Regnbågssjön
Det var en varm sommarnatt, en brunögd flicka sprang barfota i skogen. Hennes vita nattlinne lös i dunklet. Det bruna långa håret svepte efter henne, en dans med den svala sommarbrisen. På lätta fötter rusade hon fram, kryssade mellan träden. Tårarna rann längs hennes rosenröda kinder. ”Mamma, kom tillbaka!” viskade hon mellan snyftningarna. Samma natt, bara några timmar tidigare hade flickans mamma avlidit. Flickan, som hette Evangeline, hade inte stått ut. Hon orkade inte stanna hos sin moster. Hennes mamma hade varit Evangelines allt. Ingen och inget kunde ersätta henne. Plötsligt snubblade Evangeline till. En trädrot hade varit i hennes väg och hon föll handlöst till marken. Hon bet ihop, reste sig och sprang vidare. Och där var den! Sjön som hon hade funnit många år tidigare. Strandkanten var orörd, endast djuren kände till den lilla, men djupa sjön. Evangeline kallade den för Regnbågssjön. Första gången Evangeline hade sett sjön hade det varit en stor regnbåge över den, som ett valv till himlen. Evangeline tog ett steg ur i sjön, fortfarande gråtandes. ”Jag ska till dig mamma, jag kommer snart!” snyftade hon. Plötsligt plaskade det till i vattnet och framför henne stod en vit enhörning med man och svans i regnbågens alla färger framför henne. ”Kom hit!” ropade enhörningen och vandrade ut i vattnet. ”Vänta!” ropade Evangeline. Plötsligt försvann sanden under henne och hon sjönk allt längre ner. ”Hjälp. Hjälp! Jag kan inte simma!” skrek Evangeline samtidigt som hon fäktade med armarna. Vattnet var förvånansvärt kallt och alla hennes krafter tog slut. Plötsligt satt flickan på enhörningens rygg. Den sköt upp i luften och flög upp över regnbågen, in bland molnen. Samtidigt som Evangelines själ flög till himlen på enhörningen så låg hennes kropp på bottnen av Regnbågssjön.
Linn Almer Svensson 7e
