bookish

Igår hörde jag om en sjuttonårig kille som för första gången i sitt liv läste en bok frivilligt. Det måste ju vara ett bra boktips! Kerstin

Ljusen tindrade stjärnklart på himlen
mörkret hade börja falla och snön var i luften.
Kylan började tränga sig på och det känns kusligt
i det ljudlösa mörkret.
En dag kvar till julafton och det är mysigt.
Julmusik på morgonen och Kalle Anka
traditionsenligt.
Julen är underbar.

Här kommer några boktips från 9e!

Tre-böckerna av Kjetil Johnsen






Maratonmarschen av Stephen King. I original heter den The Long Walk


Bilbo, en hobbits äventyr    är en riktigt spännande bok som man bör läsa innan man dör.
      

Malawi, Afrika.

”Kaoset som hade utbrutit på gatorna var ett faktum. Tumultet, paniken och rädslan. Människor skrek, fönsterrutor krossades och marken under dem verkade vibrera. Folkmassan. Överallt strömmade människor ut från bostäder och andra utrymmen, de var som djur. Paniken som fyllde dem tvingade bort logiken och allt mentalt tänkande om vad som vore det bästa att göra. Det blir tyvärr ofta så. Hamnar du i en livshotande situation har du oftast bara en livlina att förlita dig på. Dina instinkter. Min farmor sade alltid åt mig att springa om det var någonting som var på väg att göra mig illa fysiskt. Lewa, lova mig att du snabbt tar dig därifrån. Spring. Spring som om du sprang för Gud. Lewa, lova mig det.

Hennes ord hade alltid haft stor betydelse för mig. Men allt för ofta hade jag gått efter mitt eget förnuft och velat bevisa för mig själv att jag var tillräckligt modig för att möta mitt öde.

Men när jag hörde den första skottlossningen, då sprang jag. För dig farmor. ”

Det lilla stycke tyg som hängde i dörröppningen rördes av en vindpust och snart kunde man känna den kyliga vinden smeka den del av huden man under natten råkat lämna utanför den i-hoplappade filten. Kanske var det just den kyliga vinden som fick Lewa att dras ur sin sömn. Tyst och försiktigt satte hon sig upp i sängen och satte ned fötterna på golvet för att lika snabbt dra upp dem igen när hon kände kylan i golvet. Det som omgående fångade hennes blick var inte en syn hon oftast brukade lägga någon större tyngd vid, då hon blivit van vid den. Den stora kroppen draperad i de allra vackraste tyger rörde sig tyst som en skugga genom de få rummen som Lewa kallade sitt hem. Farmor. Tyst och försynt plockades ljus och rökelser ned från hyllor och placerades i mitten av rummet de befann sig i. Böner viskades medan farmor lät ljusen ta eld. När alla vekar var tända satte hon sig tyst ned utan att lägga märke till Lewa som fascinerat studerade sin farmor. Hennes farmor lät sin blick vandra mot tygstycket som oroligt rörde sig i dörröppningen. Förmodligen inbillade sig Lewa, men på något märkligt sätt verkade tygstycket stilla sig och de små vindpustarna avtog snabbt. Med blicken åter vänd mot ljusen tog hon ett djupt andetag och slöt sedan ögonen.

När hon plötsligt sträckte ut sin hand mot Lewas håll, med handflatan uppåt blev Lewa egentligen inte förvånad. Med ett par snabba steg var Lewa framme vid sin farmor, satte sig ned och lade sin hand i hennes.

Försiktigt sneglade hon på sin farmor. Hennes farmor var en vacker kvinna. Hennes hy var lika mörk som kaffebönan de skördade i Malawi, hennes ögon var lika djupa som brunnarna de drog upp vatten ifrån och hennes hjärta var lika stort som hela Afrika. Hon hade aldrig nekat någon människa hjälp eller försökt se bort ifrån hur orättvist livet . Och hon var förstående. Det fanns inte någon som Lewa kände som hade ett sådant sätt att bara rakt av förstå hur man kände sig. För att kort beskriva Akili Aren, så var hon fantastisk. Det var så lätt att tycka om henne och det var det väldigt många som gjorde. Någonting som värmde Lewa var att många människor sade att Lewa påminde mycket om Akili, både till sätt och utseende.
Lewa kände plötsligt hur Akili tryckte sin hand lite hårdare runt Lewas. Det fick Lewa att vända sin blick framåt och blunda. Värmen från ljusen spred sig omkring henne som ett mjukt skal och hon andades långsamt ut och slappnade av.

-       Jag ser dem hela tiden farmor, de förföljer mig. Ständigt när jag sover och ständigt när jag är vaken. De lämnar mig inte ifred en enda natt. De bruna ögonen. De är vackra, men gör mig lika rädd varje gång.

-       Drömmer du fortfarande om dem?

-       Ja. I varje liten bild av mina drömmar finns de alltid med någonstans.

-       Hur ser ögonen ut?

-       Bruna. Så fantastiskt bruna och vackra. De ser igenom mig, ser och hör allting jag tänker, fastän jag inte säger ett ord. Jag får inte vara ifred överhuvudtaget.

-       Den som ser ögon i sina drömmar kan vara säker på att någon alltid vakar över en. Ständigt befinner sig alltså någon bredvid dig Lewa. Förmodligen någon som inte vill släppa taget om dig, eller som vill skydda dig. De ögon du beskriver får mig att tänka på en alldeles speciell person.

Din far.

– Han var en krigare Lewa, absolut inte en idealisk far, men en godhjärtad man med stolthet över sitt land.

Lewa hade rest sig upp, ursinnig över farmoderns ord. Tårarna brände under ögonlocken och det skulle inte dröja länge innan hon skulle känna dem rinna nerför kinderna.

-       Han var en mördare! Han tog folks liv och han tvekade inte ens på att ta tjänsten som innebar att vi inte skulle få ses på flera år. Kom inte och säg att hans hjärta syftade på något gott, när han lämnade mig hos dig när jag bara var tre år.

-       Ibland är kärlek inte något som syns kortsiktigt Lewa. Tjänsten innebar mycket pengar, med dem kunde ni ha levt gott resten av ert liv.

-       Men han dog. Jag hade klarat mig bättre med en far utan pengar, än ingen far och inte heller några pengar.

-       Lewa...

-       Tror du inte jag förstår? Alla anledningar grundar sig på att det var tjänsten som fick honom att lämna mig, det var väl inte så egentligen? Jag kan sätta mitt liv på att om jag hade varit en pojke som kunnat arbeta och blivit soldat, något att vara stolt över, då hade han fortfarande varit kvar, eller hur?

Tårarna forsade. Hon stannade inte kvar för att höra hennes farmors svar, utan slog undan tygstycket i dörröppningen och stormade ut.

Natten hade för länge sedan tagit Malawi i beslag och kylan hade ett fast grepp om staden. Minnesbilder från hennes barndom flög förbi när hon sprang längs gatorna. En utav alla sprickor som bildats i gatan fick henne att snava och hon föll handlöst framåt. Hon drog upp knäna mot sig och begravde sitt ansikte i sina händer. Under alla år hade hon sett sina vänners pappor, sett hur stolt de tittat på sina döttrar när de gick iväg till skolan med ryggsäckar. Så många gånger hade hon undrat varför inte hennes far hade älskat henne.

Så många gånger hennes hjärta brustit för att hon så innerligt önskade att någon hade tittat sådär stolt på henne. Akili såg säkert stolt på Lewa då och då, men Akili hade ett gott öga för alla. Hon tyckte att alla människor var fantastiska, förutom de som syndade grovt förstås.

Att det var hennes fars ögon hon såg i sina drömmar, det hade hon kommit underfund med tidigare. Hon skulle aldrig glömma de ögon som tillhörde mannen som hon desperat hade försökt klänga sig fast vid innan han tillslut hade skakat sig loss och klivit in i bilen som förde honom bort från henne. Hur skulle hon någonsin kunna göra det?

Lewas far var en soldat. Lewa hatade soldater. De dödade. De dödades. Lewas far hade blivit erbjuden en högre tjänst inom armén och han hade tagit den.

Plötsligt blev hon avbruten i sina kvävda snyftningar. Rösten som dovt verkade ropa på någon fick henne att titta längs med gatan hon låg på. Den fick henne också att stelna till. Mannen som stod ungefär hundra meter framför henne gestikulerade med armarna och verkade stressad. Det som gjorde Lewa mest stressad var det enorma vapnet mannen hade på axeln.

