bookish

 

Malawi, Afrika.

 

”Kaoset som hade utbrutit på gatorna var ett faktum. Tumultet, paniken och rädslan. Människor skrek, fönsterrutor krossades och marken under dem verkade vibrera. Folkmassan. Överallt strömmade människor ut från bostäder och andra utrymmen, de var som djur. Paniken som fyllde dem tvingade bort logiken och allt mentalt tänkande om vad som vore det bästa att göra. Det blir tyvärr ofta så. Hamnar du i en livshotande situation har du oftast bara en livlina att förlita dig på. Dina instinkter. Min farmor sade alltid åt mig att springa om det var någonting som var på väg att göra mig illa fysiskt. Lewa, lova mig att du snabbt tar dig därifrån. Spring. Spring som om du sprang för Gud. Lewa, lova mig det.

Hennes ord hade alltid haft stor betydelse för mig. Men allt för ofta hade jag gått efter mitt eget förnuft och velat bevisa för mig själv att jag var tillräckligt modig för att möta mitt öde.

Men när jag hörde den första skottlossningen, då sprang jag. För dig farmor. ”

 

Det lilla stycke tyg som hängde i dörröppningen rördes av en vindpust och snart kunde man känna den kyliga vinden smeka den del av huden man under natten råkat lämna utanför den i-hoplappade filten. Kanske var det just den kyliga vinden som fick Lewa att dras ur sin sömn. Tyst och försiktigt satte hon sig upp i sängen och satte ned fötterna på golvet för att lika snabbt dra upp dem igen när hon kände kylan i golvet. Det som omgående fångade hennes blick var inte en syn hon oftast brukade lägga någon större tyngd vid, då hon blivit van vid den. Den stora kroppen draperad i de allra vackraste tyger rörde sig tyst som en skugga genom de få rummen som Lewa kallade sitt hem. Farmor. Tyst och försynt plockades ljus och rökelser ned från hyllor och placerades i mitten av rummet de befann sig i. Böner viskades medan farmor lät ljusen ta eld. När alla vekar var tända satte hon sig tyst ned utan att lägga märke till Lewa som fascinerat studerade sin farmor. Hennes farmor lät sin blick vandra mot tygstycket som oroligt rörde sig i dörröppningen. Förmodligen inbillade sig Lewa, men på något märkligt sätt verkade tygstycket stilla sig och de små vindpustarna avtog snabbt. Med blicken åter vänd mot ljusen tog hon ett djupt andetag och slöt sedan ögonen.

 

När hon plötsligt sträckte ut sin hand mot Lewas håll, med handflatan uppåt blev Lewa egentligen inte förvånad. Med ett par snabba steg var Lewa framme vid sin farmor, satte sig ned och lade sin hand i hennes.

Försiktigt sneglade hon på sin farmor. Hennes farmor var en vacker kvinna. Hennes hy var lika mörk som kaffebönan de skördade i Malawi, hennes ögon var lika djupa som brunnarna de drog upp vatten ifrån och hennes hjärta var lika stort som hela Afrika. Hon hade aldrig nekat någon människa hjälp eller försökt se bort ifrån hur orättvist livet . Och hon var förstående. Det fanns inte någon som Lewa kände som hade ett sådant sätt att bara rakt av förstå hur man kände sig. För att kort beskriva Akili Aren, så var hon fantastisk. Det var så lätt att tycka om henne och det var det väldigt många som gjorde. Någonting som värmde Lewa var att många människor sade att Lewa påminde mycket om Akili, både till sätt och utseende.
Lewa kände plötsligt hur Akili tryckte sin hand lite hårdare runt Lewas. Det fick Lewa att vända sin blick framåt och blunda. Värmen från ljusen spred sig omkring henne som ett mjukt skal och hon andades långsamt ut och slappnade av.

-       Jag ser dem hela tiden farmor, de förföljer mig. Ständigt när jag sover och ständigt när jag är vaken. De lämnar mig inte ifred en enda natt. De bruna ögonen. De är vackra, men gör mig lika rädd varje gång.

-       Drömmer du fortfarande om dem?

-       Ja. I varje liten bild av mina drömmar finns de alltid med någonstans.

-       Hur ser ögonen ut?

-       Bruna. Så fantastiskt bruna och vackra. De ser igenom mig, ser och hör allting jag tänker, fastän jag inte säger ett ord. Jag får inte vara ifred överhuvudtaget.

-       Den som ser ögon i sina drömmar kan vara säker på att någon alltid vakar över en. Ständigt befinner sig alltså någon bredvid dig Lewa. Förmodligen någon som inte vill släppa taget om dig, eller som vill skydda dig. De ögon du beskriver får mig att tänka på en alldeles speciell person.

