Maria Lang
Anes och Fidelis boklista 2014
Ane & Fideli
Maria Lang - filmerna visas i TV4
Med anledning av att TV 4 visar de nyinspelade Maria Lang-filmerna i höst publiceras här ett referat av Maria Langs debutbok Mördaren ljuger inte ensam. Det är skrivet av en av mina elever och har tidigare varit publicerat våren-13 när filmen visades på bio.
Mördaren ljuger inte ensam
OBS! Spoilervarning
Deckaren handlade om Puck Ekstedt. Hon åker till en ö för att fira midsommar och har trevligt. Sen så kommer två tjejer till partyt och förstör allting. En av de två blir mördade och det blir kalabalik och alla misstänker alla. Det blir upp till Puck, Eje och Christer att lista ut vad som händer. En fotomodell blir mördad och en tar sitt liv i förtvivlan och besvikenhet. Mördaren var den överlevande av de två tjejerna som kom till partyt. Hon mördade henne eftersom hon var lesbisk och gillade henne, men hon gillade inte henne tillbaka utan flörtade med alla möjliga snubbar hela tiden. När vänninan ser henne kyssa ”fotomodellen” så blir hon ledsen och frustrerad och dödar henne genom att slå en sten mot hennes huvud. När hon ligger död så tar väninnan hennes scarf och snurrar den runt hennes hals, så det ser ut som att hon blev strypt. Därefter så mördar hon fotomodellen i tvivel om hur mycket han vet om mordet eller hur misstänksam han kunde ha varit. Det var listigt, och hon skulle kommit undan med det ifall inte Puck eller Christer var där.
Efter morden och allt det där var utrett, fick äntligen Puck och Eje lite tid att kyssas och ha sig, eftersom de alltid blev avbrutna av den där jädrans Carl-Herman.
FIN
Idas lista
"Ondskan" recension
En av mina absoluta favoriter…
I början av den här terminen fick vi i uppgift att läsa Ondskan av Jan Guillou.
Jag hade höga förväntningar på boken eftersom att min bror hade läst den och bett mig att också göra det. När jag började läsa boken trodde jag först att jag redan läst den, men när jag kom längre in insåg jag att jag bara kände igen det som min bror berättat för mig.
Det är en av de absolut bästa böcker jag läst. Den är realistisk, jordnära och har en huvudperson som man inte automatisk älskar utan en huvudperson som faktiskt känns som att han skulle kunna finnas på riktigt.
Ondskan handlar om fjortonårige Erik som bor i Stockholm. Han bor med sin mamma, sin lille bror och med ”farsan”. Varje dag efter maten slår Farsan Erik. Det är rutin, en tradition. Ibland är det med en borste, ibland med björkris, ibland med hundpiskan.
I skolan är Erik ledare för Gänget som styr skolgårdarna med våld. De stjäl, de slåss och de lånar ut pengar på löpande band. Allt är planerat, allt är strukturerat, allt fungerar. Tills allt går fel. Gänget blir fast, kompisarna skvallrar och plötsligt är Erik relegerad. Hemma väntar morsan med tågbiljett och ny skoluniform. Nu skickas Erik iväg till Stjärnsberg, en internatskola långt ifrån Stockholm där lärarna inte slår eleverna och ”kamratuppfostran” är skolans främsta regel. Nu bestämmer sig Erik för att han en gång för alla ska sluta att slåss.
Det visar sig vara lättare sagt en gjort. Stjärnsbergs kamratuppfostran går ut på att göra slavarbeten åt fjärderingare och Rådisar och så kallade Peppisar, slag mot huvudet vid misskötsel vid matbordet. Om man vägrade blev det en eller flera Lördagsöndagar, permissionsförbud under helgen, eller arresten.
Eriks enda vän är Pierre, en tjock pluggis som inte skulle klara av att på allvar skada en annan människa.
När Erik trots sitt löfte till sig själv vägrar bli fjärderingarnas knähund dras han in i en värld präglad av våld och pennalism och ställs snabbt inför ett val; ska han stå upp mot Rådisarna och riskera relegering eller ska han böja sig ner och låta sig bli misshandlad igen?
