bookish

Blod, inget tvivel om saken. Men hur hade det hamnat här? Mitt ute i skogen, i den gamla fabriken. Vi var ett gäng som skulle se vad som fanns här när vi plötsligt hittade en blodfläck i trappan ner till någon slags källare. Från början var vi sju stycken, jag, Harald, Valdemar, Halvard, Otto, Gunvald och Ronald. Ronald var ny i stan, han var en skum typ. Harald hade gått hem och ätit bara någon timma innan vi upptäckte blodet. Ronald hade kommit tillbaka precis i tid. Han hade lett Harald ut ur skogen då han inte hittade ut själv. Under tiden han var borta hann det hända mycket grejer. Valdemar fick för sig att han skulle hoppa över en stor presenning som satt ner i ett hål i golvet. Den hade fyllts med rost, vatten och massa skit. Han halkade på avsatsen precis innan han skulle hoppa. Kraften i hoppet blev för liten och Valdemar landade på andra sidan med bakåtvikt. Han föll ner i presenningen och den lossnade från fästena i väggen. Under presenningen var ett stort hål ned till våningen under. Det tog någon sekund och sen hörde vi en duns när han landade.

-         Aah! Valdemar skrek högt.

-         Han har säkert brutit något! sa Otto under tiden vi klättrade ner.

-         Lever gör han ju i varje fall, svarade Halvard.

Vi kom ner och där låg Valdemar i någon slags låda. Presenningen hade lindats runt honom och det hade fallit en plåtskiva ovanpå lådan. Vi hjälptes åt att lyfta bort skivan och drog upp Valdemar.

-         Jag tror jag har brutit något revben, stönade Valdemar.

-         Vad är det här för våning? undrade Gunvald.

-         Här har vi aldrig varit, fyllde Halvard på.

Otto satte sig och kollade med Valdemar hur det gick. Vi andra gick runt och tittade. Det var mörkt här nere. Enda ljuset som fanns kom in ifrån hålet i taket där presenningen hade suttit. Det var kallt och luktade ruttet någonstans ifrån. Rummet var ganska stort och tomt.

-         Kolla här! Det sitter hjul på lådan, ropade Gunvald.

-         Det är ju en vagn, och här är spåren, sa Halvard.

Vi hjälpte Valdemar upp och följde efter spåren. Vi kom fram till en trappa som ledde ner till en stor ståldörr. Den var alldeles rostig och det har nog inte varit någon här på väldigt länge. Låset var också rostigt, det gick säkert inte att få upp längre. Otto gick neråt i trappan. Det var då vi hittade det, blodet. Otto satte sig på huk och drog fingret i det. Blodet var fortfarande lite kladdigt. Vi hörde en duns bakom oss och snabba fotsteg som kom närmre och närmre.

-         Det kommer någon!

-         Göm er! viskade Halvard.

Vi ställde oss i de mörka hörnen.  Alla var helt knäpptysta. Inte ens fotstegen hördes längre. Men jag kände någons närhet. Jag såg konturerna av en man. Precis bredvid mig. Otto tände en ficklampa rakt i mannens ögon så han blev bländad. Snabbt passade jag på att ta tag i hans axel. Jag hann inte tänka innan han hade tagit tag i min arm och slängt ner mig i stengolvet. Jag kände en bedövande smäll över näsan och hann bara se någon sekund av honom sittandes på mitt bröst innan nästa slag träffade.

-         Sluta! Det är ju vi! skrek Gunvald.

Jag öppnade ögonen och fick se att ”mannen” jag nyss hade fått stryk av var Ronald. Gunvald stod bakom honom och höll fast hans ena hand medan den andra bara var några centimeter från mitt ansikte. Hans naglar var alldeles gula och ojämna. Händerna var hårda och smutsiga och han hade blod på knogarna, jag antar att det var mitt.

-         Förlåt, jag trodde det var någon annan, mumlade Ronald

Han reste sig och hjälpte mig upp. Jag tror att mitt näsben var av, men jag sa inget. De andra gick ner i trappen och kände på dörren. Jag stod och tänkte över vad som just hänt. Ronald var otroligt stark och snabb i rörelserna.

