Lynn Spear
The Redhead Youth
Lynn Spear
Kapitel ett: Take-away pizza och Coca-cola burkar.
Bilen skumpade på vägen när Angelita körde in igenom de stora järngrindarna till herrgården. Huset var enormt och målat i någon mörk grön färg som säker hette något snirkligt och lyxigt på latinska. Det var blommor i fönstren och den stora gräsmattan var nyklippt och lövfri trots att det var i mitten av oktober.
Angelita stannade bilen och kastade en längtansfull blick på take-away pizzan som nu låg på passagerarsätet som hon hämtat på väg till lägenheten när hon blivit inringd till mordet. Hon suckade djupt och tänkte att alla dessa döda människor skulle svälta ihjäl henne en dag. Hon gick ut ur bilen och stängde dörren med en smäll. Vinden blåste friskt och fångade hennes svarta hår och lekte med det. Angelita strök undan det medan hon gick fram till polisaspirant Johnsson för att få en rapport.
”God dag, Kommissarie Mistero” han tog av sig hatten när han hälsade på henne.
”Och vad skulle vara så gott med den här dagen?” frågade hon och stoppade händerna i fickorna på sin jacka.
”En människa har blivit mördad och jag har inte fått någon mat än.” Hon tittade sig om kring. Lite längre bort stod en kvinnlig polis och förhörde en gråtande ung kvinna. Vittnesförhör, tänkte Angelita. Det var den gråtande kvinnan som hittat liket och ringt SOS visste hon. Hon vände sig mot aspiranten igen.
”Vad har hänt?” Hon visste vad som hade hänt; en högt uppsatt och ansedd societetsfru hade hittats död. Men hon ville ha en lägesrapport.
”Miss Miore där borta har hittat sin arbetsgivare död i biblioteket.” Han pekade på den gråtande kvinnan.
”Har ni identifierat offret?” Lady Amelia Von Abûrne, gift med Conrad Von Abûrne och god för upp mot en miljon pund.
”Nej det har vi inte.” Hon nickade och öppnade sin axelväska och tog upp två plasthandskar.
”Har ni på börjat en teknisk undersökning?” Hon drog på sig handskarna.
”Nej, Miss, inte än” Hon gav honom ett snabbt leende.
”Bra” hon vände sig från honom och gick in i huset. Hon var visserligen en kommissarie nu men hon saknade tiden som kriminaltekniker och gjorde därför det jobbet själv så ofta som möjligt. Hon tog upp en tofs ur fickan och snodde upp sitt hår i en knut på huvudet.
Brottsplatsen var ett underbart rum inrett i mjuka färger så som mörkrött, mörkgrönt och mörkt guld. Stora öronlappsfåtöljer i mörkt läder, bord och paneler i ekträ, och stora orientaliska mattor, trodde hon de kallades, täckte den stora golvytan. Stora fönster med långa draperiliknande gardiner täckte ena väggen. Att kliva in här var som att kliva in i en hundrafemtio år gammal inredningstidning. Inget där inne var utstickande, felplacerat eller ens snett. Angelita tänkte att det krävdes talang för att göra något så livfullt, sterilt, opersonligt och totalt tömt på identitet. Hon kände sig som en smutsig tioåring igen, en tioåring som inte borde kliva in där, som skulle ha sönder något om hon så mycket som blinkade. Hon skakade av sig känslan och steg in i rummet. Längs västra väggen stod en bokhylla och bredvid den låg kroppen.
Det var en medelålders kvinna som låg på mage. Hon gick fram till kvinnan och kände på halsen efter en puls.
Nej, kvinnan var död som sten. Hon tog upp en kamera och fotograferade kroppen och brottsplatsen ur olika vinklar. Något mordvapen kunde hon inte se. Kvinnan, Lady Von Abûrne, hade blivit dödat med ett rejält slag i huvudet av ett trubbigt föremål. Ovanför kroppen fanns ett öppnat kassaskåp i väggen. Det var ett av de där infällda skåp som, av den mörkare färgen kring skåpet där solens första strålar inte nått, dolts av en tavla. Hon tog upp en kulspetspenna ur bröstfickan och öppnade skåpet så det stod på vid gavel. Det var kanske 50x50x50 och tomt sånär på en smyckeskrin. Angelita drog försiktigt ut asken med pennan och öppnade locket. Ett par gnistrade diamantörhängen. Hon lyfte upp ett med spetsen på pennan, såg ut som arton karat. Vem dödade någon över ett kassaskåp men lämnar kvar arton karats örhängen? Hon hade precis lagt sig på alla fyra för att titta under bokhyllan efter någon ledtråd till detta när kriminalteknikerna kom in.
"Men, men" hon reste sig upp i sittande läge. "Är du här nu igen, Kommissarien? Kan du inte hålla fingrarna borta?" Hank, som lärt upp henne gällande polisarbetet, flinade ner mot henne med skrattglittrande ögon. Angelita böjde sig över kroppen igen.
"Jag har tagit kort på kroppen med kameran där" sa hon till Hank över axeln och pekade på kameran. Hon hörde honom ta upp den och bläddra igen den med hmmand ljud. Hon vände på kroppen. Visserligen måste hon vänta på obduktionsrapporten innan hon fastställde dödsorsaken men hon visste redan vad rättsläkaren skulle säga. Hon hade sett det förut: Ett rent slag mot huvudet som spräckte skallfrakturen och var direkt dödande. Hon hade dött direkt. Inga övriga skador, inga fingeravtryck, inget dna; snabbt rent och opersonligt. Mördaren hade ingen som helst relation med offret. Vilket betydde att det fanns två val; antingen så var det ett beställt mord utfört av en yrkesmördare vilket i princip betydde att den enda de skulle få fatt i var den som beställde mordet eller så var mordet helt enkelt oundvikligt för att kunna få tag på något. Hon gissade att det var det senare eller en kombination av båda. Angelita visste nu varför örhängena hade lämnats kvar. Antika örhängen på arton karat var lätta att spåra och de hade inte varit målet. Det här var en yrkestjuvs verk - en yrkestjuv som just uppgraderas till mördare. Och som varje London polis visste var yrkestjuvarnas motto; ta inget utom målet, lämna inga spår och lämna inga vittnen. Hon visste redan att tjuven följt regel nummer ett och tre men hon skulle se om han verkligen klarat av nummer två. Hon måste även lista ut vad målet hade varit medan hon tog upp den puderdosa som användes för att ta fram fingeravtryck.