Hon tackade gudarna för att nattens mörker dolde henne där hon låg men insåg att hon behövde en flyktväg därifrån. Hon vred försiktigt huvudet mot höger. De stora massiva träplankorna höjde sig uppåt och var nästan lika höga som husen. Hon förstod att träplanket som hon hade till höger om sig var till för att dela av de utrymmen som fanns i byn, från gata och nedsmutsad mark. De utrymmen som fanns i byn mellan husen var nämligen ställen där människor i byn kastade sina sopor. Träplanket var dessvärre igenspikat så hennes chanser att ta sig igenom var minimala.

Den öppna gatan hon hade till vänster om sig kändes alltför riskabel att våga sig ut på och att ta sig framåt mot rösterna kändes inte som ett bra val.

Alltså fanns det bara ett håll kvar och det var bakåt.

Försiktigt tog hon sig upp på huk och med ögonen fokuserande på silhuetterna där framme försökte hon försiktigt förflytta sig bakåt.

Paniken vällde över henne som en våg när mannen där framme tvärt stannade till. Plötsligt skrek mannen till och hans rop ekade över byn. När mannen började krångla med sitt vapen blev paniken total och Lewa försökte resa sig upp. När den första kulan lämnade vapnet och for ut i natten slängde sig Lewa med händerna ovanför huvudet och rakt mot träplanket. Smällen hon förväntade sig att få av de hårda träplankorna kom aldrig. Många sekunder låg hon bara och väntade på att skotten skulle avta, för om hon nu var död borde hon väl inte höra mer?

När hon äntligen vågade öppna ögonen insåg hon att hon inte längre befann sig ute på gatan. Hon hade på något sätt ramlat igenom en gömd gång. Hon såg sig omkring på de kala husväggarna som vätte upp mot den nattsvarta himlen. När hon tittade ner såg hon fotspår som ledde in i en liten glugg. Krypandes framåt mot gluggen kunde hon höra sitt hjärta dunka.

I den lilla gluggen hängde en trasig handduk som skydd för kylan och Lewa kikade försiktigt in bakom handduken. Det var ett mycket mörkt rum som dolde sig framför henne, men hon kunde dock urskilja att det inte fanns några människor här för tillfället. Hon tog mod till sig och vågade sig in. När hon stötte emot en bordskiva av trä grimaserade hon till och satte ned händerna på bordsskivan. Hennes händer fann direkt en ask, som hon tyckte kändes som en tändsticksask. Hon öppnade asken med darrande händer och mycket riktigt fanns där långa stickor. Hon tog ur en sticka och drog den längs sidan på asken. Elden från tändstickan lyste upp och avslöjade att det var ett väldigt litet rum hon befann sig i.

Hon flämtade till när hon såg väggarna i rummet. Enorma kartor med utritade kryss och ringar täckte hela väggar. Bokstäver och siffror fanns utplacerade och här och var fanns också pistoler upphängda. När hon vände sig om möttes hon av en vägg med massor av fotografier.

Hon höll i stickan hårt och närmade sig väggen. När hon var så nära att nästippen nästan nuddade fotografierna insåg hon att stickan snart skulle bränna henne om hon inte tände en ny. När den nya stickan skänkte henne ljus fastnade hennes blick vid ett fotografi med en man ståendes i uniform.

Bekant.

Hon lossade de små häftstiften som höll fotografiet på plats och stod sedan med fotografiet i handen. Hon såg sig omkring. I ena hörnet av rummet fanns en madrass. Tvekande stod hon med fotografiet i sin hand, tog sedan mod till sig och satte sig på madrassen.

Medveten om att ägaren till rummet kunde dyka upp när som helst, studerade hon noga fotografiet. Mannen stod i givakt framför en bil. Det var en ståtlig man. Det var en soldat som skulle döda för sitt land.

Det var en man med väldigt bruna ögon

Det var en soldat som hade kapaciteten att lämna sin treåriga dotter i syftet att döda hot.

Med fotografiet tryckt mot hjärtat lutade hon huvudet ned mot madrassen och slöt ögonen.

Pappa.

Lewa Aren märkte inte att hennes andetag blev tyngre och att hon snart föll i sömn.

Skriken som skar genom luften fick Lewa att rycka till. Hon visste inte var hon befann sig.      Dagsljuset strömmade in genom de draperade fönstergluggarna och hon kisade ut i rummet.

Först när hon såg väggarna med kartorna och bilderna förstod hon vart hon var.

Hon reste sig snabbt upp, stoppade in fotografiet hon hade i handen innanför tröjan och kröp snabbt ut genom gluggen. Framme vid det stora träplanket letade hon febrilt efter den gömda gången hon ramlat in genom igår. När hon fann den kröp hon snabbt ut och befann sig snart på gatan igen. Synen hon mötte var brutal. Fönsterrutor krossades och marken under dem verkade vibrera. Folkmassan. Överallt strömmade människor ut från bostäder och andra utrymmen, de var som djur. Paniken som fyllde dem tvingade bort logiken och allt mentalt tänkande om vad som vore det bästa att göra.

Dammet som yrde upp mot himlen färgade luften grå och längre bort kunde man se explosioner fullständigt förstöra civilisationen som Malawi under många år byggt upp. Rädslan träffade Lewa som en knytnäve i magen och hon insåg snart att hon inte kunde stå kvar på samma ställe. Hon mindes sin farmors ord ”Spring som om du sprang för Gud. Lewa, lova mig det”. Om Lewa hade känt sig kall och rädd för ett par sekunder sen, så var det ingenting mot den känslan som spred sig i kroppen när hon plötsligt insåg att farmor befann sig ensam i deras hem, utan både skydd och någon aning om vart Lewa befann sig. Det var då Lewa började springa.

-       Farmor! Lewas röst dränktes av kaoset som levde utanför deras hus. Hon drog ned så mycket luft i lungorna som möjligt och skrek sedan så högt hon kunde en gång till.

-       Farmor!

-       Här! Svaret som kom fick Lewa att snabbt rusa mot rummet bredvid.

Hon tvärstannade i dörröppningen.

Mannen som stod i rummet framför henne bar uniform. Han lät farmor stödja sig mot honom och de stapplade framåt mot Lewa. Lewa fick inte fram ett ord. Hon lät sin blick vandra från mannen till farmor och runt omkring i rummet, för att sedan möta mannens ögon.

-       Lewa, du måste hjälpa mig, jag har en bil parkerad på baksidan. Du måste hjälpa mig att få ut henne till bilen.

Lewa vek undan sin blick och var på några sekunder framme vid farmor. Tillsammans rusade de över den lilla bakgården där farmor så omsorgsfullt odlat örter och växter av olika slag. ”Jag får nog aldrig mer se mitt hem igen” var tanken som for genom Lewas huvud när hon såg sig över axeln en sista gång innan hon hoppade in i bilen.

Efter en rivstart tog dem sig snabbt framåt. Lewa visste inte vart hon skulle titta. Hon lät blicken vila en liten stund på farmor och sedan på mannen som satt i förarsätet bredvid henne. När hans mörka stämma bröt tystnaden lyssnade hon uppmärksamt.

-       Jag kör oss till Malawisjön, dit har de inte tagit sig än. Där kan jag få prata med dig också Lewa, ordentligt.

Lewa lät tystnaden lägga sig mellan dem igen. Hon tänkte på blicken de utbytt när de hjälpt farmor ut till bilen. Hon tänkte på de bruna, djupa ögonen som borrat sig igenom hennes skal.

-       Du är ju död. Viskade hon sedan till svar.

När de sedan stannade en bit ifrån Malawi vid Malawisjön lät Lewa vattnet kyla hennes ansikte. Hon vände sig sedan mot farmor och tittade på henne. Hon hade små skrapsår här och var, men inga större skador.

-       Jag skulle precis lägga undan ljusen när marken under mig började vibrera. Det fick mig att tappa balansen. Farmor mötte Lewas blick.

Lewa nickade. Tårarna rann nedför hennes kinder och hon dök in i farmors famn. Fina, vackra, trygga farmor. Hon andades in doften av farmor och kände rädslan släppa lite.

När hon kände att farmor plötsligt harklade sig lite tittade Lewa upp.

Han stod och betraktade dem på avstånd.

-       Jag tror nog att han vill prata med dig Lewa.

Lewa tog ett djupt andetag och nickade. Sedan gick hon fram till honom.

-       Du har mina ögon Lewa.

Lewa tittade på honom. Här stod han. Mitt framför henne, vid Malawisjön. Han hade varit död. Länge hade han blivit betraktad som död av Lewa så hon visste inte riktigt om han verkligen stod där. De hade sagt att han varit död. De hade själva fått höra dödsbeskedet och sett bilder på honom och bekräftat att det verkligen var han som de hittat död.