Din far.

– Han var en krigare Lewa, absolut inte en idealisk far, men en godhjärtad man med stolthet över sitt land.

Lewa hade rest sig upp, ursinnig över farmoderns ord. Tårarna brände under ögonlocken och det skulle inte dröja länge innan hon skulle känna dem rinna nerför kinderna.

-       Han var en mördare! Han tog folks liv och han tvekade inte ens på att ta tjänsten som innebar att vi inte skulle få ses på flera år. Kom inte och säg att hans hjärta syftade på något gott, när han lämnade mig hos dig när jag bara var tre år.

-       Ibland är kärlek inte något som syns kortsiktigt Lewa. Tjänsten innebar mycket pengar, med dem kunde ni ha levt gott resten av ert liv.

-       Men han dog. Jag hade klarat mig bättre med en far utan pengar, än ingen far och inte heller några pengar.

-       Lewa...

-       Tror du inte jag förstår? Alla anledningar grundar sig på att det var tjänsten som fick honom att lämna mig, det var väl inte så egentligen? Jag kan sätta mitt liv på att om jag hade varit en pojke som kunnat arbeta och blivit soldat, något att vara stolt över, då hade han fortfarande varit kvar, eller hur?

Tårarna forsade. Hon stannade inte kvar för att höra hennes farmors svar, utan slog undan tygstycket i dörröppningen och stormade ut.

 

Natten hade för länge sedan tagit Malawi i beslag och kylan hade ett fast grepp om staden. Minnesbilder från hennes barndom flög förbi när hon sprang längs gatorna. En utav alla sprickor som bildats i gatan fick henne att snava och hon föll handlöst framåt. Hon drog upp knäna mot sig och begravde sitt ansikte i sina händer. Under alla år hade hon sett sina vänners pappor, sett hur stolt de tittat på sina döttrar när de gick iväg till skolan med ryggsäckar. Så många gånger hade hon undrat varför inte hennes far hade älskat henne.

Så många gånger hennes hjärta brustit för att hon så innerligt önskade att någon hade tittat sådär stolt på henne. Akili såg säkert stolt på Lewa då och då, men Akili hade ett gott öga för alla. Hon tyckte att alla människor var fantastiska, förutom de som syndade grovt förstås.

 

Att det var hennes fars ögon hon såg i sina drömmar, det hade hon kommit underfund med tidigare. Hon skulle aldrig glömma de ögon som tillhörde mannen som hon desperat hade försökt klänga sig fast vid innan han tillslut hade skakat sig loss och klivit in i bilen som förde honom bort från henne. Hur skulle hon någonsin kunna göra det?

Lewas far var en soldat. Lewa hatade soldater. De dödade. De dödades. Lewas far hade blivit erbjuden en högre tjänst inom armén och han hade tagit den.

 

Plötsligt blev hon avbruten i sina kvävda snyftningar. Rösten som dovt verkade ropa på någon fick henne att titta längs med gatan hon låg på. Den fick henne också att stelna till. Mannen som stod ungefär hundra meter framför henne gestikulerade med armarna och verkade stressad. Det som gjorde Lewa mest stressad var det enorma vapnet mannen hade på axeln.

Hon tackade gudarna för att nattens mörker dolde henne där hon låg men insåg att hon behövde en flyktväg därifrån. Hon vred försiktigt huvudet mot höger. De stora massiva träplankorna höjde sig uppåt och var nästan lika höga som husen. Hon förstod att träplanket som hon hade till höger om sig var till för att dela av de utrymmen som fanns i byn, från gata och nedsmutsad mark. De utrymmen som fanns i byn mellan husen var nämligen ställen där människor i byn kastade sina sopor. Träplanket var dessvärre igenspikat så hennes chanser att ta sig igenom var minimala.

Den öppna gatan hon hade till vänster om sig kändes alltför riskabel att våga sig ut på och att ta sig framåt mot rösterna kändes inte som ett bra val.

Alltså fanns det bara ett håll kvar och det var bakåt.

 

Försiktigt tog hon sig upp på huk och med ögonen fokuserande på silhuetterna där framme försökte hon försiktigt förflytta sig bakåt.

Paniken vällde över henne som en våg när mannen där framme tvärt stannade till. Plötsligt skrek mannen till och hans rop ekade över byn. När mannen började krångla med sitt vapen blev paniken total och Lewa försökte resa sig upp. När den första kulan lämnade vapnet och for ut i natten slängde sig Lewa med händerna ovanför huvudet och rakt mot träplanket. Smällen hon förväntade sig att få av de hårda träplankorna kom aldrig. Många sekunder låg hon bara och väntade på att skotten skulle avta, för om hon nu var död borde hon väl inte höra mer?