När hon två timmar senare satt i bilen på väg till stationen ätandes på sin pizza visste hon att hennes misstankar hade varit korrekta. Inte ett enda spår; Inte ett fingeravtryck, inte ett hårstrå, inte fotspår. Inte ens en tråd från ett klädesplagg som de kunde analysera. Angelita kände att hon behövde en dos koffein och eftersom hon avskydde kaffe sträckte hon sig för ta en coca-cola burk ur sitt reservförråd i handskfacket. Det fanns bara en kvar så hon svängde in på en mack för att köpa en back. Hon kunde nästan höra sin mamma sucka men, rättfärdigade hon sig, hon skulle behöva den energin om hon skulle klara av alla vittnesförhör, pappersarbete och filsökningar för att hitta liknande fall utan att klippa till någon eller var mer ohyfsad än vanligt mot ett vittne. Medan hon ändå var där inne köpte hon några påsar chips och en ask halstabletter. När hon kom till stationen läste hon igenom vittnesrapporten från miss Lisa Miore medan hon drack på sin tredje coca-cola burk.
"Bra, ta in henne igen imorgon och se om hennes historia har förändrats" hon gav filen till en aspirant.
"Okej allihopa" ropade hon för att få deras uppmärksamhet. "Vi har mycket att göra, gör en bakgrundscheck på alla som har eller har haft med det där huset att göra med det där huset de närmaste åttio åren. Jag vill veta allting." hon tog en djup klunk ur coca-cola burken. "Kalla in maken på ett förhör, jag vill veta vad som fanns i det där kassaskåpet" En av förhörsledarna kom fram till henne och knackade henne på axeln.
"Tredje rummet, du vill nog höra det här." Angelita följde med henne till rummet och ställde sig framför envägspegeln. Hon såg en gammal dam och en polis där inne.
"... nej jag är inte förvånad över att någon mördade henne, hon var en riktig häxa" Angelita tittade ner i mappen och bläddrade tills hon kom fram tills hon kom fram till bilden av den gamla damen. "Hushållerska... Anställd av svärmodern... Barnlös...", mumlade hon medan hon läste. "Ursäkta?", sa förhörsledaren.
"Oh, inget", avfärdade Angelita och öppnade dörren.
"Ursäkta mig, skulle jag få prata med vittnet en stund?" Polisen reste sig upp och lämnade rummet. Hon gick fram till envägsspegeln och drog ner persiennerna och dolde därmed all insyn. Sen vände hon sig om och satte sig mitt emot den gamla damen. "Så, nu kan vi prata ostört. Jag har läst igenom din fil", sa hon och öppnade den. "Man kan faktiskt läsa ut ganska mycket av den: Du har varit gift. Du började arbeta åt Mrs. Von Abûrne, den äldre, efter det att hennes man lämnat henne. Du arbetade kvar där åt unge herr Conrad Von Abûrne. Du tog jobbet när du fått reda på att din man hade dödats i kriget. Eller hur?"
Den gamla damen tittade upp på Angelita. "Du har rätt. Du förstår, det fanns bara en man för mig"
"Jag förstår. Skulle du vilja tala om varför du inte är förvånad att Mrs. Von Abûrne har blivit mördad?"
"Som jag sa, hon var en riktig häxa. Hon var aldrig annat en elak mot stakars Lisa. Så utnyttjande hon Conrad det har jag alltid sagt. Hon gifte upp sig du vet" Angelita lyssnade tålmodigt.
"Men det var annat med henne... Hon snokade omkring och ställde konstiga frågor. Som om hon letade efter något. Och så var det männen som kom och gick. Stannade aldrig länge och sa aldrig vad de hade för ärende. Hon höll på med skumma affärer den flickan." Angelita reste sig upp. "Tack för hjälpen, Miss Reynolds. Du har varit till stor hjälp" Angelita gick ut igenom dörren och åkte hem till trean som hon delade med sin bästa vän Samantha Sage.
Kapitel två: Bästa vänner och lediga dagar.
Samantha var en kvinna i sina tidiga tjugo precis som Angelita men där slutade likheterna mellan vännerna. Samantha var nästan en decimeter kortare än Angelitas en och åttio och hade vit hy med fräknar. Visserligen hade både hon och Angelita långt tjockt hår men Samanthas var eldrött och lockigt och liknade inte alls Angelitas mjuka mörka hårsvall. Och ögonen... Att ögonen var själens fönster sades ofta och det stämde nog. Samanthas ögon var ljust gråblå och lika lugna och harmoniska som hon själv medan Angelitas ögon, som var mörkt gröna och kantades av tjocka täta ögonfransar, var lika outgrundliga och vackra som Angelita.
Mer udda vänner fick man leta efter, det hade Samanthas irländska mormor sagt mer än en gång sedan Angelita och Samantha träffats för första gången i sena tonåren. Och mer olika jobb kunde man inte tänka sig. Angelita var kommissarie på mordroteln och Samantha en föreståndare på stans konstgalleriet och en konstnär. Samantha stod just och plockade ihop efter en målning när Angelita stormade in i köket. Köket låg bredvid deras vardagsrum där Samantha målade och dörren hade de tagit bort för länge sedan.
