Ulysses
För många år sedan, sommaren innan jag skulle börja läsa litteraturvetenskap, hörde jag en man på tv säga att det egentligen bara finns två böcker man behöver läsa. Den ena var James Joyces Ulysses och den andra var Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Väldigt praktiskt, tyckte jag, och skyndade till biblioteket för att låna dem och komma väl förberedd till kursen. Väl där insåg jag att Ulysses är mycket tjock och har bitvis ytterligt försiktig, för att inte säga obefintlig, interpunktion. På spaning... var ju inte en bok utan sju!
Behöver jag säga att jag fortfarande inte har läst dem? När litteraturvetenskapen väl började och vi läste världslitteraturen i rasande tempo läste jag Penelopes stream of consciousness och jag minns den som obegriplig. Jag läste också Combray, första delen i första boken av På spaning efter den tid som flytt, i Gunnel Vallquists lovordade översättning. Den blev jag däremot fascinerad av och jag minns att jag tyckte att det var synd att jag inte läste den i tonåren för då hade jag nog blivit fångad av den.
Häromveckan fick jag i present av min syster Ulysses i prisad nyöversättning av Erik Andersson och den 4 mars 2012 skrev Lars Linder i DN så här:
Jovisst: den är lika blytung av antalet sidor som av finkulturell ryktbarhet, den mest olästa klassiker alla boksynta påstår sig ha läst. Men ge den en chans. Erik Anderssons sprakande nyöversättning har gjort Leopold Bloom till en krogpolare man gärna hänger med. Manisk, delirisk och självupptagen, men inte värre än, säg Jack Kerouacs eller Ulf Lundells hjältar - och betydligt roligare.
Kanske ändå att Ulysses ska bli mitt sommarprojekt? Jag bestämmer mig här och nu för att vika 16 juni till Joyce och gör ett försök att komma igång!
Kerstin
Behöver jag säga att jag fortfarande inte har läst dem? När litteraturvetenskapen väl började och vi läste världslitteraturen i rasande tempo läste jag Penelopes stream of consciousness och jag minns den som obegriplig. Jag läste också Combray, första delen i första boken av På spaning efter den tid som flytt, i Gunnel Vallquists lovordade översättning. Den blev jag däremot fascinerad av och jag minns att jag tyckte att det var synd att jag inte läste den i tonåren för då hade jag nog blivit fångad av den.
Häromveckan fick jag i present av min syster Ulysses i prisad nyöversättning av Erik Andersson och den 4 mars 2012 skrev Lars Linder i DN så här:
Jovisst: den är lika blytung av antalet sidor som av finkulturell ryktbarhet, den mest olästa klassiker alla boksynta påstår sig ha läst. Men ge den en chans. Erik Anderssons sprakande nyöversättning har gjort Leopold Bloom till en krogpolare man gärna hänger med. Manisk, delirisk och självupptagen, men inte värre än, säg Jack Kerouacs eller Ulf Lundells hjältar - och betydligt roligare.
Kanske ändå att Ulysses ska bli mitt sommarprojekt? Jag bestämmer mig här och nu för att vika 16 juni till Joyce och gör ett försök att komma igång!
Kerstin
Kommentarer
Trackback
