- Ja flickans bästa kompis familj. Jag tror han heter Felix.

Tystnaden är oändlig uppe i träkojan. Ingen vågar ta ett andetag. Runas mördare står under kojan just nu. Eller i alla fall kompanjoner till mördaren. De sa just Felix namn. De vet vem han är. Kanske vet dom också vilka hans kompisar är.

 Nu har de kommit fram till bryggans slut. Mannen som bär en stor svart hoddie. Han tar fram en svart sopsäck ur ena fickan. Han ger den till tjejen som också bär en alltför stor svart hoddie. Mannen plockar också upp en kniv och sedan hoppar han ner i vattnet. Han är under bryggan ett tag men sedan kommer han upp och lämnar massa silvertejp på bryggkanten. Han dyker ner igen och kommer sedan upp med en kropp... Runas kropp.

 Kapitel 5.

 Efter en kvarts tystnad efter dom gått bryts tystnaden av ett knak nerifrån skogen. Någon klättrar upp på stegen. Alla trycker sig mot väggarna. Ett huvud tittar in i kojan. Felix.

- Felix! Du lever , skriker Petra.

- Ja, ett tag trodde jag att jag inte hade många minuter kvar att leva.

- Vart gömde du dig? , frågar

- Jag satt bakom brevlådorna ute vid gatan. Jag såg hur dom såg ut så jag skulle lätt känna igen dom om jag såg dom igen.

- Bra. Nu går vi till polisen , säger Jasmin bestämt.

 När dom sitter och väntar på polisstationen säger Felix plötsligt.

- Jag kände igen tjejen. Jag tror det var Runas brors förra flickvän.

- Är du säker? , frågar Petra.

- Ja, jag är säker. Hon va med på skolan när vi slutade nian. Men Runa sa att hon gjorde hennes bror till en idiot.

En äldre polisman kommer ut från ett kontor. Han ställer sig framför dem och säger:

- Mitt namn är  kommissarie Folke Rohlandsson. Jag jobbar som kriminalkommisarie här på Skövde polisstation. Han visar upp sin polisbricka och ber dem följa med upp på hans kontor. Kontoret är litet. I det finns det bara ett litet skrivbord som är överlastat med papper. Någonstans bakom pappershögarna skymtar man en dator, en telefon och en askkopp.  I resten av rummet finns det en liten soffa, två fåtöljer och ett litet bord. Rummet luktar inrökt och kaffe.  Kommissarie Folke har en stor ölkagge, tjock och mustasch och buskiga ögonbryn. Så ni hade något om Runa Lizons försvinnande?  Kände ni henne? , frågar kommissarien.

- Ja vi var hennes bästa kompisar, svarar Petra.

- Så vad var det ni ville berätta? Frågar kommissarien.

 Robin förklarar allt för kommissarien. Han nickar och höjer ögonbrynen då och då.

 - Så om jag fattar rätt nu så hittade ni Runa när ni var och bada igår. 

- Under bryggan, tillägger Felix. 

- Sedan kom några på bryggan. En kille och en tjej som prata om att det var några där för de såg era cyklar. Vilket var ni. Sedan sa de att de skulle hämta henne imorgon. Alltså idag. Då åkte ni dit för att spionera på dom. Ni såg samma personer ta upp Runas kropp och sedan åkte de iväg.

- Ja så var det, svarar Robin.

- Han ni identifiera deras ansikten något?

- Ja. Jag satt gömd bakom postlådorna vid parkeringen så jag såg deras ansikten. Tjejen var Runas brors ex, säger Felix

 Kommissarien nickar och antecknar.

- Såg du deras bil?

-Ja det var en liten röd gammal bil. Men man såg inte registreringsnumret eller märket på bilen, säger Felix.

 Förhöret fortsätter en halvtimme till. När de är klara är kl cirka två på natten.

- Vi skickar ut en patrull dit ut nu för att kolla spår. Gå hem och sov så hörs vi imorgon.

 När Felix ligger sin säng den kvällen smattrar regnet mot rutan och det hörs muller lång bort. Det piper till i hans telefon. Från okänd avsändare. ”Vi vet att du såg oss snorunge. Håll dig borta annars blir du nästa ”. Den natten sover inte Felix en blund.

Kapitel 6. 

Tidigt nästa morgon får alla ett samtal från polisstationen. De möts på polisstationen på direkten. Kommissarie Folke och en till polis möter upp dem i väntrummet. Den här gången får de komma in i ett lite fräschare kontor.

 - Ja vi ville ha hit er så fort som möjligt, säger kommissarie Folke. Detta är min kollega Johan och han jobbar som mordutredare.

- Ja jag som sagt heter Johan och jobbar som mordutredare.  Vi var ute med en patrull igår och kollade brottsplatsen. Vi hittade då en plånbok med ett id-kort så vi undrar om du Felix vill kolla om du känner igen honom, säger Johan.

Felix nickar när han ser kortet.

- Vi åker hem till honom och förhör honom.

- Ni kan stanna här så länge, säger Folke.