När hon äntligen vågade öppna ögonen insåg hon att hon inte längre befann sig ute på gatan. Hon hade på något sätt ramlat igenom en gömd gång. Hon såg sig omkring på de kala husväggarna som vätte upp mot den nattsvarta himlen. När hon tittade ner såg hon fotspår som ledde in i en liten glugg. Krypandes framåt mot gluggen kunde hon höra sitt hjärta dunka.

I den lilla gluggen hängde en trasig handduk som skydd för kylan och Lewa kikade försiktigt in bakom handduken. Det var ett mycket mörkt rum som dolde sig framför henne, men hon kunde dock urskilja att det inte fanns några människor här för tillfället. Hon tog mod till sig och vågade sig in. När hon stötte emot en bordskiva av trä grimaserade hon till och satte ned händerna på bordsskivan. Hennes händer fann direkt en ask, som hon tyckte kändes som en tändsticksask. Hon öppnade asken med darrande händer och mycket riktigt fanns där långa stickor. Hon tog ur en sticka och drog den längs sidan på asken. Elden från tändstickan lyste upp och avslöjade att det var ett väldigt litet rum hon befann sig i.

Hon flämtade till när hon såg väggarna i rummet. Enorma kartor med utritade kryss och ringar täckte hela väggar. Bokstäver och siffror fanns utplacerade och här och var fanns också pistoler upphängda. När hon vände sig om möttes hon av en vägg med massor av fotografier.

 

Hon höll i stickan hårt och närmade sig väggen. När hon var så nära att nästippen nästan nuddade fotografierna insåg hon att stickan snart skulle bränna henne om hon inte tände en ny. När den nya stickan skänkte henne ljus fastnade hennes blick vid ett fotografi med en man ståendes i uniform.

Bekant.

Hon lossade de små häftstiften som höll fotografiet på plats och stod sedan med fotografiet i handen. Hon såg sig omkring. I ena hörnet av rummet fanns en madrass. Tvekande stod hon med fotografiet i sin hand, tog sedan mod till sig och satte sig på madrassen.

Medveten om att ägaren till rummet kunde dyka upp när som helst, studerade hon noga fotografiet. Mannen stod i givakt framför en bil. Det var en ståtlig man. Det var en soldat som skulle döda för sitt land.

Det var en man med väldigt bruna ögon

Det var en soldat som hade kapaciteten att lämna sin treåriga dotter i syftet att döda hot.

Med fotografiet tryckt mot hjärtat lutade hon huvudet ned mot madrassen och slöt ögonen.

Pappa.

Lewa Aren märkte inte att hennes andetag blev tyngre och att hon snart föll i sömn.

 

Skriken som skar genom luften fick Lewa att rycka till. Hon visste inte var hon befann sig.      Dagsljuset strömmade in genom de draperade fönstergluggarna och hon kisade ut i rummet.

Först när hon såg väggarna med kartorna och bilderna förstod hon vart hon var.

Hon reste sig snabbt upp, stoppade in fotografiet hon hade i handen innanför tröjan och kröp snabbt ut genom gluggen. Framme vid det stora träplanket letade hon febrilt efter den gömda gången hon ramlat in genom igår. När hon fann den kröp hon snabbt ut och befann sig snart på gatan igen. Synen hon mötte var brutal. Fönsterrutor krossades och marken under dem verkade vibrera. Folkmassan. Överallt strömmade människor ut från bostäder och andra utrymmen, de var som djur. Paniken som fyllde dem tvingade bort logiken och allt mentalt tänkande om vad som vore det bästa att göra.

Dammet som yrde upp mot himlen färgade luften grå och längre bort kunde man se explosioner fullständigt förstöra civilisationen som Malawi under många år byggt upp. Rädslan träffade Lewa som en knytnäve i magen och hon insåg snart att hon inte kunde stå kvar på samma ställe. Hon mindes sin farmors ord ”Spring som om du sprang för Gud. Lewa, lova mig det”. Om Lewa hade känt sig kall och rädd för ett par sekunder sen, så var det ingenting mot den känslan som spred sig i kroppen när hon plötsligt insåg att farmor befann sig ensam i deras hem, utan både skydd och någon aning om vart Lewa befann sig. Det var då Lewa började springa.

 

-       Farmor! Lewas röst dränktes av kaoset som levde utanför deras hus. Hon drog ned så mycket luft i lungorna som möjligt och skrek sedan så högt hon kunde en gång till.

