bookish

 

Stadra den 11 augusti 2012 - sista föreställningen för i år.

Så bra - jag har precis sett den för andra gången och jag blev lika berörd nu.

Se skådespelarna läsa dikter av Gullberg här.

 

Varje sommar samlar jag mitt damgäng, som numera även inkluderar en ung man, och beger mig till Stadra sommarscen mellan Nora och Grythyttan. Stadra ligger otroligt vackert vid sjön Grecken, just där naturen får en anstrykning av något norrländskt över sig. Att vi i år besökte Stadra den 2 augusti och fick åka hem i fullmånens sken gjorde inte saken sämre. Den äldsta av damerna i mitt gäng är 95 år och den yngsta är 20 år. Det här har blivit en kär tradition och i drygt tio år har vi gjort denna sommarutflykt. Egentligen har vi följt Stadras konstnärlige ledare, Magnus Wetterholm, mycket längre än så, faktiskt ända sedan han som ung pojke sjöng Brel eller om "Kjoltyg och vilda rosor". På Stadra har han skapat något alldeles unikt. Här möter vi den svenska litteraturen och de svenska författarna i pjäser skrivna direkt för Stadra Sommarscen.

Frågan är om inte årets föreställning är den bästa hittills. Manus är skrivet av Agneta Pleijel och pjäsen skildrar Hjalmar Gullbergs liv och död. Jag blev otroligt berörd av denna föreställning. Åk dit och se den! Ännu återstår några kvällar av Stadras magi!
Kerstin

Högläsning har jag ägnat mig mycket åt genom åren. Först alla härliga böcker jag har läst med mina egna barn. Astrid Lindgren förstås, Mio, min Mio är den perfekta sagan, ont och gott, mörkt och ljust. Den är otroligt spännande. Vi har gråtit tillsammans med Bröderna Lejonhjärta och vi har skrattat med Emil i Lönneberga. Lilla syster Kanin var en annan favorit. Den var både rolig och spännande. Tänk bara när hon blev jagad av en räv! Underbara bilder dessutom. Majas alfabet bidrog starkt till att tjejerna lärde sig läsa så snabbt. En hel vinter levde  vi med de sju böckerna om Narnia. Det var fantastiskt.

 

Sedan har jag läst mycket för barn och ungdomar i skolans värld. När jag var nyutbildad lärare var min första klass som jag hade ett helt läsår en sexa. Det är tolv år sedan. Det var fantastiskt för jag hade precis på sommaren 2000 hittat en bok som vi i familjen tyckte mycket om. Den handlade om en 11-årig pojke med magiska egenskaper. Namnet är så klart Harry Potter! Ingen i klassen hade hört talas om boken och det blev en riktig läsupplevelse för oss alla. J.K. Rowlings böcker är som gjorda för att läsas högt. Det finns ett berättande i dem, precis som i Astrid Lindgrens böcker, som passar väldigt bra muntligt. År 2000 hade ingen film om Potter gjorts ännu och bara de två första böckerna fanns på svenska. Så vi läste dem och det tog tid. Vi höll på mer än en termin. Jag var mycket nöjd med att flera av barnen sen inte kunde vänta på den svenska översättningen utan läste den tredje boken på engelska. Rowling har gjort en riktig insats för läsandet världen över.

 

De senaste dagarna har jag ägnat mig åt högläsning på ett nytt sätt. En nära anhörig och tillika mycket god vän bor numera på ett demensboende och ingenting är sig likt. Hon som förr läste mängder av böcker kan nu inte läsa någonting alls. Min goda vän älskar Öland och har tillbringat många somrar där alla sedan 1950-talet. Långt innan massturismen nådde ön. Nu läser jag Johan Theorins På stort alvar högt för min vän och för några av hennes grannar. Det är perfekt. Det är noveller vilket är utmärkt när minnet sviktar och man inte kan komma ihåg några längre intriger. Boken ger oss något att prata om. Vi känner igen ortsnamn och platser. Vi kan påminna oss om hur det ser ut på Öland och längs Kalmarsund. Vi kan till och med minnas hur det doftade!

Kerstin