"Hej Angelita hur gick det med den döda hertiginnan eller vad hon var? När Angelita inte svarade gick Samantha fram till den dörrlösa öppningen. Angelita hade satt sig vid köksbordet fortfarande iförd jacka och stövlar. Hon var just i färd med att koppla in sin bärbara dator i laddaren samtidigt som den startade. Samantha lutade sig mot dörrkarmen med armarna i kors och log.
"Jag gissar att det här är ett sådant där mystiskt fall där ingen kan ha gjort något. Och jag gissar att du hittat något" Hon gick fram och lade ifrån sig penslarna hon bar på på köksbordet och lutade sig fram bakom Angelitas axel. "Få se" Angelita lutade sig bakåt och vred på datorn så att Samantha kunde läsa.
"Skandal ... Blablabla ... Gifter upp sig ... Blablabla ... Vänta lite..." Samantha avbröt sig. "Ung flicka från slummen blir baronessa? Är det vårt offer?" hon vände sig mot Angelita som log brett. "Oh vänta, det blir bättre" Angelita öppnade en ny fil och visade Samantha. "Mystiska herrar går ut och in i Abûrne Castle" Angelita öppnade ytterligare en fil. Nu log Samantha också brett för hon kunde se vart Angelita ville komma. "Skatter gömda på Abûrne Castle?" Samantha skrattade mjukt och satte sig bredvid Angelita. "Jodå, kan du gissa vad jag hittade nära kroppen." Samantha skakade på huvudet. "Det fanns ett öppnat kassaskåp, kanske femtio gånger femtio gånger femtio centimeter. Ett sådant där infällt skåp som var gömt bakom en tavla som i någon gammal film. Kvar i skåpet låg ett par äkta diamant örhängen"
"Låt mig gissa dödad bakifrån. Enkelt tyst."
"Hon fick inte en chans att fatta vad som hände" Angelita suckade. "Det verkar som om vi har att göra med en professionell tjuv"
Samantha reste sig upp. "Det är lugnt känner jag dig rätt så löser du det här. Nu går jag och lagar lite mat åt dig och din hjärna"
Angelita log brett mot sin kompis, "Du är en ängel, vad skulle jag göra utan dig?"
"Vara hungrigare och argare", svarade Samantha. Angelita återvände sedan till datorn.
Flera timmar senare när Angelita gått och lagt sig tänkte Samantha på vilken tur de haft som hittat varandra. Hon visste inte vad hon skulle ha gjort utan Angelita. Det var Angelita som var den vilda. Hon fick saker att hända: om det inte varit för henne skulle Samantha inte börjat ställa ut bilder och definitivt inte jobbat på galleriet. Ja, hon fick saker att hända medan Samantha fick saker att inte hända. Hon såg till att Angelita inte kastade sig huvudstupa in i farliga saker … i alla fall i de flesta fall.
Angelita vaknade yrvaket av att solens första strålar sken henne i ögonen. Hon sträckte på sig och rullade ur sängen med en duns. Med knappt öppna ögon kläde Angelita på sig och släpande sig ut till köket. Samantha hade aldrig varit en morgonmänniska så Angelita smög på tå i köket medan hon kokade sig själv lite gröt. Angelita kastade i sig frukosten medan hon läste tidningens vinkling på gårdagens mord. Det var hennes lediga dag men om det inte vore för att Hank hade hotat att låsa in henne i en cell i de lagliga tjugofyra timmarna för misstanke till brott om hon så mycket som tänkte på att komma till jobbet. Hank hade alltid sett efter henne och när hon blev allt för nedgräven i ett fall hade han varit den som sett till att hon åt, drack, sov och tog ”lediga dagar”.
Hank hade alltid tvingat henne att ta så kallade lediga dagar under ett fall även om de båda två visste att hon ägnade hela dagen åt att följa upp spår i vilket fall som helst.
Angelita började skriva i rapporten angående gårdagens mord till polismästaren när Samantha makade sig upp ur sängen.
Samantha gick muttrade ut i köket och tog fram en skål, flingor och mjölk. Hon gjorde ordning sin frukost och blängde på Angelita.
”Varför i heliga himmelens namn går du upp klockan sju när du är ledig?”
Angelita log mot henne över skärmen på sin dator. ”Någon har visst vaknat på fel sida av sängen idag. Du vet varför jag går upp innan lunch: jag gillar morgnar när allt är tyst och alla andra sover.”
”Kan inte i livet förstå varför”
”Ägna dig åt din frukost du”
Angelita skrev klart rapporten, läste igenom sitt mejl från rättsläkaren och bestämde sig för att hon skulle ta med sig Samantha ut och besöka Conrad von Abûrne för att få reda på mer om vad som funnits i det där kassaskåpet. Men klockan var bara nio på morgonen och hon insåg att det antagligen skulle ses som okänsligt att åka så pass tidigt på dagen. Hon var tvungen att vänta åtminstone två timmar till.
Angelita berättade inte om sina planer för Samantha eftersom hon visste att hon skulle protestera. Istället spenderade hon tillsammans med Samantha att läsa allt som gick att läsa om Von Abûrne-herrgården. Vid tiotiden hade Samantha dragit på sig sin jacka och skyndat ner till biblioteket och lånat en hel famn med böcker som på ett eller annat sett nämnde eller handlade om herrgården. Det var allt ifrån spökhistorier till historiska dokument.
Det mesta av det var värdelöst men just som Angelita höll på att tappa modet ropade Samantha till.
”Lyssna på det här: Den kända Von Abûrne-herrgården som i generationer har tillhört Von Abûrne familjen hörde egentligen inte alls från början till Von Abûrne förrän i början på 1600- talet då Hertigen Henrik Von Abûrne skänktes ägorna av kungen som gåva för hertigens insats i det trettioåriga kriget.