Ondskan är av de absolut bästa böckerna jag har läst. Jag gick i en skola där våld och pennalism kanske inte stod på menyn men mobbningen var stor och där jag själv ställdes inför ett val liknande Eriks. Precis som Erik lätt kunnat få slut på hatet mot honom och senare mobbningen mot Pierre genom att bara ge upp hade jag kunnat få slut på mobbningen mot mig genom att ge upp och bli en av deras spratteldockor men liksom Erik valde jag att ta striden och därmed stå ut med hatet och mobbningen eftersom det var priset att betala för att få vara mig själv.
Erik är inte bara en person som jag sympatiserar starkt för och håller med utan även en person jag beundrar och känner igen mig i, hur hemskt det än kan låta. Jag är själv inte mycket för våld men det finns situationer när man helt enkelt bara måste slå tillbaka. Jag är uppfostrad till att inte låta någon trampa på mig och jag vet att jag skulle stå upp för mig själv om jag hamnade i samma situation som Erik gjorde.
När jag läser Ondskan ser jag Erik som en stark, orubblig person som trots att han om han velat hade kunnat bli behandlad som en kung om han bara gett upp sina principer vägrade sluta vara sig själv. Pierre som jag tidigare beskrev som en tjock pluggis är så mycket mer än det. Han är en lojal vän även om han tror lite för mycket på det han läser och även om han tror att alla konflikter borde lösas med ord inte knytnävar så står han bakom Erik hela vägen genom hans resa genom Stjärnsberg. Han hjälper Erik att hitta andra lösningar än våld och så länge som Pierre var vid Eriks sida slogs han bara en enda gång och det var när han inte hade ett annat val.
I början av boken använder Erik våld för att han tycker att han inte har något val och försvarar det med att om inte han gjorde det skulle någon annan göra det. Mot slutet av boken använder han våld för att för få slut på våldet mot andra.
Lite som på artonhundra- och början på nittonhundratalet när man bröt händerna på så kallade ”fighters” som slog ner personer för skoj skull eller för pengar man slagit vad om.
Eriks starkaste vapen var att han kunde stå helt still medan någon bokstavligen slog honom blodig och låtsas att han inte kände det alls. Det finns inget som skrämmer någon som att se att det som de har byggt hela sin makt på plötsligt inte alls fungerar. Det gäller inte bara när man slår någon men likväl om man hackar ner på någon. För vad är det väl för mening att kasta öknamn, förolämpningar och rykten kring någon som inte bryr sig.
Erik kunde göra det han gjorde eftersom han inte bara var psykiskt stark utan att han verkligen visste hur man skulle slåss och ignorera smärta. Precis som en person som utsetts för verbal mobbing måste kunna ignorera vad precis alla andra tycker om en och bara bry sig om sin egen åsikt.
Ondskan är en självbiografisk ungdomsroman där författaren, Jan Guillous alter ego Erik berättar om sin tid på Stjärnsbergs internatskola, i verkligheten var det Solbacka som Jan gick i, även om hela historien inte är sann. Eriks simbravader är till exempel inte sanna och i verkligheten gick Jan inte ut Solbacka eftersom han blev relegerad för rökning.
Jag tror att en av anledningarna till att Jan skrev boken var att dels berätta om hur kamratuppfostran såg ut på Solbacka och dels så tror jag att han ville delge sig av den svåra resa en person i en situation eller relation där man misshandlas fysiskt eller psykiskt.
Ett budskap i boken som åtminstone jag såg som tydligt var det att ondska kan komma i flera former men framför allt det att kriget mot ondskan inte alltid är felfri. Ibland måste man använda motståndarens egna medel mot honom själv. Verklighetens hjältar är inte vackra, skuldfria, oskyldiga kämpar som aldrig gör fel utan snarare är de personer som många skulle vända ryggen åt eftersom de inte är de representerar det faktum att världen inte är så perfekt som de gärna vill tro.
