bookish

Emmas skrik tränger in i mina öron och hennes näsa rinner, Felix tårar sprutar ur ögonen och han skriker han med. Jag försöker koncentrera mig på att göra det sista men jag hör hur de bara fortsätter att skrika och bråka. Undrar varför de inte lugnas men kommer på att det är mitt jobb idag. Typiskt, det måste ju vara klart till ikväll. I samma stund så öppnas dörren och Jens kommer in, en räddare i nöden tänker jag och ler. Tänk att jag fortfarande kan vara så kär efter femton år tillsammans. Han hälsar på mig och tar direkt med sig barnen för att laga pannkakor. Utan att fråga så vet han vad jag behöver. Lugn och ro, nu är det bara det sista kvar. Sedan är jag äntligen klar. Jag minns allt, efter femton långa år så sitter allt kvar i minnet.

 

 

 

-  Blenda! hon springer och gör ett litet skutt över den stora stenen på gräsmattan som mamma vägrar att flytta på. ”Det är ett konstverk” säger hon bara och sen är den diskussionen över.

Vi skriker och skrattar om vartannat när vi kramar om varandra. Iris hår luktar liljekonvaljer och jag känner att en liten tår trillar ner för kinden. Jag fattar inte hur mycket man kan sakna en syster efter bara två nätter och tre dagar. Det är obegripligt, men så är vi ju inte bara systrar. Vi är tvillingar, enäggstvillingar. Vi har speciella band, våra känslor är ihopkopplade. Vi tar varandras händer och hoppar pippi-långstrump steg till dörren där mamma och pappa skrattande står och väntar. Mamma i sin blommiga klänning och det långa mörkbruna håret i en slarvig tofs över den högra axeln, pappa i sina gamla beiga chinos och den där blåa skjortan som vi tjatar om att han ska slänga. Hans skäggstubb är inte längre svart utan mer åt det gråa hållet och håret är lite gråsprängt. Både mamma och pappa har ovanligt mörk hy för att vara svenska och blir lätt solkyssta på somrarna. Som jag har saknat dem, min familj. Shapp skäller och kommer runt husknuten. Han har hört min röst, han är den enda som utan problem kan se skillnad på mig och Iris. Vi är lika, ovanligt lika. Med sitt mörka hår, nästintill svart, sina jeansshorts och en vanlig t-shirt, sin sommarbruna hy och de olivgröna ögonen så är det som att jag ser mig själv i spegeln när jag ser på Iris. Fast nu har det hänt något, de senaste månaderna så har Iris gått ner i vikt. Den bara rasar hela tiden och vi vet inte varför, eller jag visste inte varför. Alla andra visste men det skulle jag inte få reda på förrän senare. Jag kunde inte förstå, hon äter ju som en häst, ja, hon äter nästan som jag. Vi har alltid varit smala och haft svårt att gå upp i vikt, men såhär smal är det onaturligt att vara. När vi kommer in så är bordet redan dukat och maten puttrar på spisen. Iris har gjort köttgryta. Hon är underbar i köket, det är nog det enda vi inte har gemensamt. Jag dansar, spelar gitarr och sjunger, hon lagar mat och läser. Under middagen så är det inte tyst en enda sekund, som vanligt. Allt är som vanligt, vi är en lycklig familj med våra översta byxknappar uppknäppta. Men då visste vi inte vad som var på väg, vad som skulle ligga i brevlådan nästa dag. Vem som skulle ringa. Och vem som kanske skulle lämna oss för gott.

Den kvällen var den bästa på länge, efter maten så satte vi oss i soffan och såg en film som Iris hade valt ut just för mig. ”Min brors flickvän” en romantisk komedi som jag skrattar mig till tårar av. Iris ser allvarligt på mig.

-  Lova mig Blenda, att vi aldrig skulle göra något sådant mot varandra. Att ta varandras kärlek och lycka.

-  Ja, jag ser henne i ögonen. Självklart, självklart kan jag lova dig det.