Innan det ska herrgården ha varit obebodd sedan dess tidigare ägare blivit fängslade för stöld och blivit utsparkade ur societeten. Von Abûrne-ägorna ska ha tillhört greve Montuqui och hans familj. Hans ägor blev herrelösa när han år 1526 fängslades för stöld på en tavla från det italienska hovet.”
Samantha tittade upp från boken med ett flin. Angelita log tillbaka, ”Det verkar som om den där herrgården har dolt fler mysterier än vårt mord” Hon stängde av sin dator och slog igen boken som Samantha hade begravt näsan i.
”Kom igen nu åker vi” Samantha tittade förvirrat upp. ”Åka vart?”
Angelita svarade inte utan bara drog på sig sin jacka och började gå ut. Samantha reste sig upp, fumlade med att få på sig sin jacka och skyndade efter Angelita.
”Vart är det du tänker du åka? Du tänker väl inte åka till stationen va? Det är faktisk din lediga dag så du ska faktiskt inte jobba. Dessutom tänker inte jag bli indragen i någon av dina planer…” Samanthas tjat fick Angelita att vilja köra iväg dem till en bio eller fotvandring bara för att se Samanthas min men den inrotade detektiven i hennes blod fick henne att svänga in vid Hotel Royal.
”Hotel Royal? Vad gör vi… Nej! Nej, nej, nej. Angelita, du ska inte förhöra Conrad Von Abûrne på din lediga dag”Angelita gick ut ur bilen och började gå mot hotellet tätt följd av en irriterad Samantha.
Hotell Royals lobby var ett stort rum där golv, väggar, tak och de flesta möbler var gjorda i mörk ek. Sofforna och stolarna i rummet var klädda i mörkrött tyg med guldiga fransar hängande ner från kanterna. Angelita hade aldrig förstått sig på det där med att fransar i kanten på möblerna. Vad utgjorde de för syfte annat än att häng när och dingla? Inget, i alla fall enligt vad Angelita kunde förstå. Inte heller så kunde hon förstå meningen att ha stora kristallkronor hängande i taket. De gav ett dåligt ljus och hon var säker på att de hade varit tvungna att höja taket minst en och en halv meter för att deras längre gäster inte skulle slå huvudet i dem.
”Vi är här för att träffa Conrad Von Abûrne” sa Angelita till receptionisten och höll fram sin polisbricka. Receptionisten som var en tjej i sina tidiga tjugo med pageklippt blonderat går för mycket smink och som frenetiskt tuggade på ett rosa tuggummi rester sig upp för att visa dem igenom korridorerna till Mr Von Abûrne.
Kanske hade de inte några längre gäster, funderade Angelita efter att ha sett ett flertal gäster som inte kunde vara längre än hundrasjuttio meter. Sällskapet passerade under en kristallkrona som satt så lågt ner att en person över en och nittio skulle behövt ducka för och Angelita bestämde sig för att hotellet definitivt inte kunde ta emot några längre gäster. Men vad gjorde de då om någon som var två meter med massor av pengar bokade rum? Hade de kanske en special avdelning i källaren för personer över en och åttio?
Receptionisten stannade framför en dörr med nummer 239.
”Här e mister Abûrnes rum, nummer tvåhundrasjuttionie” Sa hon med en väldig ljus röst och gick upp en oktav varje gång hon sa ’e’ och ’ä’ vilket gjorde att varje ord blev väldigt utdraget.
Angelita trängde sig förbi flickan och tog nyckelkortet. Sedan låste hon upp och öppnade dörren utan minsta förvarning.
Kapitel tre: Hemligheter och Beslut
När Conrad Von Abûrne väl kommit över chocken efter att Angelita och Samantha hade ”brutit sig in utan förvarning” hade han bett dem att sätta sig ner vid det lilla köksbord som Mr Von Abûrnes svit inkluderade.
”Jag heter Angelita Mistero och jag utreder mordet på er fru”
”Åh” hans mun formades till ett komiskt runt ’o’.
Conrad Von Abûrne var en rundlagd man i femtioårsåldern. Han hade ett väldigt rött och plufsigt ansikte och ett skalligt huvud. Hela hans kropp, kläder och ansikte skvallrade om det faktum att han aldrig hade behövt göra ett fysiskt arbete i hela sitt liv. Eller snarare, rättade sig Angelita, så skvallrade den om att han mer än glatt undvikit varje form av fysisks utmaning. Hans små ögon var rödkantade men Angelita kunde inte avgöra om det var av gråt eller av sömnbrist.
”Jag är ledsen att störa dig så här men vi behöver fråga dig någonting”
Conrad nickade trött. ”Skulle du kunna tala om för mig vad ni hade i ert kassaskåp?”
”Ursäkta?”
”Förlåt mig om jag var otydlig: Vad hade ni i kassaskåpet som fanns i biblioteket?”
”Vilket kassaskåp?”
”Det som var gömt bakom en tavla bredvid en bokhylla, Mr” Sa Samantha mjukt.
”Nonsens, vi har inget kassaskåp i biblioteket”
Angelita suckade tyst för sig själv. Trodde han verkligen att han skulle slippa undan så lätt? Hon böjde sig ner i fickan och fiskade upp en bunt med foton. Hon valde ut några av de foton hon själv tagit som visade det infällda kassaskåpet, tavlan som teknikerna hade hittat inskjuten bredvid en bokhylla intill en vägg och en av dem en större bild som hon tagit när kroppen blivit flyttad som visade hela vägen och bitar av golvet där en blod fläck fortfarande låg kvar. Hon visade Conrad fotot med kassaskåpet.
”Det här finns i er vägg i biblioteket”
”Det där fotot bevisar ingenting ni kan ha tagit de var som helst. Jag sa ju att vi inte hat något kassaskåp i biblioteket” Angelita ignorerade hans utbrott och visade honom nästa bild.
”Känner ni igen den här tavlan?”
”Ja det där är tavlan som hänger vårt bibliotek, vad spelar det för roll?”