Genren är typisk för vår tid. För tre- fyrahundra år sedan var inte romaner vanliga definitivt inte ungdomsromaner, och självbiografiska historier var inte heller vanliga.
Men boken i sig är inte typisk för sin tid, faktum är att jag inte någonsin läst en liknande bok. Historien i sig är unik som bok och skildringen lika så. Boken kanske inte skulle skrivits för hundra år sedan men den är ändå inte typisk för sin tid.
Av: LS årskurs 9
Bokrecension "Ondskan" av Jan Guillou
Jag har läst en bok som heter Ondskan. Det är en blandning av en ungdomsroman och en självbiografi. Författaren heter Jan Guillou. Jan Guillou föddes i Södertälje år 1944. Hans mor hade norskt ursprung och hans far kom från Frankrike, därav efternamnet Guillou. Men hans föräldrar skiljde sig och hans mor gifte sig med en annan man. Det var den mannen som misshandlade Jan. Jan är idag gift, bor på Östermalm och har två barn.
Författaren använder sig av ett alter ego som huvudperson istället för att använda sitt eget namn. Han heter Erik Ponti och är, i början av boken, fjorton år. Jag föreställer mig honom som en medellång och muskulös kille med ljusbrunt hår och blåa ögon. Han är bra på många saker men hans starkaste sidor är skolan, idrott och simning. Något annat han är riktigt bra på, är att slåss. Dock är det ett faktum han helst vill glömma.
Under hela sin uppväxt har Erik varit misshandlad av sin far men det är något han aldrig berättat för sina vänner. Ingen visste vad som pågick innanför familjen Pontis väggar. Ingen säger ifrån, Erik slår aldrig tillbaka och hans mor låtsas som ingenting. Men ibland tyckte han sig höra henne gråta utanför den låsta dörren när Erik tog emot eftermatenstryket.
Samtidigt som misshandeln pågår där hemma går Erik såklart i skolan. Skolan heter Läroverket. Där är han gängledare och gänget har kommit på ett sätt att tjäna pengar. De lånar ut pengar till skolans elever och får sen tillbaka lite mer än vad som lånades ut. Om inte eleverna betalar tillbaka så åker de på stryk och eftersom de flesta eleverna på skolan är rädda för stryk så betalar de oftast tillbaka. Men efter ett tag så nöjer sig inte gänget med den inkomsten så de börjar sno skivor och säljer dem också, samtidigt har de kvar sitt lånesystem. Men en dag blir gänget upptäckta och under polisförhöret hänger alla gängmedlemmar ut Erik så han får skulden för allting. Människorna som Erik trodde var hans vänner, ljuger och säger att de har varit rädda för Erik hela tiden och gjorde som han sa för att de inte skulle få stryk, de berättar även om lånesystemet och misshandeln. När rektorn får höra detta blir Erik relegerad omedelbart.
Erik blir frustrerad, arg och ledsen. Var skulle han gå i skolan nu? Han trodde att hans framtid var över och att han aldrig skulle kunna ta sig in på gymnasiet. Men när hans mor meddelar att Erik ska börja på Stjärnsberg blir han glad. Han ser bara fördelar med flytten. Han skulle få nya vänner, han kommer bort från farsan, inget mer våld och han skulle gå klart högstadiet. Men när han väl kommer till skolan förstår han att något är fel. De kommande åren skulle bestå av terror, hot och kränkningar. Som tur är lyckas Erik skaffa sig en vän. De båda tycker illa om rådet och skolans kamratuppfostran. Hans vän, som blir hans bästa vän, heter Pierre Tanguy. Han är tjock och har glasögon. Dessa egenskaper utnyttjar rådet sig av och hånar honom för hans utseende. Men de är inte på honom så ofta, för han är även smartast i klassen. Till och med smartast i realskolan. Så Pierre hjälper rådet och fjärderingarna med deras läxor och på så sätt slipper han undan ganska mycket.