Och hon ler och vänder blickan mot tv:n igen, jag ser på henne en stund innan även jag vänder bort blicken. Plötsligt så börjar Iris att snarka, hon sover. Riktigt djupt också, det brukar hon inte göra, sova tidigt på kvällen alltså. Hon är en riktig nattuggla. Jag som trodde att det var bättre. Jag vet att Iris var på sjukhuset förra veckan för det där med tröttheten, eller ja, inte bara den egentligen, de kollade vikten också. Jag vet att hon är sjuk och har gjort nästan tio tester men vad det är, det vet vi inte än. Jag visste inte vad som skulle ligga i brevlådan nästa dag. Vem som skulle ringa. Och vem som kanske skulle lämna oss för gott.

 

När mamma väcker mig tidigt nästa morgon så är hennes min allvarlig, inte alls som igår. Jag tror att hon hade gråtit, hennes ansikte var kritvitt som om hon var rädd. Men ögonen, de var röda. Hon kysser mig på i pannan och viskar, knappt hörbart, att nu måste jag gå upp. ” Vad har hänt?” är min första tanke och jag är klarvaken på bara ett par sekunder. Jag drar på mig ett par shorts och en t-shirt och går ned för trappan sakta. Lyssnar efter ljud som kan hjälpa mig att förstå vad som händer. Men jag hör ingenting, inga skratt, inga ord, inget snyftande och inget skrikande. Det är bara tyst, men det är inte en ekande tystnad som när jag är själv hemma, det är en sorglig stämning. Det känns i luften. Jag ser mammas morgonrock röra sig i köket. Jag går in, det är bara vi där.

-  Mamma... min röst bli bara till en viskning. Hon snor runt, som att hon först nu märkte att jag stod där.

-  Åh, hej min älskling.

Hon snyter sig i en pappersnäsduk och tar ett djupt andetag.

-Vart är Iris? frågar jag och ser att mamma rycker till lite, vilket gör mig väldigt orolig. Det betyder att hon inte ville att jag skulle fråga.

-  Hon... hon behövde andas lite. Få lite frisk luft. Pappa gick med henne, Blenda. Vi måste prata nu. Du och jag.

Mitt hjärta bultar och jag tänker ut en massa hemskheter som hon kan tänkas berätta. Hon tar mig i famnen och vaggar mig fram och tillbaka. Sakta, sakta vaggar hon mig och sedan tar hon mig under armen och leder mig till soffan. Vi slår oss ned och mamma tar sats. Hon ser mig i ögonen och tar ett djupt andetag.

-  Blenda... Det är Iris, du vet om att hon var på sjukhuset förra veckan? För andningen bland annat?

-  Ja? Vad är det med det? frågar jag och anar det värsta. Hon är väl inte? Du menar inte!?

-  Jo, jag är ledsen för det. Iris är sjuk, ja... Inte förkyld eller så utan ordentligt sjuk. Blenda, Iris har... Hon har cancer, Blenda.