Angelita svarade inte på frågan utan räckte honom den tredje bilden. ”Därför att den tavlan ska hänga här” sa hon och pekade med pennan på öppning i väggen ovanför kroppen. Men istället för en tavla fann vi ett kassaskåp” hon knackade med pennan på fotot med kassaskåpet.
”Så det vi vill veta nu är: Vad fanns i kassaskåpet?”
Conrad skakade på huvudet. ”Jag svär på det: jag har aldrig sett det där kassaskåpet förut i mitt liv. Jag visste inte ens om det”
Samantha och Angelita tittade på varandra.
Tror du? Samanthas lugna ögon ställde tyst frågan till Angelita.
”Ja, någon visste om det och var bered att döda för att få tag på vad som fanns däri”
Angelita reste sig upp och släpptes ner ett papper på bordet.
”Mitt telefonnummer i fall att ni får tillbaka minnet”
Väl ute på den duggregnade gatan vände sig Samantha mot Angelita . ”Jag tror faktiskt inte att han visste om det där skåpet Angelita” Angelita suckade. ”Nej inte jag heller” Hon drog sina händer över ansiktet. ”Ingen verkar göra det men det är vårt viktigaste spår och jag har en känsla av att det är lösningen på den här gåtan”
Hon vände sig mot Samantha för att fråga vad de skulle göra men hon var inte där.
Angelita snurrade runt och tittade sig omkring men hon fick inte syn på Samantha någonstans. Hon skulle precis dra fram sin mobil och ringa henne när en bil tutade längre ner på gatan. Hon vändes sig om och fick syn på sin bil med Samantha bakom ratten. Samantha körde in till kanten och öppnade passagerardörren.
”Hoppa in” Angelita klev förvirrat in i bilen. ”Vart tog du vägen?”
”Medens du stod och tyckte synd om dig själv sprang jag ner och köpte oss varsin Fish-and-chips” Hon räckte den fortfarande ställda Angelita en strut. ”Nu tar vi och kör ner till polis stationen och meddelar att du tar din lediga dag någon annan gång.”
Medan Samantha samlade ihop fakta om Von Abûrne och deras gömda skatt gick Angelita in på polis chefens kontor för att diskutera Samanthas och hennes teori på fallet. Det var egentligen inte tillåtet att blanda in civilpersoner i polis angelägenheter men det var en fajt som polischefen för länge sedan givit upp. Hon hade alltid haft bra kontakt med alla på polisstationen sedan hon hade vägrat lämna Hank i fred efter att hon träffat honom på en brottsplats som begåtts på hennes skola när hon var fjorton år.
Men nu satt Angelita mitt emot polischef Ruby med bara ett skrivbord i mellan dem och tittade på mannen som hon känt i hälften av sitt liv med oförstående blick.
”Vad menar du att vi lägger ner fallet?”
”Det visade sig att det hela var en olycka det ramlade tydligen ner en pjäs ur kassaskåpet och slog Mrs. Von Abûrne i huvudet. Inget brott har begåtts. Fallet ska läggas ner”
”En olycka” Angelita var så frustrerad av nyheten att hon reste sig upp ur stolen och lutade sig fram över bordet. ”Mrs. Von Abûrne blev mördad. Vad då skulle en pjäs ramlat ner från kassaskåpet – ett kassaskåp som ingen visste om förrän vi hittade – och slagit henne i bakhuvudet. Förutom den nästan omöjliga vinkeln du föreslår att det ska ha ramlat ner ur ska det dessutom ha slagit henne så pass hårt i huvudet att det orsakade en skallfraktur?”
Hon reste sig upp i sin fulla längd och tittade kyligt ner på honom. ”Jag är tjugonio år gammal Ruby, jag arbetade tre år på krimtek och sex månader hos rättsläkaren innan jag började jobba här. Dödsorsaken som du beskriver är inte möjlig så nu vill jag veta varför du egentligen lägger ner fallet”
Han tittade sorgset upp på henne ”Jag gillar dig Mistero så jag tänker ignorera det där”
”Gillar mig? Det var det… Jag vill veta varför du tänker låta en mördare gå på frifot utan att ens försöka ta fast honom.”
”Jag är ledsen att du tar det så här Angelita men om du inte släpper det här så måste jag be dig att lämna ifrån dig din bricka och ditt tjänstevapen”
Angelita möte stadigt hans blick. ”Nu du säger det på det sättet…” sa hon och rycket upp sitt vapen ur sitt hölster, knäppte loss hölstret och lade alltsammans tillsammans med sin polisbricka på bordet framför dem utan att släppa honom med blicken. ”Du kan betrakta det här som min avskedsansökan.” Hon vände sig om och gick mot dörren men sedan vände hon sig mot honom och tittade föraktfullt på honom . ”Du vet, jag hade faktiskt förväntat mig mer av dig.”
Hon vände sig om igen och stängde dörren bakom sig när hon gick ut ur kontoret. Hon kunde höra Rubys röst be hennes att ”inte göra så här” genom dörren men hon fortsatte bara gå tills hon stötte in i Hank. Hon kände ett stygn av skuld för att hon kastade bort allt han hade lärt henne, allt han kämpat för att hjälpa henne att nå på grund av ett enda fall. Hon öppnade munnen för att förklara men stängde den igen när Hank slöt henne i sina armar och viskade i hennes öra. ”Bra val, tjejen, bra val” Angelita insåg att hon hade underskattat Hank och log brett upp mot honom när han släppte henne ur kramen. Han log stolt ner mot henne.
”Gå och fånga en mördare nu, lilla italienska” Han hade kallat henne italienska sedan hon var liten eftersom hon, förutom när det gällde hennes längd, hade utseendet hos en italienska.
Angelita log och nickade. ”Klart jag ska.” Hon fiskade upp mobilen och ringde Samantha.