-       Varför lämnade du mig pappa? Hennes röst lät mycket mera sårbar än vad hon menat.

Han studerade henne en stund, sedan svarade han:

-       Jag var tvungen. Jag visste att vi behövde pengarna. Jag ville ge dig en bra uppväxt, inte en fattig som min. Jag intalade mig själv att tiden vi förlorade var tid vi skulle få tillbaka senare.

Hon visste inte vad hon skulle svara. Alla frågor var som bortflugna. Alla frågor som hon under alla dessa år ställt för sig själv, kändes plötsligt inte viktiga.

Hon hann inte svara honom förrän han fortsatte:

-       Jag hade alltid ett kort på dig i min berlock. Jag tog aldrig av mig den. Jag tror jag visade upp kortet på dig för varenda man i armén när jag fick tillfälle. Medan de pratade om hur jävligt livet var i armén kunde jag alltid ta fram min berlock och komma ihåg varför jag fortfarande höll ut.

Hon tittade upp på honom. Med en liten glimt i ögat kunde hon inte motstå att fråga:

-       Hade? Varför talar du i imperfekt, som om du inte har kvar den?

Han skrattade till.

-       Du är uppmärksam. Jag funderade ofta på hur det skulle gå för dig i skolan, jag är så ledsen för att jag missade det. Men det verkar ha gått bra för dig.

Medan han svarade grävde han i sin ficka på uniformen. När han hittat det han sökte visade han henne föremålet.

Ytan av guld på berlocken var nött, men ändå vacker. På framsidan stod namnet ”Lewa” ingraverat. Han öppnade det lilla låset och visade henne fotot.

På fotot satt en liten flicka i knäet på en man. Flickans hår ramade in det runda ansiktet och leendet flickan fyrade av fick henne att se väldigt lycklig ut. Knäet flickan satt i tillhörde ingen mindre än hennes far. Mycket riktigt hade de båda bruna, djupa ögon som avslöjade att det måste vara far och dotter på bilden. Mannen var stolt. Mannen på kortet liknade inte en man som skulle lämna sin lilla flicka för att kämpa för sitt land. Mannen liknade bara hennes far. Lewas far fäste berlocken runt hennes hals och kramade henne hårt.

– Malawi är utsatt för ett attentat. Politikerna i vårt land har trasslat till det för sig. Man tror att det är en grupp i Malawi som är skyldiga. Man vet bara inte var de håller till eller vilka det är.

De satt under ett av träden vid Malawisjön och blickade ut över den glittrande ytan och lyssnade till Lewas far.

-       Kan man inte förhindra ett attentat? Lewa var förtvivlad.

-       Jo absolut. Om du vet någonting som inte myndigheterna i landet vet och är snabbare än de som ska utföra attentatet så är allt möjligt.

Lewa ställde sig upp och började gå ned mot sjön. Hon stod och tittade ned mot strandkanten där sjön försiktigt pustade upp vågor.

Marken under henne rörde sig och det glittrande vattnet blev alltmer suddigt och blev till slut helt vitt.

– Lewa! Hon hörde rösten, men visste inte hur hon skulle hålla fast vid den, så hon lät den försvinna.

När hon vaknade låg hon fortfarande med fotografiet tryckt mot hjärtat. Besvikelsen sköljde över henne och hon kunde inte förstå. Det hade ju känts så verkligt. Kunde det verkligen bara ha varit en dröm?

Hon såg sig omkring på väggarna som var fulla med kartor och markerade kryss. Plötsligt flämtade hon till. Självklart! Kartorna på väggarna var inte bara vanliga kartor över Malawi! Hon insåg plötsligt att hon befann sig mitt i det rum där det planerats ett attentat mot politikerna i Malawi. Hon rusade ut från rummet, ut genom gluggen och fram till träplanket. Snabbt hittade hon utgången och möttes av en brutal syn.

Men kanske var det inte synen som var värst. Det var nog tystnaden som gjorde henne mest rädd. Fönsterrutor hade krossats, hus hade utrymts och plundrats, människor låg döda, överallt. Dammet yrde inte ens i luften, utan låg stilla på marken. Paniken och kaoset fanns inte längre. Allt var stilla och tyst. Världen var stum.

Det var då hon kom på det. Farmor. Älskade farmor. Springandes längs gator fyllda av blod och bråte bad hon till alla gudar att farmor skulle vara oskadd. Hon sprang och hon sprang. Hon sprang som om hon sprang för Gud.

Tygstycket som så oroligt rört sig i vinden hängde nu alldeles stilla i dörröppningen till Lewas och farmors hus. Lewa smög tyst och försiktigt in bakom tygstycket och såg sig omkring. Hon kände knappt igen sig. De möbler de haft var förstörda. De ljus som fått pryda hyllor och skåp låg utspridda på golvet. Hon kände tårarna återigen bränna innanför ögonlocken. Hon ropade men fick inget svar. Hon tog sig försiktigt igenom rummen utan att trampa på lerskärvor och andra föremål.

I farmors sovrum hittade hon farmor. Farmor låg på golvet med handen tryckt mot hjärtat. Lewa knäböjde bredvid henne och tog gråtande hennes hand. Hon vaggade sig själv sakta fram och tillbaka. Med ryggen vänd mot dörröppningen såg hon inte den maskerade mannen smyga fram i dörröppningen. När det plötsligt knakade till i golvet bakom henne, vände hon sig förbryllat om. Hon såg på mannen som stod i dörröppningen. Med två steg var han framme vid henne och hon vände sig med ryggen mot honom. Ville inte ens titta på honom. Mannen som befann sig i deras hem hade dödat farmor. Hon förstod mycket väl att han var en av dem som planerat attentatet. Hon tänkte inte för någonting i världen ens berika honom med en blick.

Med ögonen slutna råkade hon snudda vid sin egen halsgrop. Det var då hon kände den tunna kedjan. Hon flämtade till och tittade ned på vad hon hade runt halsen. Den guldiga berlocken med ett ingraverat ”Lewa” dinglade lekfullt mellan hennes fingrar. Det var då hon kände pistolen mot tinningen. Hon kunde inte låta bli att le.

Är det nu jag ska springa, farmor?

Emmas skrik tränger in i mina öron och hennes näsa rinner, Felix tårar sprutar ur ögonen och han skriker han med. Jag försöker koncentrera mig på att göra det sista men jag hör hur de bara fortsätter att skrika och bråka. Undrar varför de inte lugnas men kommer på att det är mitt jobb idag. Typiskt, det måste ju vara klart till ikväll. I samma stund så öppnas dörren och Jens kommer in, en räddare i nöden tänker jag och ler. Tänk att jag fortfarande kan vara så kär efter femton år tillsammans. Han hälsar på mig och tar direkt med sig barnen för att laga pannkakor. Utan att fråga så vet han vad jag behöver. Lugn och ro, nu är det bara det sista kvar. Sedan är jag äntligen klar. Jag minns allt, efter femton långa år så sitter allt kvar i minnet.

-  Blenda! hon springer och gör ett litet skutt över den stora stenen på gräsmattan som mamma vägrar att flytta på. ”Det är ett konstverk” säger hon bara och sen är den diskussionen över.

Vi skriker och skrattar om vartannat när vi kramar om varandra. Iris hår luktar liljekonvaljer och jag känner att en liten tår trillar ner för kinden. Jag fattar inte hur mycket man kan sakna en syster efter bara två nätter och tre dagar. Det är obegripligt, men så är vi ju inte bara systrar. Vi är tvillingar, enäggstvillingar. Vi har speciella band, våra känslor är ihopkopplade. Vi tar varandras händer och hoppar pippi-långstrump steg till dörren där mamma och pappa skrattande står och väntar. Mamma i sin blommiga klänning och det långa mörkbruna håret i en slarvig tofs över den högra axeln, pappa i sina gamla beiga chinos och den där blåa skjortan som vi tjatar om att han ska slänga. Hans skäggstubb är inte längre svart utan mer åt det gråa hållet och håret är lite gråsprängt. Både mamma och pappa har ovanligt mörk hy för att vara svenska och blir lätt solkyssta på somrarna. Som jag har saknat dem, min familj. Shapp skäller och kommer runt husknuten. Han har hört min röst, han är den enda som utan problem kan se skillnad på mig och Iris. Vi är lika, ovanligt lika. Med sitt mörka hår, nästintill svart, sina jeansshorts och en vanlig t-shirt, sin sommarbruna hy och de olivgröna ögonen så är det som att jag ser mig själv i spegeln när jag ser på Iris. Fast nu har det hänt något, de senaste månaderna så har Iris gått ner i vikt. Den bara rasar hela tiden och vi vet inte varför, eller jag visste inte varför. Alla andra visste men det skulle jag inte få reda på förrän senare. Jag kunde inte förstå, hon äter ju som en häst, ja, hon äter nästan som jag. Vi har alltid varit smala och haft svårt att gå upp i vikt, men såhär smal är det onaturligt att vara. När vi kommer in så är bordet redan dukat och maten puttrar på spisen. Iris har gjort köttgryta. Hon är underbar i köket, det är nog det enda vi inte har gemensamt. Jag dansar, spelar gitarr och sjunger, hon lagar mat och läser. Under middagen så är det inte tyst en enda sekund, som vanligt. Allt är som vanligt, vi är en lycklig familj med våra översta byxknappar uppknäppta. Men då visste vi inte vad som var på väg, vad som skulle ligga i brevlådan nästa dag. Vem som skulle ringa. Och vem som kanske skulle lämna oss för gott.

