Det var en regnig torsdagskväll i slutet av september. Jag gick över Avenyn på väg hem till min lilla etta i Majorna. Jag var trött efter en lång dag med många nya intryck i den nya staden. Jag längtade efter att få sparka av mig de blöta skorna, ta på mig min pyjamas, poppa en stor skål full med salta popcorn och sedan krypa upp i min varma säng och slå på en film. Jag längtade efter att få drömma mig in i någon annans värld för ett tag. Drömma att livet var som för personerna i en amerikansk Hollywoodfilm, att allting har ett lyckligt slut. Jag vill gärna tro på det men det är svårt. Just nu brottas jag och min 19-åriga hjärna med så många frågor. Alla tankar och funderingar snurrar runt i ett enda stort virrvarr och jag har svårt att kontrollera dem. Men det kanske inte är så konstigt att man har mycket funderingar och tankar att brottas med när man precis flyttat från sitt tonårsrum i en liten lugn stad till en egen lägenhet mitt i centrala Göteborg. De största frågorna som snurrar runt i min hjärna handlar om min framtid och mitt liv i största allmänhet. När man är 19 år och man precis flyttat ut från sitt bo för att bygga ett eget liv tänker man mest på sig själv. Jag har inte varit en självisk person innan men nu har jag lärt mig att just nu kretsar mitt liv runt mig och min framtid. Jag tänker mycket på hur min framtid kommer att se ut. Hur kommer jag träffa min framtida man? Kommer vi gifta oss? Hur många barn kommer vi få? Vad kommer jag jobba med? Var kommer vi bo? Jag vill så gärna att mitt liv ska vara perfekt, så som på film.

Just som jag går i mina egna tankar korsar jag ett spårvagnsspår. Det är mörkt ute och jag och min 19-åriga hjärna hinner inte reagera på ljuset som kommer bakom mig. Spårvagnen dök upp från ingenstans. Jag vänder på huvudet men i det ögonblicket var det för sent. Jag hör ett gnisslande ljud och sedan blev allt svart.

Plötsligt kom jag hem till min lägenhet. Sparkade av mig skorna i hallen, gick och poppade massa popcorn och hällde upp dem i den största skål jag kunde hitta, kröp upp i min stora varma säng och satte på en amerikansk komedi som jag redan sett allt för många gånger. Jag somnade till rösterna på filmen som jag hört så många gånger förut. Jag vaknar av ett öronbedövande pipande. Jag försöker öppna ögonen men ögonlocken är tunga. Det enda jag ser är ett vitt rum. Jag kan skymta en suddig gestalt som kommer inspringande genom dörren. Jag hör röster och det kommer fler suddiga gestalter inspringande genom dörren men mer hinner jag inte se förrän allt blir svart igen.

Nu är jag helt plötsligt tillbaka i mitt gamla tonårsrum. Jag sitter på sängen med min dator och ser på film. Jag hör mamma ropa att maten är klar så jag fäller ner dataskärmen och går ut i köket. Det luktar mat och i köket ser jag mamma stå vid spisen och röra i kastrullerna. Hon ber mig duka och jag känner mig som 15 år igen. Jag dukar bordet och vi sätter oss och äter. Mina mindre bröder och min pappa är på fotbollsresa så det är bara jag och mamma hemma. Ute är det regnigt och kallt så mamma och jag bestämmer oss för att koka te och sätta på en film. När vi sitter och kollar på filmen somnar jag igen.

Denna här gången vaknar jag inte av något pipande. Jag vaknar av att någon håller i min hand. Det är fortfarande suddigt när jag öppnar ögonen men jag kan se att jag fortfarande är i ett samma rum som förut. Jag börjar se mer och mer och kan urskilja personen som sitter bredvid sängen och håller min hand. Min mamma? Varför sitter hon här bredvid min säng och håller min hand? Jag kan äntligen se klart och jag ser att det faktiskt är min mamma. Hon har inte märkt att jag vaknat så jag försöker ropa på henne. Jag öppnar munnen för att ropa men jag får bara fram ett litet ljud. Det räckte för att få henne att märka mig. Hela hennes ansikte lyser upp och hon börjar gråta. Jag tittar mig runt om kring och ser att jag ligger i en sjukhussäng. Runt om mig står det stora blommor i fina vaser. Jag fattar ingenting så jag ber mamma förklara vad jag gör här. Medan mamma försöker sluta gråta så får jag upp en scen i mitt huvud. Jag kommer ihåg ljuset i min nacke när jag korsar vägen. Jag vänder mig om och ser spårvagnen komma i mot mig. Jag hör ett gnisslande ljud och sedan kommer jag inte håg något mer. Jag frågar mamma om det är sant. Har jag verkligen blivit påkörd av en spårvagn? Har jag skadat mig mycket? Kommer jag klara mig? Mamma berättar att jag hade tur som kom in till sjukhuset så fort och att spårvagnen hann bromsa in lite innan jag blev påkörd. Hon berättar också att jag har brutit både ena benet och ena armen. Jag har även fått en stor hjärnskakning. Sedan blir mamma tyst och ser väldigt bekymrad ut. Jag frågar vad det är och hon berättar att när jag låg medvetslös så fick jag hjärtstopp. Mitt hjärta stannade i 30 sekunder men det gick att rädda mig.

Jag fattar inte att detta kunde hända mig. Jag var död i 30 sekunder och nu lever jag igen. Jag är en helt vanlig student i Göteborg som var på väg hem en torsdagskväll. Gick i mina egna tankar och sedan kom det en spårvagn. Min 19-åriga hjärna som var full med tankar om livet han inte reagera och här ligger jag nu. Jag kom undan med lindriga skador på kroppen. De brutna benen kommer läka och hjärnskakningen kommer gå över men hur blir det med min hjärna? Jag hade änglavakt den regniga torsdagskvällen i september men jag har varit död i 30 sekunder och det är en sak som kommer finnas kvar i min hjärna resten av mitt liv. Efter olyckan har jag lärt mig att ta vara på mitt liv och uppskatta varenda liten detalj. Jag har även lärt mig att man inte ska oroa sig för framtiden utan ta hand om nuet för det är i nuet man lever.

HM