bookish

 

Det var en kall höstmorgon. Daggen låg kvar i gräset och bildade en stjärnliknande bild över de gröna stråna. Doften av tjära blandat med höstlöv trängde in i luktsinnet. Golvplankorna på tågstationen knarrade lätt när Derek Ronley sakta gick mot perrongen. I handen bar han sitt bagage, en ganska stor resväska i brunt läder. Derek arbetade som detektiv, och var nu på väg mot ett uppdrag han hade fått i södra delen av Storbritannien. Han befann sig i staden Brampton, som låg i norra Storbritannien. Resan skulle ta fem dagar, med tre stopp. Han hade varit ledig en längre period på grund av sjukdom, men nu var han tillbaka i samma rutiner igen. Derek var en mycket stilig man. Han hade brunt, välvårdat hår. I nedre delen av hans ansikte fanns det skäggstubb, men det enda man la märke till var hans klarblåa ögon. Han var uppväxt i London men flyttade längre norrut när han fyllde sjutton. Hans barndom var varken svår eller lätt. Han växte upp med sin far, mor och syster. Familjen hade haft en rimlig inkomst och hans mor såg alltid till att de hade mat på bordet.

 

Höga tjut hördes. Det var ångloket som anlände med sina fyra vagnar. Han var inte längre ensam på perrongen, en bit bort stod några bekanta till Derek. De stod i två olika klungor.  Bland dem fanns Gordon Lyon, en mycket ung man som tagit över sin fars företag och tjänade nu mer i månaden än vad en hel familj gjorde på ett år. Vad han faktiskt jobbade med, det hade inte Derek någon aning om. Bredvid Gordon stod Anastacia och Mark Smith. Glada och nygifta, det gick ofta skvaller om det paret. Folk sa att Anastacia hade gift sig med Mark bara för hans pengar, för som Gordon tjänade Mark mer än vad han behövde. En bit bort stod de två systrarna Feather. Annie var namnet den yngsta systern och även den vackraste. Hennes hår var långt och ljusblont. Hon hade ett par bruna ögon som var svåra att motstå. Hennes lätt solbrända armar och ben skymtade under den vita klänningen hon så vackert bar. Bruna små fräknar i hennes ansikte gjorde henne ännu sötare. Hennes syster, Holly,  såg ut som den äldre versionen av Annie. Dock utan den, alltid, glada uppsynen och det glansiga håret. Runt halsen bar Holly alltid ett guldsmycke, föreställande ett hjärta. Det reflekterade ljuset vackert. Derek visste att flickorna skulle ta sig ner till London för att besöka sin far som var dödsjuk. När han dog skulle systrarna antagligen stanna i London och bo hos deras faster, för det fanns ingen mor med i bilden. Derek kom åter till verkligheten när en välklädd man ropade att tåget avgick inom en halvtimme. Den lilla skaran människor gick på tåget och vidare mot sina förbokade kupéer. Derek följde tätt efter. När han hittade sin kupé, la han sig genast i sängen. Han var trött efter att ha stigit upp så tidigt. Ögonlocken blev allt tyngre och sakta försvann han in i drömmarnas land.

 

När han vaknade upp var det sen eftermiddag, hela dagen hade gått och de flesta hade samlats i middagsvagnen för att äta och utbyta fåtal ord. När Derek kliver in i vagnen upphör sorlet några sekunder, för att sedan återgå till det normala. Den härliga doften av en välstekt biff träffar hans luktsinne, och för första gången idag känner han hur hungrig han är. Han slår sig ned bredvid Gordon, som precis ätit klart.

- Är du här på uppdrag? undrar Gordon.

- Ja, jag ska lösa ett mord i London. Det ska bli skönt att komma igång efter semestern. svarar Derek.

- Ja, ja. Det förstår jag. Man kan ju inte vara sysslolös för länge! Vem är offret?

Derek uppfattar tonen av nyfikenhet i Gordons röst, men väntar med att svara. Han tar en tugga av det himmelskt goda köttet och tuggar det sakta. När han väl svalt det, återgår han till samtalet.

- Jo, du förstår. Det är självaste Lydia Wareham som blivit bestulen på livet!

Gordon blir tyst, som i en chock. Han andas djupt, som om han tänker ut sitt svar.

- Men det är ju Caspar Warehams dotter! Hon var så trevlig, jag träffade henne några gånger. Hon hade så mycket kvar, hon var ju bara sjutton. Vacker var hon också.. Min Lyd.. Nej jag menar Lydia! Ursäkta, jag måste gå!

Innan Derek hinner reagera har Gordon gått iväg, generad och med tårar i ögonen. Derek undrar om han sagt något olämpligt, och börjar ana att Gordon och Lydia hade haft en affär. Det skulle inte vara helt orimligt. Gordon hade nämligen en sommarstuga utanför London. Derek ångrar genast vad han sagt, han äter upp så fort han kan och sätter sig sedan i en soffa. Han sitter djupt försjunken i tankar när han plötsligt rycks tillbaka i verkligheten av en flickröst.

- Vill herrn har en kopp te? Det var Holly som pratade, med armen utsträckt åt Derek och i handen höll hon en kopp, fylld med te.

- Nej tack. Men trevligt att du frågade! svarade Derek.

- Jag tar gärna en kopp! Rösten dök upp från ingenstans, men var lätt att känna igen. Det var Anastacia Smiths ljusa stämma.