Den kvällen var den bästa på länge, efter maten så satte vi oss i soffan och såg en film som Iris hade valt ut just för mig. ”Min brors flickvän” en romantisk komedi som jag skrattar mig till tårar av. Iris ser allvarligt på mig.

-  Lova mig Blenda, att vi aldrig skulle göra något sådant mot varandra. Att ta varandras kärlek och lycka.

-  Ja, jag ser henne i ögonen. Självklart, självklart kan jag lova dig det.

Och hon ler och vänder blickan mot tv:n igen, jag ser på henne en stund innan även jag vänder bort blicken. Plötsligt så börjar Iris att snarka, hon sover. Riktigt djupt också, det brukar hon inte göra, sova tidigt på kvällen alltså. Hon är en riktig nattuggla. Jag som trodde att det var bättre. Jag vet att Iris var på sjukhuset förra veckan för det där med tröttheten, eller ja, inte bara den egentligen, de kollade vikten också. Jag vet att hon är sjuk och har gjort nästan tio tester men vad det är, det vet vi inte än. Jag visste inte vad som skulle ligga i brevlådan nästa dag. Vem som skulle ringa. Och vem som kanske skulle lämna oss för gott.

När mamma väcker mig tidigt nästa morgon så är hennes min allvarlig, inte alls som igår. Jag tror att hon hade gråtit, hennes ansikte var kritvitt som om hon var rädd. Men ögonen, de var röda. Hon kysser mig på i pannan och viskar, knappt hörbart, att nu måste jag gå upp. ” Vad har hänt?” är min första tanke och jag är klarvaken på bara ett par sekunder. Jag drar på mig ett par shorts och en t-shirt och går ned för trappan sakta. Lyssnar efter ljud som kan hjälpa mig att förstå vad som händer. Men jag hör ingenting, inga skratt, inga ord, inget snyftande och inget skrikande. Det är bara tyst, men det är inte en ekande tystnad som när jag är själv hemma, det är en sorglig stämning. Det känns i luften. Jag ser mammas morgonrock röra sig i köket. Jag går in, det är bara vi där.

-  Mamma... min röst bli bara till en viskning. Hon snor runt, som att hon först nu märkte att jag stod där.

-  Åh, hej min älskling.

Hon snyter sig i en pappersnäsduk och tar ett djupt andetag.

-Vart är Iris? frågar jag och ser att mamma rycker till lite, vilket gör mig väldigt orolig. Det betyder att hon inte ville att jag skulle fråga.

-  Hon... hon behövde andas lite. Få lite frisk luft. Pappa gick med henne, Blenda. Vi måste prata nu. Du och jag.

Mitt hjärta bultar och jag tänker ut en massa hemskheter som hon kan tänkas berätta. Hon tar mig i famnen och vaggar mig fram och tillbaka. Sakta, sakta vaggar hon mig och sedan tar hon mig under armen och leder mig till soffan. Vi slår oss ned och mamma tar sats. Hon ser mig i ögonen och tar ett djupt andetag.

-  Blenda... Det är Iris, du vet om att hon var på sjukhuset förra veckan? För andningen bland annat?

-  Ja? Vad är det med det? frågar jag och anar det värsta. Hon är väl inte? Du menar inte!?

-  Jo, jag är ledsen för det. Iris är sjuk, ja... Inte förkyld eller så utan ordentligt sjuk. Blenda, Iris har... Hon har cancer, Blenda.

Det svartnade för ögonen. Jag kände ett konstigt sug i magen och huvudet värkte, jag visste inte vad jag gjorde men när jag vaknade upp så låg jag i min säng och Iris strök mig över kinden. ”sov lite mer nu, jag mår bra idag. Jag kommer att må bra länge, men jag kan inte leva här med dig för evigt Blenda. Sov nu älskade syster.” viskade hon och det gjorde jag, jag sov i flera timmar och när jag vaknade så hade det redan börjat skymma. Jag blinkade ett par gånger för se bättre i mörkret. Cancer... Hur länge kommer hon att leva? När lämnar hon mig? Hur länge har hon varit sjuk? Frågorna snurrade runt i huvudet men några svar fann jag inte. Datorn stod på och det kom ett surrande ljud från den. Där kan jag finna svaren på mina frågor var min första tanke och jag var klarvaken på en sekund. Jag satte på mig mjukiskläderna och kröp upp i den stora datorstolen som kunde snurra. Inte för att jag visste exakt vad jag ville veta, men jag sökte ändå. Men vad skulle jag söka på? ”Cancer” skrev jag i sökfältet och fick över tusen träffar. Jag gick in på en sida där läkare skrev om sjukdomen och läste. Blev som paralyserad och satt där i tre timmar och bara läste. Mina ögon värkte och datorn var glödhet när jag till slut tryckte på ”stäng av”. Jag hade i alla fall fått reda på det viktigaste. Att Iris hade varit sjuk länge, väldigt länge. Utan att jag hade fått veta någonting, mamma hade nog fått en liten aning om det. Pappa med. Men Iris, visste hon? Jag hade inte fått veta det, men jag förstod. Jag hade nog inte velat gå runt och inte veta om min syster verkligen hade en allvarlig sjukdom eller inte. Inte veta om hon skulle dö eller inte. Jag vet att jag borde varva ner men jag måste bara få ordning på tankarna, de snurrar runt som galna flugor i huvudet. Det jag mer fick veta på den där hemsidan är att Iris har ett halvt till ett år kvar i livet. Att botas är svårt och smärtsamt, men det kan lyckas. En på miljonen känns det som... Inte stor chans. Jag orkar inte, vågar inte och vill inte hoppas.

Att börja skolan igen är en pina, alla kollar och alla vet. Jag känner mig förföljd av deras blickar och förstår inte hur Iris kan stå ut med att de tittar. Det är som att deras blickar bränner hål i ryggen och det gör ont, det gör riktigt ont. Att vi går i samma klass underlättar lite, då är jag inte ensam. Jag har henne med mig. Tillsammans klarar vi det här. Våra bästa vänner Ida och Jessica är också en tröst, de tittar inte snett på att Iris hår har blivit tunt, eller att hela hon är tunn. Deras blickar är bara glada och som vanligt. Men när de pratar och försöker att låta glada och förväntansfulla inför helgen när vi fyra har bestämt oss för en riktig tjejkväll så kan man ana en djup sorg i deras röster. Vi anstränger oss alla fyra och tillsammans lyckas vi göra veckan till en nästintill normal skolvecka. Lärarna är de samma som alltid, tråkigt klädda och med den torraste av humor, maten är lika äcklig. Vidrigt grå och illaluktande. Det känns det i kroppen att vi är ett år äldre. Vi går i nian nu, äldst på skolan. Och i vår så fyller vi sexton, jag undrar för ett ögonblick om jag behöver fylla år själv för första gången på sexton år eller om Iris kommer att leva så länge. Jag trycker undan känslorna och tankarna direkt. Så får jag inte tänka! Iris kommer att leva tills dess, det kommer hon att göra.

