Alma & den talande dockan
Det var en gång en liten flicka som hette Alma. Hon bodde i en liten by i Småland. Hon bodde med sin mamma och pappa i ett stort hus vid sjön. Men flickan kände sig ensam. Det hon önskade sig allra mest var en talande docka. En dag när flickan var på väg till skolan gick hon förbi tant Stinas dockaffär. Alma hade många dockor men inte en talande. Alma sa lite tyst till sig själv.
- Varför finns det inga talande dockor?
Då hörde hon en liten ljus röst bakom sig.
- Här är jag! Jag är bakom dig!
Alma vände sig om men där var det ju ingen. Alma vände sig tillbaka mot skyltfönstret. Då hörde hon det igen.
- Här är jag! Jag är bakom dig!
Alma vände sig om igen och nu såg hon en liten docka som stod bakom henne. Hon hade långt ljust hår och blåa ögon. Precis en sån hade hon hemma men den här hade ett guldigt litet hjärta runt halsen. Alma böjde sig ner och tog upp dockan.
Dockan hade blå fluffig klänning med små rosa rosor på. Alma lade ner dockan i sin skolväska. När hon kom hem från skolan vågade hon ta fram dockan. Hon frågade var hon kom ifrån.
- Jag är från docklandet, sa den lilla dockan.
Alma såg fundersam ut. Hon hade alltid drömt om att få en talande docka. Dockan sträckte fram en liten ask till Alma. Alma tog i mot asken. Hon öppnade den och där låg en liten röd pärla.
- Ta den och lägg den i handen, sa den lilla dockan.
När Alma la den i handen så blev det ljust och hon kände plötsligt gräs under fötterna. Alma fattade inte vad som hände. Hon stod på en stor gräsmatta med massa små söta hus. Dockan stod framför henne och sa
- Nu är du i docklandet! Nu ska du få välja en talande docka.
- Men jag vill ju ha dig som docka, sa Alma.
- Det går inte för jag är den dockan här i landet som fixar så att barnen får sina talande dockor, men jag kan göra ett undantag och följa med dig hem.
- Åååå, kom så åker vi hem!!
Hanna Martinsson 7e