Det svartnade för ögonen. Jag kände ett konstigt sug i magen och huvudet värkte, jag visste inte vad jag gjorde men när jag vaknade upp så låg jag i min säng och Iris strök mig över kinden. ”sov lite mer nu, jag mår bra idag. Jag kommer att må bra länge, men jag kan inte leva här med dig för evigt Blenda. Sov nu älskade syster.” viskade hon och det gjorde jag, jag sov i flera timmar och när jag vaknade så hade det redan börjat skymma. Jag blinkade ett par gånger för se bättre i mörkret. Cancer... Hur länge kommer hon att leva? När lämnar hon mig? Hur länge har hon varit sjuk? Frågorna snurrade runt i huvudet men några svar fann jag inte. Datorn stod på och det kom ett surrande ljud från den. Där kan jag finna svaren på mina frågor var min första tanke och jag var klarvaken på en sekund. Jag satte på mig mjukiskläderna och kröp upp i den stora datorstolen som kunde snurra. Inte för att jag visste exakt vad jag ville veta, men jag sökte ändå. Men vad skulle jag söka på? ”Cancer” skrev jag i sökfältet och fick över tusen träffar. Jag gick in på en sida där läkare skrev om sjukdomen och läste. Blev som paralyserad och satt där i tre timmar och bara läste. Mina ögon värkte och datorn var glödhet när jag till slut tryckte på ”stäng av”. Jag hade i alla fall fått reda på det viktigaste. Att Iris hade varit sjuk länge, väldigt länge. Utan att jag hade fått veta någonting, mamma hade nog fått en liten aning om det. Pappa med. Men Iris, visste hon? Jag hade inte fått veta det, men jag förstod. Jag hade nog inte velat gå runt och inte veta om min syster verkligen hade en allvarlig sjukdom eller inte. Inte veta om hon skulle dö eller inte. Jag vet att jag borde varva ner men jag måste bara få ordning på tankarna, de snurrar runt som galna flugor i huvudet. Det jag mer fick veta på den där hemsidan är att Iris har ett halvt till ett år kvar i livet. Att botas är svårt och smärtsamt, men det kan lyckas. En på miljonen känns det som... Inte stor chans. Jag orkar inte, vågar inte och vill inte hoppas.

 

Att börja skolan igen är en pina, alla kollar och alla vet. Jag känner mig förföljd av deras blickar och förstår inte hur Iris kan stå ut med att de tittar. Det är som att deras blickar bränner hål i ryggen och det gör ont, det gör riktigt ont. Att vi går i samma klass underlättar lite, då är jag inte ensam. Jag har henne med mig. Tillsammans klarar vi det här. Våra bästa vänner Ida och Jessica är också en tröst, de tittar inte snett på att Iris hår har blivit tunt, eller att hela hon är tunn. Deras blickar är bara glada och som vanligt. Men när de pratar och försöker att låta glada och förväntansfulla inför helgen när vi fyra har bestämt oss för en riktig tjejkväll så kan man ana en djup sorg i deras röster. Vi anstränger oss alla fyra och tillsammans lyckas vi göra veckan till en nästintill normal skolvecka. Lärarna är de samma som alltid, tråkigt klädda och med den torraste av humor, maten är lika äcklig. Vidrigt grå och illaluktande. Det känns det i kroppen att vi är ett år äldre. Vi går i nian nu, äldst på skolan. Och i vår så fyller vi sexton, jag undrar för ett ögonblick om jag behöver fylla år själv för första gången på sexton år eller om Iris kommer att leva så länge. Jag trycker undan känslorna och tankarna direkt. Så får jag inte tänka! Iris kommer att leva tills dess, det kommer hon att göra.

Att leva vidare, att inte veta och att bara vänta på ett mirakel som knappt finns är svårt. Svårt, jobbigt och trögt. Ingenting fungerar för mig längre, Iris försöker, det gör hon verkligen. Hon pluggar för jämnan och pratar som aldrig förr. Lagar mat gör hon också, och skriver och läser. Jag förstår inte hur hinner med allting, jag hinner inte ens med glosorna i engelska den veckan som det är den enda läxan. Men Iris, hon hinner. Jag frågade henne om det en gång. Då sa hon bara att ” Blenda, du har ett helt liv på dig, jag har ett år. Ja, kanske mindre, jag vill inte spilla onödig tid bara på att gråta för någonting som jag inte kan hjälpa eller göra någonting åt”. Och har rätt, hon har så otroligt rätt att det retar mig. Hur kan hon veta om att hon ska dö och ändå vara lycklig? Hur kan hon sitta där, djupt insjunken i sina böcker med det kala huvudet och ändå vara lycklig!? Ja, Iris hår är borta nu, små tussar fanns det men dem rakade hon bort. Inte så konstigt kanske. Vintern kommer, små vita flingor faller från himlen utan att jag ens har märkt hur skoldagarna har flutit på eller att höstlovet redan är över. Och det är just då det händer, det där otänkbara som bara händer i filmer. Ett mirakel, kanske... Det är jag som hittar det. Brevet. Brevet som ligger i brevlådan, brevet i det bruna kuvertet. Adressen är våran men namnet är mammas. Till målsman för Iris Gunnarson står det för att vara exakt. Jag vill öppna, men något håller mig tillbaka, en kraft som gör att jag försiktigt lägger ner kuvertet på köksbordet. Som med ett litet barn, så försiktig är jag. När mamma och pappa är hemma så öppnar vi alla tillsammans, alla tänker vi samma sak ” det är inte goda nyheter, det är det inte.” Men ändå så hoppas alla så oändligt mycket att det är just det.