Att leva vidare, att inte veta och att bara vänta på ett mirakel som knappt finns är svårt. Svårt, jobbigt och trögt. Ingenting fungerar för mig längre, Iris försöker, det gör hon verkligen. Hon pluggar för jämnan och pratar som aldrig förr. Lagar mat gör hon också, och skriver och läser. Jag förstår inte hur hinner med allting, jag hinner inte ens med glosorna i engelska den veckan som det är den enda läxan. Men Iris, hon hinner. Jag frågade henne om det en gång. Då sa hon bara att ” Blenda, du har ett helt liv på dig, jag har ett år. Ja, kanske mindre, jag vill inte spilla onödig tid bara på att gråta för någonting som jag inte kan hjälpa eller göra någonting åt”. Och har rätt, hon har så otroligt rätt att det retar mig. Hur kan hon veta om att hon ska dö och ändå vara lycklig? Hur kan hon sitta där, djupt insjunken i sina böcker med det kala huvudet och ändå vara lycklig!? Ja, Iris hår är borta nu, små tussar fanns det men dem rakade hon bort. Inte så konstigt kanske. Vintern kommer, små vita flingor faller från himlen utan att jag ens har märkt hur skoldagarna har flutit på eller att höstlovet redan är över. Och det är just då det händer, det där otänkbara som bara händer i filmer. Ett mirakel, kanske... Det är jag som hittar det. Brevet. Brevet som ligger i brevlådan, brevet i det bruna kuvertet. Adressen är våran men namnet är mammas. Till målsman för Iris Gunnarson står det för att vara exakt. Jag vill öppna, men något håller mig tillbaka, en kraft som gör att jag försiktigt lägger ner kuvertet på köksbordet. Som med ett litet barn, så försiktig är jag. När mamma och pappa är hemma så öppnar vi alla tillsammans, alla tänker vi samma sak ” det är inte goda nyheter, det är det inte.” Men ändå så hoppas alla så oändligt mycket att det är just det.

” Till målsman för Iris Gunnarson.” Med ett ritsch sprättar mamma upp kuvertet och läser. Hon läser och läser, ögonen följer raderna och tåras. När hon är klar så lägger hon ner brevet utan ett ord på det mörka träfärgade bordet, hon går rakt från till Iris och kramar henne en lång stund innan Iris bryter sig loss. Tillsammans så står vi där och ser på varandra länge länge står vi där innan mamma berättar.

-  Iris, du har en chans att... mamma tar ett djupt andetag och ser på oss. Du har chansen att få åka till Stockholm, till ett unversitetssjukhus. Du kommer att få bo där i fyra månader och du kommer att få träffa andra barn. Barn i den ålder Iris. Barn med samma sjukdom som du, ni kommer att förstå varandra. Prata med varandra, men under de månaderna så kommer du också att få prova en ny medicin. Det kan ju medfölja vissa risker men jag ber dig, snälla gör det här. Det är din enda chans att bli frisk. Snälla Iris.

Det är tyst och förblir så i tio långa sekunder, tio sekunder är mycket. Det vet jag nu.

-  Ja, säger Iris plötsligt, ja, ja det vill jag.

Hon sitter på sin resväska och sparkar i gruset, med sin slitna t-shirt och flinten så ser hon nästan ut som en man bakifrån. Det har jag förstås inte talat om för henne, men det gör hon. Fast bara lite. Fyra månader är en lång tid, fyra hela månader utan min syster. Det blir väl som ett test. Ett test på hur det kommer att bli sen menar jag, sen när hon kanske inte finns mer. Jag slår armarna om henne bakifrån och kysser henne på kinden. Hon stirrar bara rakt från och säger ingenting. Inte ett ord, inte förrän hon sitter där i bilen tillsammans med pappa så talar om till mig.

-  Blenda, jag kommer att sakna dig.

Tårarna kommer som på beställning. Vi gråter och gråter, när jag ser bilen svänga runt kröken hundra meter bort så gråter jag fortfarande. Mamma försöker verkligen, kokar te och tar fram nybakat börd. Jag försöker inte. Det kanske är elakt men jag ser att mamma förstår. Jag säger att jag behöver sova och går upp till mitt rum och somnar nästan direkt. Det enda jag hinner se innan ögonlocken dras ihop är den stjärnklara himlen och ett sträck som far snabbt över den. Ett stjärnfall. ”Jag önskar mig min Iris”. Sen somnar jag.

Allt som följer är som en tjock dimma, oklart. Jag minns ingenting förutom att mina dagar var som cirklar. Jag vaknar, går i skolan, går hem, gör läxor, äter och sover. Lärarna, mina vänner, ja alla är oroliga för mig. Inte så konstigt kanske men jag kan inte låtsas vara något jag inte är, jag kan inte låtsas att jag är glad.

-  Du kan inte fortsätta såhär! Ida ställer ner mjölkglaset med en smäll i matbordet och stirrar på mig med stora blå ögon.

-  Blenda, snälla. Du kan inte fortsätta livet om du inte glömmer och går vidare. Iris är faktiskt inte död!

-  Än, hon är inte död än. säger jag och ser från Ida till Jessica och tillbaka igen.

-  Så får du inte tänka, en finns ju en chans att hon...

Längre hinner hon inte innan tårarna kommer och när en av oss har börjat så kan ingen av oss sluta. De rinner och rinner. Jag har inte gråtit sedan Iris åkte. Det var två månader sen, visst hade hon skickat brev och ringt ett par gånger. Men det var inte samma sak, vi sa nästan ingenting till varandra. ”Hej, hur mår du? Bra. Hur mår du själv? Har du några vänner? Ja några är trevliga.” Ungefär så såg alla våra samtal ut och det var inte direkt något att jubla över. Ett livstecken, eller så levande lät hon förresten inte. Det var mer som ett tecken på att hon fortfarande finns och inte har lämnat mig helt. Dagarna går och jag tänker på den där reklamen på tv, den där där de säger att livet inte är de dagar som passerar, det är dagarna du minns. Är det här mitt liv då? För de här dagarna kommer jag att minnas. Dagarna av ren tomhet och bäck svart mörker.

-  Blenda! mamma ropar högt och glatt nere från köket. Blenda!? Kom ner hit genast!

-  Men vad vill du? jag blir nästan rädd för min egen röst nu för tiden. Ibland låter jag verkligen elak och kall helt utan anledning.

-  Bara kom ner.

Jag suckar och släntrar ner för trappan. När jag kommer ut i köket så står de där i varandras armar. Mamma och pappa, vad mycket jag älskar dem. Jag går fram och är med i kramen utan att jag egentligen vet varför. När vi har stått där en stund så harklar sig pappa och berättar för mig att vi ska få åka och hälsa på Iris i slutet av veckan. Känslorna krockar och jag vet inte vad jag ska känna, glädje, sorg och tomhet blandas med ilska och hat. Jag vet inte vad all ilska och sorg kommer från. Jag borde vara glad, jag är glad men det känns knappt. Jag borde inte åka nu. Jag skulle ha åkt för länge sedan, det var inte ens Iris som hade bjudit in oss. Det var henne läkare.

-  Blenda? mamma ser orolig ut. Vad är det? Vill du inte åka?

-  Jo... Jo det är självklart att jag vill åka men varför åker vi först nu? Hon har bott där i tre månader och vi åker nu!?

-  Men du... Iris ville att vi skulle komma. Hon har sagt det minst tusen gånger. Det var vi, jag och mamma, som inte ville. Vi tänkte att det inte skulle vara bra för er att ses så ofta nu. Nu när vi inte vet, det kan vara bra att vara ifrån varandra ibland, Blenda.

Där tar diskussionen slut. Jag stirrar på dem. Det var alltså de som inte ville, Iris ville träffa mig men hon fick inte säga det till mig. Nu är det de jag är arg på, jag vill skrika men får bara fram en viskning.

-  Jag hatar er.

”Tåget mot Stockholm har anlänt till spår tre, påstigning på tågets högra sida” Rösten får mig att hoppa till. Jag ser att mamma och pappa är en bit bort. På väg till spår tre. Jag har dagdrömt igen, drömt om hur det kommer att bli när vi träffas igen. Kommer hennes hår att synas nu? Det vet jag inte, men snart vet jag. Jag bestämmer mig för att om exakt tre timmar och fyrtio minuter så ska jag krama min syster igen. Och tre timmar senare så är vi på centralen i Stockholm, pappa beställer en taxi till hotellet. Problemen börjar när vi ska checka in, fel hotell. Varför ska så många hotell heta nästan lika? In i taxin igen och sen börjar det om, in på hotellet och checka in. Rätt hotell den här gången, men jag ligger fortfarande efter lite i min tidsplan. Vad fånigt egentligen, att jag måste krama henne en exakt tid. Jag försöker sluta tänka på klockan och fokusera på korridoren framför mig. En lång och smal korridor med kala väggar. Lite som Iris huvud sist jag såg det. Fast nej, väggarna är inte hudfärgade, de är vita.