Kapitel fyra: Tidningsurklipp och fickknivar
Sedan Angelita hade sparkat sig själv från sitt drömjobb hade Samantha stuckit upp till deras läggenhet och satt på en kanna kaffe åt sig själv. Hon undvek att dricka när Angelita blev illamående av bara lukten men det innebar inte att hon inte gjorde det när Angelita var borta. Hon hällde upp en kopp med svart kaffe, ingen mjölk inget socker, och satte sig sedan ner för att tittade på någon av de konsthistoriedokumentärer som brukade gå vid den här tiden på dagen. Samantha slog på teven som hängde över köksbordet och satte sig bekvämt ner. Hon hade klagat på Angelita när hon hade monterat dit den om att det var smaklöst och idiotiskt att ha en teve i köket. Men Angelita hade insisterat på det och Samantha tyckte faktiskt att det blivit rätt så bra. Hon trivdes faktiskt med det. Varje morgon gick Angelita upp, slog på teve så hon kunde se, eller snarare höra, morgonnyheterna medan hon lagade frukost. Det var något speciellt med att vakna på till lukten av bacon och ljudet av en tv på lägsta volm. Tryggt, ombonat. Tänkte hon medan hon drack ur sin kaffemugg och när det blev reklam på teven bestämde hon sig för att hämta mer. När hon hade fyllt på kaffebryggaren vände hon sig om och lutade sig mot bänken och fick syn på något i ögonvrån. Det var en av tidningarna som hon lånat på biblioteket om Von-Abûrne fallet. Hon stirrade storögt på rubriken i högra hörnet. Snabbt sprang hon in i sitt sovrum och tog fram en bok bläddrade frenetiskt tills hon hittade vad hon sökte. När hon gjorde det kastade hon boken uppochner på sängen, ryckte åt sig sina skor och sprang ut ur lägenheten.
Hon satte sig i bilen och körde raka vägen ner till Von Abûrne-herrgården. Herrgården var låst men det hindrade inte Samantha. Hon gick och hämtade Angelitas fickkniv från bilen och sjönk ner på huk framför de stora ekdörrarna. Hon drog fram knivens minsta blad och stack in den i låset.
Det var Angelita som lärt henne att lirka upp lås när de gick på highschool. Nu när hon tänkte på det var det ganska ironiskt: den eviga rebellen och trubbelmakaren som hade gått och blivit polis. Nej, Angelita gjorde då aldrig vad man väntade henne. Själv hade hon blivit vad alla, inklusive hon själv, förväntats bli.
Samantha gjorde en sista vridning med kniven och låset gled up med ett klick. Hon stoppade ner kniven i bakfickan och bad en tyst bön att ingen skulle se henne. Med tassande fötter gick hon uppför trapporna och in i biblioteket. Prydligt städat och total fritt från personlighet, antagligen precis som ägarna. Hon tassade fram och lyfte ner den abstrakta tavlan som hängde på vägen. Där, precis som Angelita beskrivit var kassaskåpet. Men ett kassaskåp från femtonhundratalet var inte någon match för henne. En halv minut och kassaskåpet var uppe det var tömt nu men om hon hade rätt… hon stack in handen och trevade med fingrarna längs kanterna i kassaskåpet.
Mycket riktigt, där strax över det nedre vänstra hörnet fanns det en knappt märkbar insjunkning i träet. Samantha tryckte försiktigt in den och hon hörde hur gamla kugghjul segt snurrade och hur ett lås klickade till. Hon sköt försiktigt undan skiljevägen och där på vänstersida i skåpet blottades ett dolt fack. Ett typiskt japansk kassaskåp, hade antagligen kommit hit via Italien. Hon böjde sig längre fram för att ta en titt på det som hon visste fanns i skåpet när hon hörde hur steg närmade sig längre ner i korridorren. Snabbt tog hon ut det lilla paket som fanns där i slet av det skyddande pappret och gömde sedan föremålet. Sedan ryckte hon åt sig sin egen bok ryckte ut en bunt sidor och virade in dem i det gamla omslagspappret. Hon tryckte precis in det nya paketet i det hemliga facket när hon kände något kallt och hårt pressas mot bakhuvudet.
”Det var väldigt snällt av dig att hitta det där åt mig, miss Sage ” pistolpipan trycktes ytterligare lite hårdare mot hennes huvud. ”Jag visste att jag kunde lita på dig. Nu, om du bara kan hålla dig lugn tills min bror kommer så kan vi nog klara av det här utan att någon blir allt för skadad.” Medan Samanthas händer bands bakom hennes rygg tänkte hon att om hon hade listat ut det här så kanske Angelita kunde göra samma sak. Kanske, kanske, kanske… om hon bara kunde få tag på kniven i bakfickan.
Angelita svor högt innan hon stövlade in på polisstationen igen. Hon hade ringt Samanthas mobil fem gånger. Alla gånger hade hela uppringningstiden gått ut. Hon drog irriterat händerna genom håret när hon stövlade ner till kriminalteknikernas kontor. Hank tittade upp från sitt skrivbord när hon om in.
”Men jag trodde du hade slutat här Angelita… Vad är det som är fel?” han avbröt sig själv när såg hennes ansiktsuttryck och reste sig från stolen.
”Det kanske inte är något men… jag vet inte. Samantha svarar inte i sin mobil. Jag har ringt fem gånger men hon svarar inte. Samantha skulle aldrig gå iväg utan sin mobil.”