-       Farmor!

-       Här! Svaret som kom fick Lewa att snabbt rusa mot rummet bredvid.

Hon tvärstannade i dörröppningen.

Mannen som stod i rummet framför henne bar uniform. Han lät farmor stödja sig mot honom och de stapplade framåt mot Lewa. Lewa fick inte fram ett ord. Hon lät sin blick vandra från mannen till farmor och runt omkring i rummet, för att sedan möta mannens ögon.

-       Lewa, du måste hjälpa mig, jag har en bil parkerad på baksidan. Du måste hjälpa mig att få ut henne till bilen.

Lewa vek undan sin blick och var på några sekunder framme vid farmor. Tillsammans rusade de över den lilla bakgården där farmor så omsorgsfullt odlat örter och växter av olika slag. ”Jag får nog aldrig mer se mitt hem igen” var tanken som for genom Lewas huvud när hon såg sig över axeln en sista gång innan hon hoppade in i bilen.

Efter en rivstart tog dem sig snabbt framåt. Lewa visste inte vart hon skulle titta. Hon lät blicken vila en liten stund på farmor och sedan på mannen som satt i förarsätet bredvid henne. När hans mörka stämma bröt tystnaden lyssnade hon uppmärksamt.

-       Jag kör oss till Malawisjön, dit har de inte tagit sig än. Där kan jag få prata med dig också Lewa, ordentligt.

Lewa lät tystnaden lägga sig mellan dem igen. Hon tänkte på blicken de utbytt när de hjälpt farmor ut till bilen. Hon tänkte på de bruna, djupa ögonen som borrat sig igenom hennes skal.

-       Du är ju död. Viskade hon sedan till svar.

 

När de sedan stannade en bit ifrån Malawi vid Malawisjön lät Lewa vattnet kyla hennes ansikte. Hon vände sig sedan mot farmor och tittade på henne. Hon hade små skrapsår här och var, men inga större skador.

-       Jag skulle precis lägga undan ljusen när marken under mig började vibrera. Det fick mig att tappa balansen. Farmor mötte Lewas blick.

Lewa nickade. Tårarna rann nedför hennes kinder och hon dök in i farmors famn. Fina, vackra, trygga farmor. Hon andades in doften av farmor och kände rädslan släppa lite.

När hon kände att farmor plötsligt harklade sig lite tittade Lewa upp.

Han stod och betraktade dem på avstånd.

-       Jag tror nog att han vill prata med dig Lewa.

Lewa tog ett djupt andetag och nickade. Sedan gick hon fram till honom.

-       Du har mina ögon Lewa.

Lewa tittade på honom. Här stod han. Mitt framför henne, vid Malawisjön. Han hade varit död. Länge hade han blivit betraktad som död av Lewa så hon visste inte riktigt om han verkligen stod där. De hade sagt att han varit död. De hade själva fått höra dödsbeskedet och sett bilder på honom och bekräftat att det verkligen var han som de hittat död.

-       Varför lämnade du mig pappa? Hennes röst lät mycket mera sårbar än vad hon menat.

Han studerade henne en stund, sedan svarade han:

-       Jag var tvungen. Jag visste att vi behövde pengarna. Jag ville ge dig en bra uppväxt, inte en fattig som min. Jag intalade mig själv att tiden vi förlorade var tid vi skulle få tillbaka senare.

Hon visste inte vad hon skulle svara. Alla frågor var som bortflugna. Alla frågor som hon under alla dessa år ställt för sig själv, kändes plötsligt inte viktiga.

Hon hann inte svara honom förrän han fortsatte:

-       Jag hade alltid ett kort på dig i min berlock. Jag tog aldrig av mig den. Jag tror jag visade upp kortet på dig för varenda man i armén när jag fick tillfälle. Medan de pratade om hur jävligt livet var i armén kunde jag alltid ta fram min berlock och komma ihåg varför jag fortfarande höll ut.

Hon tittade upp på honom. Med en liten glimt i ögat kunde hon inte motstå att fråga:

-       Hade? Varför talar du i imperfekt, som om du inte har kvar den?

Han skrattade till.

-       Du är uppmärksam. Jag funderade ofta på hur det skulle gå för dig i skolan, jag är så ledsen för att jag missade det. Men det verkar ha gått bra för dig.

Medan han svarade grävde han i sin ficka på uniformen. När han hittat det han sökte visade han henne föremålet.

Ytan av guld på berlocken var nött, men ändå vacker. På framsidan stod namnet ”Lewa” ingraverat. Han öppnade det lilla låset och visade henne fotot.