Jag tycker Erik och Pierre utvecklades mycket under bokens gång. Erik började som en pojke som alltid var inblandad i bråk men vågade aldrig slå tillbaka på farsan. Under bokens gång slåss han mycket, men han växer som människa och slåss endast för att försvara sig. Det finns även delar i boken där Erik säger att han inte ser våld som en lösning. Pierre är raka motsatsen till Erik. Han hatar allt som har med våld att göra och är ganska feg. Pierre har oftast lösningar på saker och är som sagt väldigt smart. I början gjorde Pierre alltid som de äldre sa men när Erik kom till skolan började även han göra uppror. Tillsammans försökte de bryta skolans tradition. De kommer alltid att vara ”stora” människor i mina ögon.
Utsidan av Stjärnsberg var väldigt vacker, nästan herrgårdsliknande. Det såg väldigt trevligt och fint ut, vackert placerat i typisk svensk miljö. Men innanför Stjärnsbergs väggar föreställer jag mig hur man verkligen kunde känna rädslan och hatet krypa på väggarna.
Det jag tror författaren ville få fram med boken, var att visa hur hemskt Stjärnsberg (Solbacka) egentligen var. Det lyckades han verkligen med. Jag tror även att han ville sprida det vidare till flera människor så den så kallade ”kamratuppfostran” inte upprepades på andra skolor.
Eftersom boken kom ut 1981 och skolan lades ner år 1973 så var antagligen inte hans bok och tankar en av anledningarna till att skolan stängdes. Men jag tycker det var bra att han skrev boken ändå. För om han inte hade skrivit boken så hade färre människor vetat om varför Solbacka stängdes och då hade det blivit nästan som en hemlighet mellan eleverna, kanske till och med sett som något helt normalt eftersom att ingen sa att det var fel.
Jag tycker verkligen att den här boken är värd att läsa! Den är skriven på ett bra sätt, dock kan vissa ord vara svåra men om man förstår sammanhanget kan man oftast lista ut ordet. Ondskan är en bok som det tar ett tag att komma in i, men när man väl har kommit in i den så är man fast och kan inte lägga ifrån sig den eftersom att man hela tiden vill veta hur det går för Erik och Pierre. Men det är jobbigt att veta att det man läser faktiskt är sant. Det har hänt på riktigt, boken ingår inte i kategorin ”fantasy” som man ibland, under de mest våldsammaste scenerna, önskar. Jag tycker att boken är bra för att jag kan verkligen föreställa mig miljön och de flesta personerna. Man får sig en riktig tankeställare när man läser boken. Hur skulle jag själv reagerat som elev på skolan? Hade jag kunnat stoppat terrorn på något sätt? Eller hade jag gjort som de äldre eleverna beordrade för att slippa stryk?
När jag fick reda på att vi skulle läsa Ondskan hade jag varken hört talas om Solbacka eller Jan Guillou. Men jag kände på mig att det var en bra bok. Ungefär samtidigt som vi skulle börja läsa boken hade det hänt liknande saker på Lundsberg, som också är en internatskola. Det är hemskt att än idag finns kamratuppfostran i vårt moderna Sverige.
Boken var ungefär som jag förväntade mig, det vill säga bra och spännande. Men jag trodde aldrig att jag skulle få läsa så våldsamma och hemska stycken. Jag trodde att misshandeln bestod av en örfil eller två samt kränkningar i form av ord. Tyvärr hade jag väldigt fel.
Vissa personer, bland annat Jans mor, ifrågasätter sanningshalten i Ondskan. Visst får man ta allting med en nypa salt, men jag tror faktiskt att det mesta i boken är sanning.
Jag sökte runt lite på internet och hittade en sida som hyllar Solbacka och förklarar hur viktigt det är att driva vidare ”Solbacka-andan”. Det är gamla elever samt lärare som driver sidan. De ordnar bland annat återträffar. Det förstår jag verkligen inte, om det nu är sant som Jan skriver, varför skulle man då vilja träffa de personer som man blivit trakasserad av eller kanske till och med själv trakasserat? Jag tycker det är konstigt att de tankarna lever kvar fortfarande, för de människorna visar ju klart och tydligt att de tycker att kamratuppfostran är fullt normalt och acceptabelt.
LAS årskurs 9