Som den polis Hank var ställde han precis den fråga hon väntat sig. ”Har du något bevis på att hon skulle vara i trubbel?” Angelita drog med händerna över ansiktet och suckade ”Nej, nej inget bara… bara min magkänsla”
Hanks reste sig upp ur skrivbordstolen och drog på sig jackan. ”Det duger åt mig”
Fem minuter senare var de i hennes och Samanthas lägenhet där de mötes av en påslagen kaffebryggare och teve. Angelita sa inget men hon visste att Hank tänkte samma sak. Samantha skulle aldrig, aldrig, någonsin lämna en kaffebryggare på när hon lämnade kåken. Inte en teve heller. Samanthas föräldrahem hade brunnit ner till grunden en gång när hennes äldre kusin lämnat sin plattång på och den ramlat ner i en tvättkorg. När Angelita gick in i Samanthas sovrum fick hon syn p boken som låg uppslagen kastad uppochner på sängen. Hon plockade upp den och tittade på sidan som Samantha måste ha läst. Hon gick ut i köket för att vissa det för Hank.
”Det visar sig att det inte är bara du som blir besatt av ett fall när du blir insatt i det.” Han pekade på en tidning som låg uppslagen på bänken bredvid kaffebryggaren. Angelita tittade över axel på honom, tittade på boken som hon höll i och tittade sedan på tidningsurklippet.
”Fan” hon rotade bland de böcker och tidningar som de lånat på biblioteket tills hon hittade boken som Samantha hade läst högt ur samma morgon. Hon skummade igenom texten tills hon hittade namnet hon letat efter och när hon fick syn på det föll allting på plats. ”Montuqui” viskade hon tyst för sig själv.
”Va?” Hank stirrade på henne när hon snabbt försvann in i sovrummet och kom ut med en Glock 19 i handen.
”Kom nu sticker vi. Fort” lade hon till när han inte rörde på sig. De skyndade ner till bilen och han hann knappt in förrän Angelita trampade på gaspedalen. ”Vad gör du? Vet du ens vart vi ska”
”Ja, det vet jag. Vi ska till Von Abûrnes herrgård.”
”Varför?”
”Därför att Samantha är den smartaste och dummaste personen jag mött. Hon listade ut vad som fanns i det där kassaskåpet”
”Men varför ska vi då till Von Abûrnes herrgård? Och var är Samantha?”
”Hon är, förhoppningsviss, kvar på herrgården. Till vilken hon skulle eftersom det som fanns i kassaskåpet inte bara fanns där utan finns kvar.” fortsatte hon innan han hann avbryta.
”Hon är den dummaste personen jag känner eftersom hon åkte rakt in i famnen på mördaren”
”Men Angelita du tror väl ändå inte att det är Mr. Von Abûrne som är mördaren.” Hank tittade bestört på henne.
”Nej, inte Mr. Von Abûrne men någon annan.” Angelitas händer kramade så hårt om ratten att hennes knogar vitnade. ”Någon betydligt farligare” De svängde in på vägen som lede till Von Abûrne-herrgården och kastade en blick upp i himlen och önskade för ett ögonblick att hon kunnat tro på att det fanns en Gud. Då hade hon kunnat be att dessa högre makter kunde skydda Samantha, se till att hon var okej. Men nu trodde Angelita inte att det fanns någon Gud och den enda som kunde rädda Samantha var hon själv, Hank och Samantha. Snälla Samantha var okej, var vid liv.
Hon parkerade bilen en bit bort från gården, klev ur bilen och osäkrade sitt vapen. Hon tecknade åt Hank att han skulle ta andra hållet. Han nickade till svar. Tyst gick hon fram mot dörren, en dörr som blivit öppnad med en fickkniv insåg hon. Åh, Snälla Gud som jag inte tror på låt Samantha vara vid liv, snälla.
Kapitel fem: Tunnlar och Fällor
Om hon bara kunde nå kniven. Bara lite längre ner med fingrarna. Bara lite längre ner…
När brodern kommit hade de dragit och lämnat henne här. Men de hade varit mycket försiktiga: tejpat för hennes mun, bundit hennes fötter och sedan som pricken över i:et hade de stängt in henne i en av de hemliga passagerna. Hon lutade huvudet mot knäna. Hon visste mycket riktigt att ingen skulle hitta henne här inne. Ingen visste om att passagen fanns här och dessutom så kunde hon inte frambringa ett ljud med trasan, som de hade kört in i munnen på henne innan de tejpade över den, kvävde allt ljud. Hon rullade på axlarna och vred på vristerna. Om hon bara kunde få tag på kniven… men vänta kanske fanns det ett annat sätt. Hon satte sig på huk och vinglade fram och tillbacka innan hon lyckades återfå balansen. Hon kanske hade händerna för tätt ihop surrade för att få upp kniven ur sin ficka men hon kunde kanske få benen över dem. Hon tryckte händerna förbi rumpan och lyckades till slut få dem att vila på hälarna. Hon andades djupt genom näsan. Lite till bara. Det tog många svåra försök och konstiga ställningar men till slut lyckades hon få händerna förbi fötterna och knäna. Hon sjönk ner med ryggen mot väggen med händerna i knät. När hon hämtat andan lyfte hon sina hopbundna händer, rev bort tejpen som satt över munnen och slet ut trasan. Hon tog några djupa renande andetag genom munnen innan hon tog tag i den svåra uppgiften att knyta upp knoparna som band hennes händer med tänderna.
När Samantha väl lyckats få löss både händer och fötter gick hon på utforskning i det mörka utrymmet. Ingen panik Samantha, ingen panik. De som byggde det här skulle ha gjort en andra väg ut hon måste bara hitta den innan… innan Angelita tog sig in i Von Abûrne-herrgården. Det fick inte hända, hon vägrade låta sin bästa vän dö. Tanken på Angelita gav henne styrka och hon trevade längs väggarna efter en utgång.