-         Vi bryter upp dörren! sa Otto.

-         Det är nog ingen bra idé, svarade Ronald.

-         Vadå då? Vi hjälps åt att hitta något att öppna den med, sa Halvard.

Jag såg mig omkring. Det fanns ingenting i rummet förutom den där vagnen, trappen ned till dörren och några järnrör här och var. Jag skulle resa mig och satte handen på något hårt. Det var en nyckelknippa. Det satt fyra nycklar på och alla var alldeles rostiga. Jag tog upp den och tittade runt. Ronald stod och letade febrilt i fickorna. Jag antog att han hade tappat nycklarna. Han började bli väldigt orolig men jag gav inte tillbaka dem, utan stoppade dem i fickan.

-         Har ni hittat något? ropade Halvard.

-         Ett sånt där rör skulle säkert funka, sa jag och pekade mot ett hörn.

Vi tog ett varsitt, alla utom Ronald som fortfarande tyckte att det var en dålig idé. Trappen ner till dörren var ganska smal men det fanns en bred yta nedanför. Alla ställde sig på rad och försökte lista ut hur vi skulle få upp den.

-         Vad väntar vi på? undrade plötsligt Gunvald.

Han tog ett stadigt grepp om järnröret och slog till låset med all kraft. Ingenting hände.

-         Det funkade ju inte så bra, sa jag.

-         Hur gör vi nu då?

-         Det är ett tydligt tecken på att vi inte ska gå in, fräste Ronald.

-         Vänta jag har en idé.

Jag gick fram till låset och tog upp nyckelknippan. Första nyckeln funkade inte alls, andra gick in men det var ändå inte rätt. När jag skulle försöka med tredje nyckeln så började Ronald gå emot mig.

-         Vad fan håller du på med? frågade han argt.

-         Jag hittade några nycklar som jag kanske tänkte skulle passa.

-         Ro hit dem! Det är mina! röt Ronald.

Istället för att ge tillbaka nycklarna vred jag om. Det klickade till och dörren gled sakta upp.

Vi såg på varandra. Hur hade han nyckel in hit? Halvard tänkte inte på det utan gick in. De andra följde efter men jag stannade utanför. Jag lirkade snabbt bort den fjärde nyckeln och stoppade den i fickan. Inifrån rummet hörde jag Otto skrika till och de andra frågade vad som hände. Samtidigt hördes ett svagt klirr. Jag vände mig om och hann precis ducka undan ett järnrör som Ronald plockat upp och svingade mot mig. Snabbt därefter fick jag en spark i bröstet och ramlade in i rummet. Dörren slogs igen och låstes. Stanken i rummet var outhärdlig, det luktade ruttet och dött. Man såg knappt sin egen hand framför sig på grund av dunklet. Jag hörde någon rota i sin ryggsäck. Det var Otto som hade tagit fram sin ficklampa. Han lös runt i rummet men lampan fastnade på något, eller någon. Det var Harald, ihopsjunken och fastkedjad på en stol i mitten av rummet.

-         Vad fan är det här!? skrek Gunvald.

-         H-Harald? stammade Otto.

-         Vi kommer dö allihopa! skrek Valdemar.

-         Har du fler ficklampor, Otto?

-         J-ja, två till.

Jag gick mot Ottos ljus och fick en egen ficklampa. Den andra tog Gunvald. Vi gick fram till Harald. Det stack i näsan och luktade ruttet. Gunvald höll upp Haralds huvud i det hår som satt kvar. Han ansikte var helt sönderfrätt. Man såg knappt att det var han längre. Kläderna hade frätt in i huden. Jag lös med lampan runt honom. Där låg en glasflaska med beteckningen HNO₃, salpetersyra.  Jag tittade runt lite i hålan. Det var inte jättestort, inte jättelitet. Ficklamporna var inte så starka så jag såg inte ända bort i rummet. Jag vågade inte gå dit. Jag hade rätt om att Ronald var en skum typ. Inte bara skum för den delen. Han var en psykopat. Vi satte oss intill den fuktiga, kalla väggen och bara väntade på att dö. Vi vågade inte sova och hade inget att äta. Tiden hade flutit ihop och jag hade ingen aning om hur länge vi hade suttit här. Kanske någon dag? Kanske någon vecka? Det gick inte att kämpa emot sömnen längre, eller om det var döden som väntar.

