När diskretgrått korrekte Andreas Schleicher, OECD, i går presenterade sin analys av de svenska Pisa-resultaten blev det en bild av hur skoldebatten närmar sig ett ”allvarligt talat-stadium”. Skippa lull lull och reservationer och ägna bara talartid till det mest uppenbara: Lärarnas duglighet och klassrumsrealismen.

Efter de senaste resultaten av svenska skolelevers undermåliga resultat i Pisa har utspel haglat. Mer pengar säger alla utan budgetansvar. Ett förslag som snarare syftar till att optimera kommande debattsituationer – skyll inte på mig, jag vill spendera – än till att faktiskt förbättra barns och ungas skolresultat. Jan Björklund (FP) har anledning att vecka pannan och gör klokt i att inte, av bara farten, avfyra ytterligare reformkanonad. I stället fick OECD återkomma med en fördjupad analys av vad Pisa-resultaten beror på och vad som skiljer Sverige från länder med bättre resultat.

Schleicher var tydlig i sin analys. Hur mycket pengar som läggs på skolan är inte avgörande. Det är hur slantarna används som betyder något. Enligt honom kan 15 procent av skolresultaten förklaras av (relateras till) skolbudgetens storlek, inte mer. Han jämförde exempelvis länder som satsat på små klasser med länder som i stället lagt pengarna på lärarkvalitet. I svensk debatt låter det ofta som att de båda är en och samma sak. Men inte ens två lärare per dussinet elever spelar roll om läraren inte är bäst i klassen eller vet hur man undervisar.

Många beskriver kommunaliseringen som nådastöten för lärarkollegiet. Dels kom lärarlönerna att drastiskt halka efter övriga kommunalanställdas, dels ifrågasattes lärarnas förtroendearbetstid. Det är svårt att tänka sig tydligare arbetsgivarsignaler än att sänka de anställdas relativlöner samt ifrågasätta deras flit och disciplin.

I takt med att yrkets status sjönk försämrades lärarutbildningen. Nyligen handlade löpsedlarna om hur slumpvis ifyllda högskoleprov är tillräckligt för att komma in på lärarhögskolan.

Lärarnas skicklighet och roll är också avgörande för Schleichers andra fokusområde, vardagen i klassrummet. Det är där det händer. Svensk skoldebatt har ibland kunnat förstås som att det är i matbespisningen eller kapprummet elevernas öde avgörs. Men hur miljön och den intellektuella stimulansen är i klassrummet har förstås betydelse för stämningen utanför. I skolor där klassrumsuppsättningar med hörselskydd är standard kan man knappast vänta sig raster präglade av harmoni och vänlighet.

Resultat i den internationella Pisa-undersökningen, där 15-åringar testas i matematik, naturkunskap och läsförståelse, är en katastrof. För tio år sedan hade vi tre länder före oss i läsförståelse. Nu har vi bara tre länder bakom oss.

Det är svårt att säga exakt vad det beror på, men en faktor som Skolverkets generaldirektör Anna Ekström lyfte fram, när undersökningen presenterades igår, är att svenska elever saknar aktivt stöd och lämnas för ensamma i sitt lärande.

Just det kan också appliceras på hela problematiken med att svenska elever läser allt mindre och därmed sämre. Alla ämnen vinner på att språkutvecklingen stärks, men det är fortfarande inte självklart att diskutera lässtrategier med till exempel NO- eller matematiklärare. Det är svensklärarna ensamma som ska lösa detta. Att språk är så mycket mer än något som bara existerar på svensklektionerna är inte den givna utgångspunkt det borde vara.

När det gäller skolans syn på läsning av skönlitteratur finns mycket att förbättra kring aktivt stöd. Tyvärr är en vanlig arbetsmetod att eleverna lånar var sin bok och läser enskilt. Sedan skriver alla en recension. Med de svaga elever vi har idag är det här ensamma arbetssättet knappast det bästa.

Förespråkar man en gemensam bok för alla elever och kontinuerliga diskussioner under tiden, för att stötta och bekräfta elever i läsningen, blir svaret ofta att skolan inte har råd att köpa in helklassuppsättningar.

En annan förklaring till den ensamma läsningen är säkert att det är svårt för lärarna att hinna med att läsa alla böcker. I en klass kanske man inte kan använda en gemensam bok utan behöver två–tre olika för att matcha olika läsnivåer. Skolbibliotek som är bemannade med utbildad personal skulle kunna hjälpa massor här.

Men oavsett hur bra skolan blir på att lära ut läsförståelse kommer det inte att räcka hela vägen. Sedan länge diskuteras hur man ska få unga killar att läsa. En viktig fråga blir då om män i Sverige verkligen behöver läsa så mycket idag? Det verkar ju gå bra ändå. De får jobb, klarar sig fint. Allt lästjat kanske mest är en kvinnlig konspiration för att tråka ut killarna? I skolan är det svensklärarna, ofta kvinnor, som tjatar om vikten av att läsa. Hemma är det mammorna. Vad gör papporna? Inte läser de. Att läsa är alltså något som enbart är viktigt i skolan, och då på ungefär tre lektioner i veckan.

Men om mer än var femte elev inte klarar minimikraven i läsförståelse är det lätt att se vilka följder det kommer att få för deras resultat i alla andra skolämnen och under resten av livet. Hur får man killarna att inse det?

Genom att föregå med gott exempel. Du som är man och vill att dina barn ska lyckas – lägg lite fritid på att inte bara skjutsa dem till träningar, utan plocka upp en bok också. Läs högt för dem, och läs själv så det syns. Vi måste komma bort från det rådande aldrig-tillståndet. ”Läser ni böcker? Nej, aldrig, fy fan.”

Både killar och tjejer har mycket att vinna på att kunna läsa och skriva bra. Tänk om både killar och tjejer kunde inse det.