En stor tegelfärgad byggnad tornar upp sig framför mig. Den är inte helt olik skolbyggnaden med teglet och sina stora fönster. De sitter gardiner i alla fönster, säkert för att få till en hemtrevlig känsla trots att alla bara vill ut därifrån. Jag känner något litet och blött landa på nästippen, och någonting mer. Det snöar! Iris och jag älskar snö, det är så härligt befriande att springa omkring och kunna kasta sig i stora snöhögar. Mamma ropar, hon är redan framme vid dörren och pappa har redan gått in för länge sedan. Ute är det kallt men här inne är det som en bastu i jämförelse. Varmt och kvavt. Jag tar av mig min nya röda fodrade vinterjacka med lite päls på luvan och den vita mössan. Vantarna åker också av. Jag lägger mössa och vantar i luvan på jackan och hänger den på en krok. Vi slår oss ner i väntrummet, det är bara vi där. Pappa tar upp en Dagens Nyheter och börjar läsa. ”Tre poliser skjutna i bankrån”, ”Kvinna tog självmord”, rubrikerna på tidningen är trista och jag ser mig omkring istället. Vita väggar med rosa små rosor. Ännu ett knep för den där hemtrevliga känslan som de vill att alla ska få. De lurar ingen, förstår de inte det?

En man i vit rock kommer in, han har grått skägg, glasögon och ser snäll ut. Jag tycker genast om den här gamla mannen. Han presenterar sig som Jan och tar i hand. Hans handslag är hårt och varmt det varar i en sekund. Jag ser på honom medan han berättar, vi måste vara beredda på att Iris kan ha förändrats lite. De flesta gör det här, får nya vänner. Pratar om andra saker, vill testa nya grejer. Får nya fritidsintressen. Där slutar jag att lyssna. Han pratar och pratar och jag räknar blommorna på väggarna. Flera gånger tappar jag bort mig och får börja om. När de andra börjar gå så följer jag med utan att veta om det själv. Plötsligt så står jag bara där. I ett stort rum, det är mycket folk där. Inte alls som i det tomma väntrummet. Plötsligt så ser jag henne, där är hon. Hon står där bara fem meter ifrån mig. Hon pratar med någon, en kille. Hans huvud är lika kalt som hennes och de skrattar åt någonting, jag ser något i hennes ögon. Någonting som inte har funnits där på väldigt väldigt länge. Vad jag ser är glädje. En sprudlande glädje som börjar innifrån och sedan bubblar ut som sockerdricka. Hon ser mig också, ögonen blir stora som tefat och hennes mun spricker upp i ännu ett stort leende. Hon tar killen i handen, han följer med. Även han har ett leende på läpparna, inte lika stort som Iris men det finns där. De går fram till oss där vi står.

-  Det här är Erik.

Jag sätter punkt och andas ut. Äntligen är jag klar och nu ringer det på dörren. Precis i tid. Jag hör hur Emma och Felix utropar ”Mamma, pappa!” i ute i hallen och jag reser mig ur den vita kontorsstolen och går ut jag med.

-  Hej! Vad kul att ni kom, säger jag och tar deras jackor.

Jens ropar att maten är klar och vi går in till honom för att äta. Jag kan inte koncentrera mig på samtalet vid bordet. Jag tänker bara på hur jag ska göra sen, ska de få läsa själva eller ska jag läsa upp det. Efter maten så går vi in till vardagsrummet, jag sätter mig i stolen och de andra tre slår sig ned i soffan. Jag börjar läsa och när jag väl har börjat så kan jag inte sluta. När jag är klar så vänder jag stolen mot soffan. Det är tyst.

-  Har du skrivit det där? Erik låter imponerad.

-  Ja, svarar jag. Vissa delar är ur dagboken, jag sparade den då, jag kände att jag skulle vilja läsa den nu när det har gått en tid. En lång tid. Jag kunde inte bara lämna allt bakom mig.

Jag vrider huvudet lite och ser på Iris som sitter vid hans sida. En tår rullar ner för hennes kind och jag ler mot henne. Jag är tacksam, så otroligt tacksam för jag tror, ja, jag tror att det var min önskan som slog in den där natten när stjärnan föll utanför mitt sovrumsfönster.

    Det var en gång en pojke som hade tråkigt och inte visste vad han skulle göra. Han tänkte och klurade. Till slut så bestämde han att han skulle gå ut i skogen en stund. När han kom till grinden så kastade han en kotte mot ett träd men han missade och träffade i ett grävlingsgryt. Han gick fram för att kolla ner. Helt plötsligt kom det en liten dvärg och hängde sig i benet på honom och drog ner honom i det lilla grytet.

Men i det lilla grytet var det mycket större än man kunde tro. Den andra dvärgen kände doften av människa. De ville döda och äta upp honom. Den elakaste dvärgen sa att nu skulle det smaka bra med lite människostek. Och just då så kom den lilla dvärgen Skifs med pojken
- Haha!! Bra tajming Skifs jag börjar bli hungrig.

- Den här pojken ska inte ätas, sa Skifs. Han ska snart gå jag tog fel han är ju bara en pojke.

- Jaha men vi måste ju äta något svarade den andra dvärgen. Dvärgarna tittade på varandra och tänkte: Om han kan fixa mat till oss så får han gå annars så äter vi honom.

Okej… sa pojken jag fixar mat. Och så fick pojken gå. Han gick hem till sin morfar som bodde i skogen. Han berättade allt för morfar om dvärgarna och maten. Morfadern trodde honom. Han fixade mat och följde med honom till dvärgarna och gav dem maten.

- Tack, tack sa dvärgarna men kom inte tillbaka och det gjorde han inte!
Snipp snapp snut och så var sagan slut!!!


Mathias Malm 7e

Det var en gång en liten flicka som hette Alma. Hon bodde i en liten by i Småland. Hon bodde med sin mamma och pappa i ett stort hus vid sjön. Men flickan kände sig ensam. Det hon önskade sig allra mest var en talande docka. En dag när flickan var på väg till skolan gick hon förbi tant Stinas dockaffär. Alma hade många dockor men inte en talande. Alma sa lite tyst till sig själv.

-         Varför finns det inga talande dockor?

Då hörde hon en liten ljus röst bakom sig.

-         Här är jag! Jag är bakom dig!

Alma vände sig om men där var det ju ingen. Alma vände sig tillbaka mot skyltfönstret. Då hörde hon det igen.

-         Här är jag! Jag är bakom dig!

   Alma vände sig om igen och nu såg hon en liten docka som stod bakom henne. Hon hade långt ljust hår och blåa ögon. Precis en sån hade hon hemma men den här hade ett guldigt litet hjärta runt halsen. Alma böjde sig ner och tog upp dockan.

Dockan hade blå fluffig klänning med små rosa rosor på. Alma lade ner dockan i sin skolväska. När hon kom hem från skolan vågade hon ta fram dockan. Hon frågade var hon kom ifrån.

-         Jag är från docklandet, sa den lilla dockan.

Alma såg fundersam ut. Hon hade alltid drömt om att få en talande docka. Dockan sträckte fram en liten ask till Alma. Alma tog i mot asken. Hon öppnade den och där låg en liten röd pärla.

-         Ta den och lägg den i handen, sa den lilla dockan.

När Alma la den i handen så blev det ljust och hon kände plötsligt gräs under fötterna. Alma fattade inte vad som hände. Hon stod på en stor gräsmatta med massa små söta hus. Dockan stod framför henne och sa

-         Nu är du i docklandet! Nu ska du få välja en talande docka.

-         Men jag vill ju ha dig som docka, sa Alma.

-         Det går inte för jag är den dockan här i landet som fixar så att barnen får sina talande dockor, men jag kan göra ett undantag och följa med dig hem.

-         Åååå, kom så åker vi hem!!  

 

Hanna Martinsson 7e 

Det var en varm sommarnatt, en brunögd flicka sprang barfota i skogen. Hennes vita nattlinne lös i dunklet. Det bruna långa håret svepte efter henne, en dans med den svala sommarbrisen. På lätta fötter rusade hon fram, kryssade mellan träden. Tårarna rann längs hennes rosenröda kinder. ”Mamma, kom tillbaka!” viskade hon mellan snyftningarna. Samma natt, bara några timmar tidigare hade flickans mamma avlidit. Flickan, som hette Evangeline, hade inte stått ut. Hon orkade inte stanna hos sin moster. Hennes mamma hade varit Evangelines allt. Ingen och inget kunde ersätta henne. Plötsligt snubblade Evangeline till. En trädrot hade varit i hennes väg och hon föll handlöst till marken. Hon bet ihop, reste sig och sprang vidare. Och där var den! Sjön som hon hade funnit många år tidigare. Strandkanten var orörd, endast djuren kände till den lilla, men djupa sjön. Evangeline kallade den för Regnbågssjön. Första gången Evangeline hade sett sjön hade det varit en stor regnbåge över den, som ett valv till himlen. Evangeline tog ett steg ur i sjön, fortfarande gråtandes. ”Jag ska till dig mamma, jag kommer snart!” snyftade hon. Plötsligt plaskade det till i vattnet och framför henne stod en vit enhörning med man och svans i regnbågens alla färger framför henne. ”Kom hit!” ropade enhörningen och vandrade ut i vattnet. ”Vänta!” ropade Evangeline. Plötsligt försvann sanden under henne och hon sjönk allt längre ner. ”Hjälp. Hjälp! Jag kan inte simma!” skrek Evangeline samtidigt som hon fäktade med armarna. Vattnet var förvånansvärt kallt och alla hennes krafter tog slut. Plötsligt satt flickan på enhörningens rygg. Den sköt upp i luften och flög upp över regnbågen, in bland molnen. Samtidigt som Evangelines själ flög till himlen på enhörningen så låg hennes kropp på bottnen av Regnbågssjön.