På fotot satt en liten flicka i knäet på en man. Flickans hår ramade in det runda ansiktet och leendet flickan fyrade av fick henne att se väldigt lycklig ut. Knäet flickan satt i tillhörde ingen mindre än hennes far. Mycket riktigt hade de båda bruna, djupa ögon som avslöjade att det måste vara far och dotter på bilden. Mannen var stolt. Mannen på kortet liknade inte en man som skulle lämna sin lilla flicka för att kämpa för sitt land. Mannen liknade bara hennes far. Lewas far fäste berlocken runt hennes hals och kramade henne hårt.

 

 

– Malawi är utsatt för ett attentat. Politikerna i vårt land har trasslat till det för sig. Man tror att det är en grupp i Malawi som är skyldiga. Man vet bara inte var de håller till eller vilka det är.

De satt under ett av träden vid Malawisjön och blickade ut över den glittrande ytan och lyssnade till Lewas far.

-       Kan man inte förhindra ett attentat? Lewa var förtvivlad.

-       Jo absolut. Om du vet någonting som inte myndigheterna i landet vet och är snabbare än de som ska utföra attentatet så är allt möjligt.

Lewa ställde sig upp och började gå ned mot sjön. Hon stod och tittade ned mot strandkanten där sjön försiktigt pustade upp vågor.

Marken under henne rörde sig och det glittrande vattnet blev alltmer suddigt och blev till slut helt vitt.

– Lewa! Hon hörde rösten, men visste inte hur hon skulle hålla fast vid den, så hon lät den försvinna.

 

 

När hon vaknade låg hon fortfarande med fotografiet tryckt mot hjärtat. Besvikelsen sköljde över henne och hon kunde inte förstå. Det hade ju känts så verkligt. Kunde det verkligen bara ha varit en dröm?

Hon såg sig omkring på väggarna som var fulla med kartor och markerade kryss. Plötsligt flämtade hon till. Självklart! Kartorna på väggarna var inte bara vanliga kartor över Malawi! Hon insåg plötsligt att hon befann sig mitt i det rum där det planerats ett attentat mot politikerna i Malawi. Hon rusade ut från rummet, ut genom gluggen och fram till träplanket. Snabbt hittade hon utgången och möttes av en brutal syn.

Men kanske var det inte synen som var värst. Det var nog tystnaden som gjorde henne mest rädd. Fönsterrutor hade krossats, hus hade utrymts och plundrats, människor låg döda, överallt. Dammet yrde inte ens i luften, utan låg stilla på marken. Paniken och kaoset fanns inte längre. Allt var stilla och tyst. Världen var stum.

Det var då hon kom på det. Farmor. Älskade farmor. Springandes längs gator fyllda av blod och bråte bad hon till alla gudar att farmor skulle vara oskadd. Hon sprang och hon sprang. Hon sprang som om hon sprang för Gud.

 

Tygstycket som så oroligt rört sig i vinden hängde nu alldeles stilla i dörröppningen till Lewas och farmors hus. Lewa smög tyst och försiktigt in bakom tygstycket och såg sig omkring. Hon kände knappt igen sig. De möbler de haft var förstörda. De ljus som fått pryda hyllor och skåp låg utspridda på golvet. Hon kände tårarna återigen bränna innanför ögonlocken. Hon ropade men fick inget svar. Hon tog sig försiktigt igenom rummen utan att trampa på lerskärvor och andra föremål.

I farmors sovrum hittade hon farmor. Farmor låg på golvet med handen tryckt mot hjärtat. Lewa knäböjde bredvid henne och tog gråtande hennes hand. Hon vaggade sig själv sakta fram och tillbaka. Med ryggen vänd mot dörröppningen såg hon inte den maskerade mannen smyga fram i dörröppningen. När det plötsligt knakade till i golvet bakom henne, vände hon sig förbryllat om. Hon såg på mannen som stod i dörröppningen. Med två steg var han framme vid henne och hon vände sig med ryggen mot honom. Ville inte ens titta på honom. Mannen som befann sig i deras hem hade dödat farmor. Hon förstod mycket väl att han var en av dem som planerat attentatet. Hon tänkte inte för någonting i världen ens berika honom med en blick.

Med ögonen slutna råkade hon snudda vid sin egen halsgrop. Det var då hon kände den tunna kedjan. Hon flämtade till och tittade ned på vad hon hade runt halsen. Den guldiga berlocken med ett ingraverat ”Lewa” dinglade lekfullt mellan hennes fingrar. Det var då hon kände pistolen mot tinningen. Hon kunde inte låta bli att le.

Är det nu jag ska springa, farmor?