” Till målsman för Iris Gunnarson.” Med ett ritsch sprättar mamma upp kuvertet och läser. Hon läser och läser, ögonen följer raderna och tåras. När hon är klar så lägger hon ner brevet utan ett ord på det mörka träfärgade bordet, hon går rakt från till Iris och kramar henne en lång stund innan Iris bryter sig loss. Tillsammans så står vi där och ser på varandra länge länge står vi där innan mamma berättar.

-  Iris, du har en chans att... mamma tar ett djupt andetag och ser på oss. Du har chansen att få åka till Stockholm, till ett unversitetssjukhus. Du kommer att få bo där i fyra månader och du kommer att få träffa andra barn. Barn i den ålder Iris. Barn med samma sjukdom som du, ni kommer att förstå varandra. Prata med varandra, men under de månaderna så kommer du också att få prova en ny medicin. Det kan ju medfölja vissa risker men jag ber dig, snälla gör det här. Det är din enda chans att bli frisk. Snälla Iris.

Det är tyst och förblir så i tio långa sekunder, tio sekunder är mycket. Det vet jag nu.

-  Ja, säger Iris plötsligt, ja, ja det vill jag.

 

Hon sitter på sin resväska och sparkar i gruset, med sin slitna t-shirt och flinten så ser hon nästan ut som en man bakifrån. Det har jag förstås inte talat om för henne, men det gör hon. Fast bara lite. Fyra månader är en lång tid, fyra hela månader utan min syster. Det blir väl som ett test. Ett test på hur det kommer att bli sen menar jag, sen när hon kanske inte finns mer. Jag slår armarna om henne bakifrån och kysser henne på kinden. Hon stirrar bara rakt från och säger ingenting. Inte ett ord, inte förrän hon sitter där i bilen tillsammans med pappa så talar om till mig.

-  Blenda, jag kommer att sakna dig.

Tårarna kommer som på beställning. Vi gråter och gråter, när jag ser bilen svänga runt kröken hundra meter bort så gråter jag fortfarande. Mamma försöker verkligen, kokar te och tar fram nybakat börd. Jag försöker inte. Det kanske är elakt men jag ser att mamma förstår. Jag säger att jag behöver sova och går upp till mitt rum och somnar nästan direkt. Det enda jag hinner se innan ögonlocken dras ihop är den stjärnklara himlen och ett sträck som far snabbt över den. Ett stjärnfall. ”Jag önskar mig min Iris”. Sen somnar jag.

Allt som följer är som en tjock dimma, oklart. Jag minns ingenting förutom att mina dagar var som cirklar. Jag vaknar, går i skolan, går hem, gör läxor, äter och sover. Lärarna, mina vänner, ja alla är oroliga för mig. Inte så konstigt kanske men jag kan inte låtsas vara något jag inte är, jag kan inte låtsas att jag är glad.

 

-  Du kan inte fortsätta såhär! Ida ställer ner mjölkglaset med en smäll i matbordet och stirrar på mig med stora blå ögon.

-  Blenda, snälla. Du kan inte fortsätta livet om du inte glömmer och går vidare. Iris är faktiskt inte död!

-  Än, hon är inte död än. säger jag och ser från Ida till Jessica och tillbaka igen.

-  Så får du inte tänka, en finns ju en chans att hon...