Jag vaknade av en smäll och tittade runt. Ingen annan hade vaknade, kanske inbillade jag mig? Då hörde jag något mer! Hjul som gnisslar? Kunde det vara det jag trodde att det var? Det blev tyst och det var bara Ronalds fotsteg som kom nedför trappen som hördes. Han släpade något efter sig. Nyckeln vreds om i låset och dörren knuffades upp.

In kommer Ronald med en medvetslös man efter sig. Det kommer in svagt ljus genom dörröppningen och jag såg hur Ronald satte sig på huk bredvid mannen. Han tog fram en stor yxa och svingade den över huvudet. *Chop*. Mannens arm lossnade och Ronald tog upp den. Det såg precis ut som att han skulle börja äta på den, men då hörde jag hur någon snyftade och Ronald tittade upp. Han började gå långsamt mot oss och släpade yxan efter sig. Plötsligt flög Gunvald fram ur mörkret och fick in en smäll i huvudet på Ronald. Han föll till golvet. Gunvald skrek åt oss att springa. Jag reste mig upp och tände ficklampan. Tätt bakom mig sprang Otto, Halvard och Valdemar. Gunvald hamnade på efterkälken.

Vi sprang längre in i rummet, dit jag tidigare inte hade vågat gå. Ficklampan slocknade och jag snubblade och landade i något kladdigt. Jag reste mig och fortsatte springa i mörkret. Jag sprang in i något och lampan gick igång. Precis framför mig hängde en kropp, en halvt uppäten kropp. I taket hängde alla Ronalds offer på rostiga krokar.

Dem andra hade jag tappat bort bland liken och jag fick panik.  Det hängde lik runt mig och jag visste inte vart jag skulle springa. Kväljningarna kom direkt när jag försökte knuffa bort liken ur min väg. Jag ropade på de andra men de svarade inte. Jag sprang fram genom människornas livlösa kroppar och kom till slut fram till en dörr. Den var låst. Bakom mig hörde jag skrik och yxan som svingade i luften. Jag kom ihåg den fjärde nyckeln. Jag började fippla runt i fickorna och fick upp nyckeln. Jag slant när jag skulle sätta in den i låset och tappade den. Jag vände mig om och såg hur liken gungade fram och tillbaka. Plötsligt kom Gunvald fram mellan liken. Tätt efter kom Otto och Ronald.

-         Öppna dörren! skrek Gunvald.

Jag satte mig på huk och letade efter nyckeln. Jag hittade den och satte in den i dörren. Det klickade och dörren gick till min lättnad upp. Jag ställde mig och höll upp dörren för Gunvald som kom springandes in. Otto hade bara tio meter kvar när Ronald svingade yxan och träffade honom i bakhuvudet. Otto föll livlöst till marken och Ronald fortsatte att springa emot mig och Gunvald. Jag drog igen dörren och sekunden efter kom yxan igenom dörren och stannade bara någon decimeter från mitt ansikte. Vi började springa i någon slags tunnel. Som tur var satt det lampor på väggarna så man såg var man var på väg. Jag kollade bakåt och såg Gunvald men ingen Ronald. Jag vände mig om och såg ljuset i slutet av tunneln.

-         Nu är det snart slut! ropade jag till Gunvald.

Plötsligt hörde jag ett skrik och jag tittade bakåt. Yxan satt djupt i ryggen på Gunvald och Ronald kom mot mig med ohygglig fart. Tunneln var slut och jag kom fram till ett stup. Det var högt men jag var tvungen att hoppa. Precis när jag hoppade fick Ronald tag i min luva och jag fick bakåtvikt. Landningen var hård och det blev svart.

Jag får upp ögonen och vaknar i ett dunkelt rum. Från taket hänger Otto, Gunvald, Valdemar och Halvard. Det här blir de sista raderna jag skriver i min dagbok. Jag hör Ronalds steg komma nedför trappan. Bredvid mina kompisar hänger en tom krok, jag antar att det är min.

                                                                                        Skrivet av Afrod Pennybridge