Linn Almer Svensson 7e

Det var en gång en pojke som var jätte-jätte-jätteliten. Han hette Peter Uggla. Peters familj hade inte så gott om pengar och därför så kunde tyvärr inte hela familjen få så mycket mat som de behövde. Varje dag fick Peter och hans äldre bröder gå ut och leta efter mat i de olika butikerna som fanns i den lilla byn som de bodde i, eller så tog de med sig pilbågen ut i skogen och jagade. Men Peters bröder tyckte att han var för liten för att jaga i skogen. En dag när Peter gick ut i byn för att stjäla så fick han tag på en korv och en brödbit. Han var jättestolt över sig själv och sprang hem för att visa sin mamma. Men när han kom hem så var hans bröder redan hemma och de hade lyckats skjuta ett rådjur. Mamman blev jätteglad över rådjuret och brydde sig inte om det som Peter hade fått tag på. Peter blev besviken och ledsen, så han sa för sig själv:

-         Jag ska också ut och jaga. I natt när alla sover.

Klockan var nu fem minuter över ett på natten och hans bröder hade precis somnat. Peter smög upp och tog på sig kläderna, tog sin äldsta brors båge och några pilar och gick ut. Efter att ha smugit runt i skogen ett tag så såg han något stort och hårigt som lufsade fram.

-         Den ska jag skjuta så blir mamma jätteglad, tänkte han för sig själv.

Han tog upp en pil och spände bågen. Han siktade in på djuret och avlossade pilen. Men Peter hade ju bara skjutit på träd hemma förut och var inte så bra på att sikta. Pilen snuddade bara ena benet på djuret! I mörkret hade inte Peter lyckats att se vad det var för djur men det upptäckte han snart. Mot honom kom en rasande björn i full fart! Peter blev jätterädd och spände en pil till, han avlossade och träffade men det blev ingen större skada och björnen blev bara ännu argare. Peter tänkte att det var ute med honom. Han blundade när björnen hoppade mot honom för att döda honom, men då plötsligt hände det något fantastiskt! Björnen blev som stelfrusen och stannade i luften! Peter öppnade ögonen och såg björnens vassa tänder bara några centimeter ifrån sitt ansikte. Han backade och björnen föll rakt i marken. Den vände och sprang iväg. Peter undrade vad som hade hänt. Men då kände han en hand på sin axel. Han vände sig om. Bakom honom stod en liten tomte på en stubbe för att nå upp till axeln. Tomten kunde inte ha varit mer en trettio centimeter hög!

-         Vem är du? undrade Peter.

-         Jag heter Vilkas och jag är en tomte.

-         Tomte?

-         Ja, jag är en blandning mellan en dvärg och en människa.

-         Var det du som gjorde det där med björnen? 

-         Ja, svarade Vilkas.

-         Vad gjorde du? frågade Peter.

-         Det är en annan historia, svarade tomten

-         Men varför är du helt ensam ute i skogen så här sent? sa tomten.

Peter berättade allt och Vilkas blev helt häpen.

-         Har ni inte ens råd med mat!? undrade Vilkas.

-         Nej, svarade Peter.

-         Det kanske jag kan hjälpa med, sa Tomten.

-         KAN DU!?

-         Ja.

-         Hur då?

-         Du har väl hört alla sagor om att troll är så rika?

-         Ja, svara Peter.

-         Jag råkar veta var några troll bor, sa tomten.

-         Gör du?

-         Japp, men de är väldigt elaka, vi går inte dit!            

Efter att ha blivit övertalad i ca 30 min så gick Vilkas med på att hjälpa Peter att stjäla från trollen. Vilkas berättade att trollens grotta låg ungefär en mil bort. Så de började gå. Och de gick och gick och gick. Till slut kom de fram till en liten grotta.

-         Är det här? undrade Peter.

-         Ja, så vi får vara väldigt tysta.

De smög in i grottan och där satt de, de fula stora trollen. Tre troll, räknade Peter till. Vilkas tyckte att de skulle distrahera trollen så de bara kunde gå in och ta guldet. Peter höll med. Tomten tog upp en sten och slängde ut den ur grottan, rakt in i ett träd. Det small ganska högt och trollet som satt i mitten sa till de andra två:

-         Gå och kolla vad det var.

De två trollen gick ut, men det största trollet satt kvar.

-         Varför går inte han? undrade Peter.

-         Det är det fula trollet Fritzl, han är för smart för det. Han anar att det är någon som luras.

-         Hur ska vi göra nu?

Vilkas kom på en plan. Han sprang fram och började dansa framför Fritzl! Fritzl försökte fånga honom och då passade Peter på. Han sprang fram och tog en ganska stor sten och kastade den mot stora fula trollet. Fritzl stupade rakt i marken! Peter tömde trollets fickor medan Vilkas tog allt guld ur skattkistorna. De andra två trollen kom tillbaka och Peter och Vilkas gömde sig.

-         Vad har hänt!? ropade det första trollet.

-         Jag vet inte, sa det andra.

-         Fort, sa Peter. Gör så som du gjorde mot björnen!

-         Okej, sa Vilkas

Och just då hörde de trollen säga,

-         DÄR ÄR NÅGRA, VI TAR DEM!!

-         Nu! skrek Peter och trollen blev helt stilla.

-         Kom nu! sa Vilkas och de sprang ut.

Vilkas visade vägen hem till Peter och när de kom hem så satt Peters mamma vid köksbordet och grät.

-         Vad är det mamma? Sa Peter.

-         Peter är det du!? ropade hans mamma. Och var har du varit?

-         Jag har varit ute och jagat och kolla vad jag fick!

De slängde ut allt guld på bordet och mamman blev så glad. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar!

Slut

 Olle Lindheden 7e

Det var en gång en get som bodde på en gård ute på landet.

En dag kom en dvärg. Geten blev rädd för Dvärgen. Så geten stångade till honom.  Dvärgen blev arg och trollade bort hans getskägg.

Geten märkte inget men alla andra gjorde det. När han går förbi så hörde han att alla skrattade. Så han gick och kollade sig i spegeln och såg att han inte hade något getskägg. Om han inte hade sitt skägg så ville han inte vara kvar på gården. Han sprang ut i skogen. Han gick och gick och gick. Sen krockade han med ett träd. Han kollade upp i trädet och såg massor av getskägg. Han tog ett skägg och sprang tillbaka till gården.

När han kom hem tyckte alla att hans nya skägg var fint. Så han var tillbaka. Ingen skrattade och han var glad.         SLUT

Det var en gång en pojke som hette Sigrid.

Han stod alltid mitt i trafiken. Men en gång blev han påkörd av en terrorist som tänkte råna godisbutiken.

- Din rumpnisse, du kan ju inte köra på mig när jag står mitt i trafiken, sa Sigrid.

- Det kan jag väl, du var ju i vägen, sa terroristen.

Då sa Sigrid:

- Jag nyper dig i armen om du inte säger förlåt!

Då blev terroristen jätterädd, tog bilen under armen och sprang därifrån det snabbaste han kunde.

- He, sa Sigrid, vilken fegis han var.

Sen gick Sigrid hem och lekte med sina dockor i sitt gamla träskjul.

- NEJ! Var är Trollet? skrek Sigrid

Trollet var borta. Var kunde det vara?

Sigrid satt och grät länge, flera minuter faktiskt.

Trollet var hans bästa vän och nu var han borta.

När Sigrid skulle gå och lägga sig hade han gråten i halsen. Han kände något hårt under kudden och där låg Trollet! Sigrid hoppade runt i rummet av glädje.

Trollet var funnet.

Sigrid och Trollet levde sedan lyckligt i alla sina dagar.

Av: Ludwig Carlsson 7e

Nu vet vi en hel del om sagor av olika slag. Emmanuel har berättat fakta om genren och läst både folksagor och konstsagor och en och annan fabel för oss. Här kommer fler smakprov på våra sagor.
Kerstin

DET var en gång en höna som inte litade på sin vän gåsen så hon beslöt sig för att testa honom.