 Efter två timmar kommer dom tillbaka. Den här gången har dom med sig mannen på kortet. De låser in honom i häktet och sedan kommer de tillbaka till de fyra kompisarna som har väntat flera timmar. Han var känd från brottsregistret. Knarklangning har han tydligen sysslat med,så det var säkrast att ta med honom in, säger Folke. Felix berättar om smset han fick kvällen innan. Och kommissarien antecknar flitigt. Det verkar som om mordet på Runa börjar utredas.

 Den kvällen sitter Folke och försöker få ledtrådarna att falla på plats. Jasmin berättade innan hon gick att Runas bröder hade affärer med knarkare. Och Robin berättade om psykopaten som var granne med Linäset. Folke tror mer på att det har något med knark att göra. Men hur kom Runa in i det hela? Folkes telefon ringer vid tio tiden på kvällen. Runas kropp har hittats. Den har hittats i skogen nära Linäset. Alltså måste mördarna dumpat kroppen i skogen nån gång efter de hade tagit upp den från bryggan. 

 Kapitel 7.

 Nästa dag går Jasmin och Petra hem till Runas familj för att se hur det är med dom har det nuförtiden. De knackar på till huset. De hör fotsteg inne från huset som närmar sig dörren. Dörren öppnas och där står Runas bror. Både Petra och Jasmin blir häpna när de ser honom. Han har rakat av sig allt hår och har piercingar i nästan hela ansiktet. Han har på sig trasiga gamla kläder. Runas vänner har aldrig vågat träffa hennes bröder så mycket eftersom dom har gjort mycket farliga saker och en av dom har suttit inne för misshandel. 

- Runa är död så vad gör ni här? frågar han argt.

- Vi kom hit för att träffa eran mamma och pappa, svarar Jasmin.

- Dom bor inte här längre ,säger han.

- Så du har hela huset för dig själv nu eller?  Frågar Petra.

- Det ska du ta och skita i nyfikna skitunge, skriker han och smäller igen dörren.

 - Värst vad han tog det hårt då , säger Jasmin.

- Ja, han kanske saknar Runa.

- Tror du inte han har något med det att göra? Jag menar hans bror har ju liksom suttit inne.

- Plötsligt hörs en smäll.

- Det kom från källaren, säger Petra.

De smyger fram till källarfönsterna. Det hänger gardiner i alla men i ett fönster är det en liten glipa där man kan titta in. De sätter sig på huk och tittar in. Jasmin och Petra tror knappt sina ögon. Nere i källaren är det som en djungel. Det växer gräs överallt.

-Vi borde nog ringa Folke tror jag, säger Petra.

 Folke kommer på några minuter med sig har han en  hundpatrull och fem poliser till. Patrullen går rakt in medan Folke kommer fram till Jasmin och Petra.

- Vi ska se till att det här ordnar sig , säger Folke. Om vi får in honom så kanske det hjälper oss ännu längre.

- Vadå längre? Har ni kommit nån vart än så länge?, frågar Jasmin

- Ja jag satt uppe hela natten med det här och jag tror vi har kommit en bit på spåren. Vi hittade nämligen lite mer spår ute i Linäset. 

 Efter några minuter kommer först två poliser ut med Runas bror och sedan efter dom kommer hans exflickvän ut med ytterligare två poliser. 

 På polisstationen möter de upp Felix och Robin. Folke kommer ut och säger till dom att följa med in på hans kontor.

Kapitel 8.

- När vi var ute i Linäset härom kvällen så hittade vi också DNA på bryggan.

Folke tar en paus och tar en klunk vatten.

Det visade sig vara DNA från Granström. Alltså herr Granström. Vi sökte på honom i brottsregistret och han har suttit inne för smugglade av flyktingar. Vilket var passande för detta fallet. Han har nyss blivit utsläppt från psyket. Där var han boende i ett år. Så alltså åkte han in när hon försvann och kom tillbaka när hon hittades. Det var en fördel för knarkligan att utnyttja honom. De ville att vi skulle tro att han hade mördat henne och sedan frusit in henne och sedan åkt in på psyket. Och när han kom till baka så passar det bra för dom att ta ut kroppen igen och sedan lägga den nära Granströms hus. Så då la dom henne vid Linäsets brygga men när de trodde att ingen sett den var de tvungna att lägga den närmare Granströms alltså  i skogen mellan Linäset och Granströms.

- Men hur kom Runa in i det här? Hon var ju helt oskyldig, frågar Jasmin.

- Ja det var hon men tyvärr hade hon än inte så trevlig bror. Han arbetade för de två människorna som ni såg ute i Linäset. Hans kompis och ex flickvän. De ville ha någonstans att odla hasch och Runas bror hade ju hela källaren tom. Först ville inte Runas bror göra det men då tog de Runa som gisslan och hotade med att mörda henne. Han gav med sig i alla fall. De lätt Runa vara några veckor. Sedan ville Runas bror inte ha odlingen i sin källare längre så  då mördade dom henne. Det här är sorgligt men sant, säger Johan.

- Men det är bra för tack vare er hade vi inte haft några ledtrådar att gå på och vi hade absolut inte haft dem häktade, säger Folke.

 På kvällen åker de fyra vännerna ut till Linäset.  När de svänger in på parkeringen möts dem av polisavspärrningar. De går ut på bryggan och tittar ut över sjön. Nu är det slut. Knarkligan sitter bakom lås och bom.

 Martin Martin