Anastacia fick koppen och Holly gick iväg med ett stort leende på läpparna. Händelsen var lite märklig på något sätt. Men Derek glömde snabbt bort det när Anastacia satte sig i soffan mittemot och började småprata med honom. Allteftersom koppens innehåll minskade, desto tröttare blev Anastacia. Derek föreslog att hon skulle lägga sig och sova, vilket Anastacia gjorde direkt.

- Jag brukar inte... bli så.. såhär trött av... te. Anastacia stängde ögonlocken, Derek antog att hon sov.

Mark kom inrusande i vagnen med uppspärrade ögon och ett ansikte i samma kulör som ett spöke. Han stapplade fram till Derek, fortfarande helt stum.

- Gordon, han är borta! Jag har letat i alla vagnar, till och med på toaletten. Jag hittade den här lappen i hans kupé, men jag vägrar tro att det är sant! sa Mark frustrerat.

 

”Kära vänner och främlingar. Jag har egentligen ingen anledning att skriva det här, men så att ni inte letar efter mig. Jag har tagit mitt liv för att möta min älskade Lydia i himlen. Beskedet att hon var död kom som en kniv rakt i hjärtat, och jag har inget kvar att leva för. Anledningen till att jag befann mig på det här tåget var för att jag skulle be om hennes hand, jag skulle fria till henne. Vi skulle få barn och bo i ett stort hus. Men livet kan vända plötsligt.”. Mark hade läst upp lappen, och darrade på läppen. Derek var snabbt med på noterna. Gordon hade alltså kastat sig ut från tåget, och förhoppningsvis dött när han träffat backen. Annars låg han någonstans och led just i detta nu.

- Förstår du Mr. Ronley? Han är död! klämde Mark ur sig.

- Ja,  förstår. Lugna ner dig, slå dig ner bredvid din fru så går jag och letar efter Gordon. Det är inte säkert att han är borta. Derek talade till Mark med en lugnande stämma, genast gjorde Mark som han blev tillsagd.

 Men Derek hinner bara resa sig upp innan det hörs ett skrik. En städerska kommer inrusande och nästan snubblar fram, på händerna har hon mörkrött blod och hennes ansiktsfärg är lika vit som Annies klänning.

 –Annie.. Annie! Lilla Annie, Mr Ronley kom fort! Städerskan snubblar över orden.

Innan Derek hinner uppfatta vad som har hänt, har städerskan dragit med honom till systrarna Feathers kupé. Städerskan öppnar dörren och kastar sig ned på golvet. Derek kollar ner, och på det annars så valnötsbruna golvet ligger det tjock, röd vätska. Blod. Bredvid städerskan, på golvet, ligger vackra lilla Annie. Även hon bestulen på livet. Hennes annars så välvårdade hår är nu trassligt och klumpigt av blod. Den förr vita klänningen är nu helt nerblodad. Blodet pumpar fortfarande ut ur hennes kropp, men sakta. Hennes ögon är vidöppna, med spår av tårar.

- Har du gjort det här? frågar Derek städerskan. Lugnt, men med en mörk ton.

- Nej, nej! Självfallet inte! Jag skulle bara.. bara städa i den här kupén. Men när jag kom hit fann jag flickan såhär. Död! Städerskan får kämpa för att få fram orden.

Derek böjer sig ner över Annie och stänger hennes ögon. Dödsförklarad.

 

-  Samla ihop alla i middagsvagnen! Ingen går därifrån, någon på tåget har gjort det här! Ropar Derek, fortfarande med samma mörka ton. Städerskan lyder hans order, ingen vill verka misstänkt. Han undersöker kroppen, och finner en köttkniv djupt huggen i hennes bröstkorg och märker att den har skurit sönder aorta, kroppspulsådern. Den som gjorde det här var väldigt aggressiv. Den söta doften av blod var oundviklig och obehaglig, stora delar av golvet var fyllt av denna klarröda vätska. Han söker utefter hennes kropp efter bevis och finner ett guldhalsband, föreställande ett hjärta. Samma guldhalsband som Holly hade haft på sig. Det går sakta upp för Derek att Holly måste vara mördaren. Hon hade ett motiv. Om Annie var död, då skulle Holly få ärva alla deras faders pengar.

- Hittar du något?

Derek kände väl igen den ljusa flickrösten. Holly. Han visste inte vad han skulle svara, han fann inga ord.

- Haha, det var på tiden att hon dog. Jag har nämligen planerat det här länge. Och du hjälpte mig lite. Synd bara att det inte var du som drack teét. Men du kan vara lugn. Alla är döda nu, det är bara du kvar.

- Vi kan reda ut det här, Holly. sa Derek och försökte låta lugn.

- Nej, det kan vi inte. Jag går av vid nästa stopp, och åker med nästa tåg till London. Tyvärr kan inte du följa med. Ha-ha.

 

Derek sitter fortfarande med ryggen vänd mot Holly, ovetandes om att hon håller en kniv i handen. Innan han hinner reagera sitter kniven i hans rygg, och tas ur igen. Ett flertal gånger huggs han i ryggen, men han har tappat medvetandet för länge sen. Livet kan vända plötsligt.

 

Mitt i natten står Holly med en liten resväska  i handen, beredd att kliva av tåget vid dess första stopp. Dörrarna slås upp, och snabbt hoppar hon ut. Ingen har lagt märke till alla döda kroppar ombord tåget. Det är ju natt, och personalen antar att alla sover. Månen lyser ett starkt sken över tågstationen. Holly sätter sig på en bänk. Försiktigt börjar hon röra smycket runt hennes hals. Guldhalsbandet.” Livet kan vända plötsligt” står graverat på baksidan.

 

Sven Alm