Och hon visste precis hur hon skulle göra: Hon skulle berätta en falsk hemlighet. Så en dag när hon träffade gåsen sa hon:

–        Det här får du inte berätta för någon men… och så böjde hönan sig fram och viskade något i gåsens öra.

 Oj oj oj, tänkte gåsen. Vilken grej! Det här måste bara geten få veta. Men jag fick ju inte säga det till någon.

 Äh jag säger det bara till geten och han kommer inte att säga det till någon. Så nästa gång gåsen träffade geten sa han:

–   Det här får du inte berätta för någon men du skulle bara veta vad hönan sa…

 Så berättade gåsen vad hönan sagt. Nej men hjälp! Tänkte geten. Jag vet att jag inte fick säga till någon men det här måste bara kon få veta.  Så när geten träffade kon så sa han:

–  Säg det inte till någon men… och geten berättade vad gåsen sagt att hönan sagt.

–  Jösses, brölade kon. Är det sant?

–  Så sant som det är sagt, svarade geten. Då lunkade kon i väg till hönan.

–  Att du kunde göra så! brölade hon.

–  Göra vadå? sa hönan med spelad oskuld.

–  Åh, du vet precis vad jag menar, sa kon och så berättade hon vad geten sagt att gåsen sagt att hönan sagt.

–  Men det är inte sant, svarade hönan.

–  Varför sa du så då? frågade kon.

–  För att se om jag kan lita på er vilket jag tydligen inte kan.

SENSMORAL: Det som två vet är ingen hemlighet, det som tre vet är en verklighet och det som fyra vet är en allmänhet.

OCH: Det du inte vill att någon ska veta ska du inte heller berätta för någon.

 Linn Spjut 7e

Det var en gång två killar i 11-års åldern som hade varit på disco sent på kvällen. När de skulle gå hem så gick dom förbi ett hus de tyckte var läskigt och ingen hade varit där på åratal. De hade hört massa historier om huset. En historia dom hade hört handlar om en man som gick in i huset men aldrig kom ut. Pojkarna sa till varandra att de skulle gå in i huset och så gjorde de det. När de öppnade dörren in till huset så såg de en lång svart korridor framför sig och en stor trappa lite längre fram i korridoren. De gick upp för trappan och kom till ytterligare en korridor som leder till en massa rum. Så de gick in i ett av rummen och där blev dom uppätna av ett monster och de kom inte heller ut från huset.

   slut!!!!!

Andreas Pettersson 7e

Roland McDonald är en uteliggare. Inte alls som sin bror Ronald McDonald som är känd. Roland är avundsjuk på Ronald för att han är känd och rik, medan Roland bara är en fattig uteliggare. Så Roland kommer på en plan: Jag ska råna McDonalds! Han tar med sig en stor kasse och ett hagelgevär: Nu ska jag råna McDonalds.

 Han går över gatan på väg till McDonalds, men halvvägs blir han påkörd av en lastbil. Han skriker i smärta. Ambulansen kommer och tar honom till sjukhuset där de berättar att han har brutit sina ben och behöver gipsa dem och att han hade tur som överlevde.


Sex veckor senare kommer han tillbaka till sjukhuset. Doktorn säger att han kan ta av gipset, Roland tar av gipset, och börjar springa. Han kan springa utan problem!

 Han är nu fast bestämd att råna McDonalds. Men den här gången tar han med sig en kniv istället för ett hagelgevär. Men på vägen till McDonalds blir han rånad av en man med en pistol. Roland sätter sig på gatan och börjar gråta: Varför kan inte jag vara bra på nånting? Vad har jag gjort med mitt liv?

 Han tittar upp och ser, ingen mindre än Ronald McDonald!

-          Det är inte ditt fel, det är mitt. Du har bara stått och sett mig få berömmelse, medan du inte fick något. Men det är inte bra att försöka råna folk, för att det slutar aldrig bra!

- Okej, sa Roland. Men hur ska jag göra? Jag har inga pengar och inget hem, ingenting!
Då kommer Ronald på en idé. Jag kan betala för hus och jag kan fixa ett jobb åt dig på McDonalds.

 Det låter bra, sa Roland. Och de levde rika i alla sina dagar. Slut.

Oskar Andersson 7e

Vid juletid♥

Det var en mörk vinterkväll i den lilla staden, en kall vindpust stryker dom kalla och rödblommiga kinderna, och dom få människorna på gatan försöker hitta ett litet ljus eller värme.

Hos familjen Karlen är det uppdukat på dom långa borden med allt man kan tänka sig en kylig dag som denna. Doften är ljuvlig och man känner den goda julkänslan.

Nu väntar dom bara på att alla sina vänner ska komma och slå sig ner.

Nu över till Pyret som är det yngsta barnet i familjen som försöker sätta på julstjärnan högt uppe på den tjocka vackra granen. Mamman i familjen håller på att slå in dom allra sista julklapparna som sen ska ligga under den gröna jul granen. Utomhus på dom isiga gatorna går lilla Bullen släpande på en liten leksaksvagn. Bullen har ingen familj men är världens snällaste.

Pyret älskar Bullen så när ingen ser smyger Pyret ut med lite varm mat i en tunn pappersservett.

Sen går Pyret ner mot ån och sätter sig vid åkanten.

På det tidigare varma vattnet låg ett tjockt lager med is.

När Pyret suttit vid åkanten en stund får hon plötsligt syn på en liten flicka men långt lockigt hår.

Pyret tar sakta ner foten på den hala isen.

Men just i det ögonblicket spricker isen och hon faller ner i det iskalla vattnet.

Pyret kan inte kommer upp och hon känner att allt blir lugnt och sen blir allt svart.

Men helt plötsligt vaknar hon till och det är varmt hon hör fåglarna sjunga.

Hon öppnar sakta upp ögonen och går upp från åkanten.

Hon tror inte sina ögon allt är varmt och skönt igen.

Hon springer mot sitt hus och ser sin mamma och pappa på köksgolvet med en liten bäbis.

Hon förstod då att hon var tillbaka i tiden.

Hon vände sig om och ser en liten dvärg säga hej och kastar en påse med sand på mig.

Men helt plötsligt vaknar hon till av att lilla Bullen drar upp Pyret ur det iskalla vattnet.

Hon sitter länge vid åkanten och kollar på den andra sidan där ett tjockt lager med dimma lagt sig och hon ser den lilla flickan vända.

Pyret gick sakta hemåt och tittade ut genom det immiga fönstret och säger vem är du flicka vem är du?

MERRY CHRISTMAS

Det var en gång en katt som hette Svante. Han gillade att klättra i träd.

En dag sa hans kompis Tusse att Svante skulle försöka klättra upp i stadens högsta torn.

-         Är inte det farligt? undrade Svante.

-         Jag slår vad om att du vågar, sa Tusse.

-         Klart jag gör, sa Svante och antog utmaningen.

Han började klättra, klättra och klättra.

Nu var han halva vägen upp. Han tappar greppet och faller!

Som tur var greppar han tag i en fönsterkarm, sätter sig på den och vilar upp nya krafter.

Han klättrade, klättrade och klättrade. Till slut var han uppe.

Han kände sig stolt över sig själv, klättrade ner till Tusse som såg så häpen ut och sa:

-         Bara man vill och försöker, kan man klara vad som helst.

Jonathan Ahderinne 7e

Det var en gång en guldfisk som hette Claus. Han var en norsk spion. Han hade flyttat in hos kungen för att ta reda på hur deras mjölk blev så god.

Men en dag när kungen fikade i sitt fikarum så hade Claus försökt att rymma. Han hade misslyckats men hade ändå blött ner överallt. Då gick kungen och fikade i biblioteket.

Då tog claus chansen! Han hoppade ur skålen och kravlade mot köket.

Då kom kungens katt Råland. Råland såg Claus och började jaga honom. Claus tog en trälåda, slog katten medvetslös och postade den till Al-asad. Kungen hörde smällen och gick till köket. Claus gömde sej i mjölkpaketet Kungen märkte det och tänkte steka honom. Då kom Al-Asad och däckade kungen med en stekpanna. Sen körde dem iväg på kungens motorsoffa. Men de hade kungens vakthundar hack i häl. Men till slut hann dom åka igenom muren och ut på motorvägen. En av  kungens vakter följde fortfarande efter dem i en bil. Men en av Al-Asads närmaste vänner Kapten Makmu, kom till deras räddning i en gigantisk helikopter!

Sen levde dem i en magisk grotta i underjorden resten av deras rika liv.

Max Sjöstedt 7e