Längre hinner hon inte innan tårarna kommer och när en av oss har börjat så kan ingen av oss sluta. De rinner och rinner. Jag har inte gråtit sedan Iris åkte. Det var två månader sen, visst hade hon skickat brev och ringt ett par gånger. Men det var inte samma sak, vi sa nästan ingenting till varandra. ”Hej, hur mår du? Bra. Hur mår du själv? Har du några vänner? Ja några är trevliga.” Ungefär så såg alla våra samtal ut och det var inte direkt något att jubla över. Ett livstecken, eller så levande lät hon förresten inte. Det var mer som ett tecken på att hon fortfarande finns och inte har lämnat mig helt. Dagarna går och jag tänker på den där reklamen på tv, den där där de säger att livet inte är de dagar som passerar, det är dagarna du minns. Är det här mitt liv då? För de här dagarna kommer jag att minnas. Dagarna av ren tomhet och bäck svart mörker.

-  Blenda! mamma ropar högt och glatt nere från köket. Blenda!? Kom ner hit genast!

-  Men vad vill du? jag blir nästan rädd för min egen röst nu för tiden. Ibland låter jag verkligen elak och kall helt utan anledning.

-  Bara kom ner.

Jag suckar och släntrar ner för trappan. När jag kommer ut i köket så står de där i varandras armar. Mamma och pappa, vad mycket jag älskar dem. Jag går fram och är med i kramen utan att jag egentligen vet varför. När vi har stått där en stund så harklar sig pappa och berättar för mig att vi ska få åka och hälsa på Iris i slutet av veckan. Känslorna krockar och jag vet inte vad jag ska känna, glädje, sorg och tomhet blandas med ilska och hat. Jag vet inte vad all ilska och sorg kommer från. Jag borde vara glad, jag är glad men det känns knappt. Jag borde inte åka nu. Jag skulle ha åkt för länge sedan, det var inte ens Iris som hade bjudit in oss. Det var henne läkare.

-  Blenda? mamma ser orolig ut. Vad är det? Vill du inte åka?

-  Jo... Jo det är självklart att jag vill åka men varför åker vi först nu? Hon har bott där i tre månader och vi åker nu!?

-  Men du... Iris ville att vi skulle komma. Hon har sagt det minst tusen gånger. Det var vi, jag och mamma, som inte ville. Vi tänkte att det inte skulle vara bra för er att ses så ofta nu. Nu när vi inte vet, det kan vara bra att vara ifrån varandra ibland, Blenda.

Där tar diskussionen slut. Jag stirrar på dem. Det var alltså de som inte ville, Iris ville träffa mig men hon fick inte säga det till mig. Nu är det de jag är arg på, jag vill skrika men får bara fram en viskning.

-  Jag hatar er.

 

”Tåget mot Stockholm har anlänt till spår tre, påstigning på tågets högra sida” Rösten får mig att hoppa till. Jag ser att mamma och pappa är en bit bort. På väg till spår tre. Jag har dagdrömt igen, drömt om hur det kommer att bli när vi träffas igen. Kommer hennes hår att synas nu? Det vet jag inte, men snart vet jag. Jag bestämmer mig för att om exakt tre timmar och fyrtio minuter så ska jag krama min syster igen. Och tre timmar senare så är vi på centralen i Stockholm, pappa beställer en taxi till hotellet. Problemen börjar när vi ska checka in, fel hotell. Varför ska så många hotell heta nästan lika? In i taxin igen och sen börjar det om, in på hotellet och checka in. Rätt hotell den här gången, men jag ligger fortfarande efter lite i min tidsplan. Vad fånigt egentligen, att jag måste krama henne en exakt tid. Jag försöker sluta tänka på klockan och fokusera på korridoren framför mig. En lång och smal korridor med kala väggar. Lite som Iris huvud sist jag såg det. Fast nej, väggarna är inte hudfärgade, de är vita.