Hon kom längre och längre bort från den hemliga öppningen ju längre hon gick med det gjorde henne inte längre nervös. Det fanns en annan utgång här någonstans hon måste bara hittat den. Efter vad som kändes som flera timmar hittade Samantha en tunnel. Den var inte stor, inte större än att hon själv skulle ta sig igenom om hon ålade sig igenom på mage. Hon lade sig på mage och kröp in i tunneln. Den var dammig och full i spindelväv men det var en väg ut. Den var inte mer än ett tiotal meter lång men det kändes som den längsta sträckan som Samantha någonsin genomfört. Hon kom ut i en skog genom en nästan helt igenväxt lucka. Åt vilket håll låg herrgården? Tunneln hade gått västerut tänkte hon, vilket innebar att hon måste gå åt öster men vilket håll var öster? Hon fick syn på den nergående solen och började springa åt motsatt håll.
Angelita puffade försiktigt upp dörren till huset och steg in. Det var knäpp tyst i men något som inte var en klocka tickade oroväckande. Hon försökte komma på vad det kunde vara när Hank kom farande från ingenstans och knuffade henne åt sidan samtidigt som bomben smällde av. En viktcensorinställd bomb tänkte hon. Antagligen kopplad till gasledningarna vilket innebar att de måste därifrån nu. Hon grep tag i Hanks armar och började dra med sig honom där ifrån. Han var medvetslös och det blödde ur hans huvud. Nej, snälla nej. Låt honom inte vara död. Hon fiskade upp mobilen ur fickan när hon tyckte att de tagit sig utom räckhåll för en gasexplosion och ringde efter en ambulans. När hon gjort det vände hon sig mot det brinnande huset. Alla gasledningar hade exploderat vid det här laget. Hon gissade att det redan var en brandbil var på väg. Hon sjönk ner bredvid den medvetslöse Hank och lutade huvudet i händerna. Snälla Samantha säg att du inte var där inne. Men Angelita visste väl att Samantha hade varit där inne hon kunde bara hoppas att hon var i den delen av huset som bomben eller gasledningen inte kunnat förstöra. Ge mig ett tecken Samantha, vad som helst som bevisar att du är vid liv.
Precis när Angelita tänkte tanken fick hon höra sitt namn ropas. Hennes huvud for upp och hon spetsade öronen. Där var det igen. Hon reste sig upp och svarade skrikande ”Samantha?” ett knappt hörbart ja skreks som svar. Angelita stapplade mot rösten. Den ledde henne rakt in i röken men hon drog upp jackans kragen över munnen som skydd. Hon trodde just att hon tappat bort Samantha när hon fick syn på henne, staplandes i röken med jackan som skydd för andningen.
”Samantha” skrek hon för full hals genom jackan. Samantha fick syn på henne och sprang henne till mötes och tillsammans stapplade de ur rökdimman.
Epilog.
Brandbilarna hade släckt branden, ambulansen hade kört iväg med Hank och de hade just fått meddelande om att polis fångat in Lisa och Adam Miore eller som de egentligen hette: Elizabeth och Edward Montuqui, vid en väg på väg mot flygplatsen.
Nu satt Angelita och Samantha insvept i en varsin filt med syrgasmasker för ansiktet och tittade på förödelsen. Angelita var, såklart, den första att ta av sin syrgasmask.
”Helt otroligt egentligen att de gjorde allt detta för en fånig tavla”
”Inte så” sa Samantha när hon tagit av sig sin syrgasmask och tog fram ett föremål som hon haft innanför jackan. Hon lindade av det gamla linnetyget och upp mot dem strålade en rödhårig pojke med en teckning i handen upp mot dem.
”Va? Hur?” Angelita stirrade stumt på henne
Samantha log mot henne. ”Jag byte ut dem så fort jag hittat den.”
”Så få se om jag har förstått det här rätt nu. De mördade Mrs. Von Abûrne för att hon kom på dem med att stjäla en tavla. En tavla som de inte ens ansåg sig stjäla eftersom den tillhörde deras farfarsfarfarsfar efter att han stulit den?”
Samantha nickade.
”Så hon tog jobbet som tjänarinna på den herrgård som hon ansåg sig ha rätten att äga för att kunna leta reda på tavlan stjäla tillbaka den och sälja den till högstbjudande för att kunna köpa tillbaka herrgården?”
”Ja, på ett ungefär.” Hon sträckte fram handen och la den över Angelitas. ”De hittade miss Reynolds kropp där inne. Hon blev ihjälskjuten. Hon kom dem tydligen på spåren”
”Fan, jag gillade henne. Tja, det lämnar i alla fall bara kvar mysteriet om varför polischefen ville att jag skulle lägga ner fallet när jag började komma dem på spåret.”
Samantha ryckte på axlarna. ”Tja, titta inte på mig jag har inget svar på den frågan.”
”Men det har jag” bådas huvuden vändes mot rösten. Det var Johnsson. Polisaspiranten som varit den första på mordplatsen för två dagar sedan.
”Han hade tydligen varit otrogen mot frugan med vår lilla brottsling och sedan hade hon sagt åt honom att han skulle avsluta fallet om du kom dem på spåret. Annars skulle deras lilla hemlighet läcka ut”
Angelita bara skakade på huvudet åt dumheten i detta. ”Och nu får hans fru inte bara reda på det utan han förlorar jobbet och åker in i fängelse. Vem ska ta över jobbet efter honom?”
”Faktiskt så tänkte vi be dig att göra det, Mistero”
Hon tänkte på Ruby, på Hank i ambulansen och på sig själv när bomben smällt av.
”Tack men nej tack. Jag tror jag och Samantha här ska starta en detektivbyrå istället” hon lade armen om Samanthas axlar som log mot Johnsson utan minsta förvåning. Men och andra sidan, hon var van vid att hänga med i Angelitas snabba svängar.
”Exakt, vi ska bli privatdetektiver” Johnsson skrattade.
”Lycka till. Jag tror säkert att ni kommer klara er utmärkt.”
”Tack så mycket aspirant Johnsson.”
”Kommissarie nu faktiskt.”
Angelita tittade förvånat på honom. ”Verkligen, då får man väl passa på att gratulera, Kommissarien.”