En stor tegelfärgad byggnad tornar upp sig framför mig. Den är inte helt olik skolbyggnaden med teglet och sina stora fönster. De sitter gardiner i alla fönster, säkert för att få till en hemtrevlig känsla trots att alla bara vill ut därifrån. Jag känner något litet och blött landa på nästippen, och någonting mer. Det snöar! Iris och jag älskar snö, det är så härligt befriande att springa omkring och kunna kasta sig i stora snöhögar. Mamma ropar, hon är redan framme vid dörren och pappa har redan gått in för länge sedan. Ute är det kallt men här inne är det som en bastu i jämförelse. Varmt och kvavt. Jag tar av mig min nya röda fodrade vinterjacka med lite päls på luvan och den vita mössan. Vantarna åker också av. Jag lägger mössa och vantar i luvan på jackan och hänger den på en krok. Vi slår oss ner i väntrummet, det är bara vi där. Pappa tar upp en Dagens Nyheter och börjar läsa. ”Tre poliser skjutna i bankrån”, ”Kvinna tog självmord”, rubrikerna på tidningen är trista och jag ser mig omkring istället. Vita väggar med rosa små rosor. Ännu ett knep för den där hemtrevliga känslan som de vill att alla ska få. De lurar ingen, förstår de inte det?

En man i vit rock kommer in, han har grått skägg, glasögon och ser snäll ut. Jag tycker genast om den här gamla mannen. Han presenterar sig som Jan och tar i hand. Hans handslag är hårt och varmt det varar i en sekund. Jag ser på honom medan han berättar, vi måste vara beredda på att Iris kan ha förändrats lite. De flesta gör det här, får nya vänner. Pratar om andra saker, vill testa nya grejer. Får nya fritidsintressen. Där slutar jag att lyssna. Han pratar och pratar och jag räknar blommorna på väggarna. Flera gånger tappar jag bort mig och får börja om. När de andra börjar gå så följer jag med utan att veta om det själv. Plötsligt så står jag bara där. I ett stort rum, det är mycket folk där. Inte alls som i det tomma väntrummet. Plötsligt så ser jag henne, där är hon. Hon står där bara fem meter ifrån mig. Hon pratar med någon, en kille. Hans huvud är lika kalt som hennes och de skrattar åt någonting, jag ser något i hennes ögon. Någonting som inte har funnits där på väldigt väldigt länge. Vad jag ser är glädje. En sprudlande glädje som börjar innifrån och sedan bubblar ut som sockerdricka. Hon ser mig också, ögonen blir stora som tefat och hennes mun spricker upp i ännu ett stort leende. Hon tar killen i handen, han följer med. Även han har ett leende på läpparna, inte lika stort som Iris men det finns där. De går fram till oss där vi står.

-  Det här är Erik.

 

 

 

Jag sätter punkt och andas ut. Äntligen är jag klar och nu ringer det på dörren. Precis i tid. Jag hör hur Emma och Felix utropar ”Mamma, pappa!” i ute i hallen och jag reser mig ur den vita kontorsstolen och går ut jag med.

-  Hej! Vad kul att ni kom, säger jag och tar deras jackor.

Jens ropar att maten är klar och vi går in till honom för att äta. Jag kan inte koncentrera mig på samtalet vid bordet. Jag tänker bara på hur jag ska göra sen, ska de få läsa själva eller ska jag läsa upp det. Efter maten så går vi in till vardagsrummet, jag sätter mig i stolen och de andra tre slår sig ned i soffan. Jag börjar läsa och när jag väl har börjat så kan jag inte sluta. När jag är klar så vänder jag stolen mot soffan. Det är tyst.

-  Har du skrivit det där? Erik låter imponerad.

-  Ja, svarar jag. Vissa delar är ur dagboken, jag sparade den då, jag kände att jag skulle vilja läsa den nu när det har gått en tid. En lång tid. Jag kunde inte bara lämna allt bakom mig.

Jag vrider huvudet lite och ser på Iris som sitter vid hans sida. En tår rullar ner för hennes kind och jag ler mot henne. Jag är tacksam, så otroligt tacksam för jag tror, ja, jag tror att det var min önskan som slog in den där natten när stjärnan föll utanför mitt sovrumsfönster.