Bokrecension "Ondskan" av Jan Guillou
Jag har läst en bok som heter Ondskan. Det är en blandning av en ungdomsroman och en självbiografi. Författaren heter Jan Guillou. Jan Guillou föddes i Södertälje år 1944. Hans mor hade norskt ursprung och hans far kom från Frankrike, därav efternamnet Guillou. Men hans föräldrar skiljde sig och hans mor gifte sig med en annan man. Det var den mannen som misshandlade Jan. Jan är idag gift, bor på Östermalm och har två barn.
Författaren använder sig av ett alter ego som huvudperson istället för att använda sitt eget namn. Han heter Erik Ponti och är, i början av boken, fjorton år. Jag föreställer mig honom som en medellång och muskulös kille med ljusbrunt hår och blåa ögon. Han är bra på många saker men hans starkaste sidor är skolan, idrott och simning. Något annat han är riktigt bra på, är att slåss. Dock är det ett faktum han helst vill glömma.
Under hela sin uppväxt har Erik varit misshandlad av sin far men det är något han aldrig berättat för sina vänner. Ingen visste vad som pågick innanför familjen Pontis väggar. Ingen säger ifrån, Erik slår aldrig tillbaka och hans mor låtsas som ingenting. Men ibland tyckte han sig höra henne gråta utanför den låsta dörren när Erik tog emot eftermatenstryket.
Samtidigt som misshandeln pågår där hemma går Erik såklart i skolan. Skolan heter Läroverket. Där är han gängledare och gänget har kommit på ett sätt att tjäna pengar. De lånar ut pengar till skolans elever och får sen tillbaka lite mer än vad som lånades ut. Om inte eleverna betalar tillbaka så åker de på stryk och eftersom de flesta eleverna på skolan är rädda för stryk så betalar de oftast tillbaka. Men efter ett tag så nöjer sig inte gänget med den inkomsten så de börjar sno skivor och säljer dem också, samtidigt har de kvar sitt lånesystem. Men en dag blir gänget upptäckta och under polisförhöret hänger alla gängmedlemmar ut Erik så han får skulden för allting. Människorna som Erik trodde var hans vänner, ljuger och säger att de har varit rädda för Erik hela tiden och gjorde som han sa för att de inte skulle få stryk, de berättar även om lånesystemet och misshandeln. När rektorn får höra detta blir Erik relegerad omedelbart.
Erik blir frustrerad, arg och ledsen. Var skulle han gå i skolan nu? Han trodde att hans framtid var över och att han aldrig skulle kunna ta sig in på gymnasiet. Men när hans mor meddelar att Erik ska börja på Stjärnsberg blir han glad. Han ser bara fördelar med flytten. Han skulle få nya vänner, han kommer bort från farsan, inget mer våld och han skulle gå klart högstadiet. Men när han väl kommer till skolan förstår han att något är fel. De kommande åren skulle bestå av terror, hot och kränkningar. Som tur är lyckas Erik skaffa sig en vän. De båda tycker illa om rådet och skolans kamratuppfostran. Hans vän, som blir hans bästa vän, heter Pierre Tanguy. Han är tjock och har glasögon. Dessa egenskaper utnyttjar rådet sig av och hånar honom för hans utseende. Men de är inte på honom så ofta, för han är även smartast i klassen. Till och med smartast i realskolan. Så Pierre hjälper rådet och fjärderingarna med deras läxor och på så sätt slipper han undan ganska mycket.
Jag tycker Erik och Pierre utvecklades mycket under bokens gång. Erik började som en pojke som alltid var inblandad i bråk men vågade aldrig slå tillbaka på farsan. Under bokens gång slåss han mycket, men han växer som människa och slåss endast för att försvara sig. Det finns även delar i boken där Erik säger att han inte ser våld som en lösning. Pierre är raka motsatsen till Erik. Han hatar allt som har med våld att göra och är ganska feg. Pierre har oftast lösningar på saker och är som sagt väldigt smart. I början gjorde Pierre alltid som de äldre sa men när Erik kom till skolan började även han göra uppror. Tillsammans försökte de bryta skolans tradition. De kommer alltid att vara ”stora” människor i mina ögon.
Utsidan av Stjärnsberg var väldigt vacker, nästan herrgårdsliknande. Det såg väldigt trevligt och fint ut, vackert placerat i typisk svensk miljö. Men innanför Stjärnsbergs väggar föreställer jag mig hur man verkligen kunde känna rädslan och hatet krypa på väggarna.
Det jag tror författaren ville få fram med boken, var att visa hur hemskt Stjärnsberg (Solbacka) egentligen var. Det lyckades han verkligen med. Jag tror även att han ville sprida det vidare till flera människor så den så kallade ”kamratuppfostran” inte upprepades på andra skolor.
Eftersom boken kom ut 1981 och skolan lades ner år 1973 så var antagligen inte hans bok och tankar en av anledningarna till att skolan stängdes. Men jag tycker det var bra att han skrev boken ändå. För om han inte hade skrivit boken så hade färre människor vetat om varför Solbacka stängdes och då hade det blivit nästan som en hemlighet mellan eleverna, kanske till och med sett som något helt normalt eftersom att ingen sa att det var fel.
Jag tycker verkligen att den här boken är värd att läsa! Den är skriven på ett bra sätt, dock kan vissa ord vara svåra men om man förstår sammanhanget kan man oftast lista ut ordet. Ondskan är en bok som det tar ett tag att komma in i, men när man väl har kommit in i den så är man fast och kan inte lägga ifrån sig den eftersom att man hela tiden vill veta hur det går för Erik och Pierre. Men det är jobbigt att veta att det man läser faktiskt är sant. Det har hänt på riktigt, boken ingår inte i kategorin ”fantasy” som man ibland, under de mest våldsammaste scenerna, önskar. Jag tycker att boken är bra för att jag kan verkligen föreställa mig miljön och de flesta personerna. Man får sig en riktig tankeställare när man läser boken. Hur skulle jag själv reagerat som elev på skolan? Hade jag kunnat stoppat terrorn på något sätt? Eller hade jag gjort som de äldre eleverna beordrade för att slippa stryk?
När jag fick reda på att vi skulle läsa Ondskan hade jag varken hört talas om Solbacka eller Jan Guillou. Men jag kände på mig att det var en bra bok. Ungefär samtidigt som vi skulle börja läsa boken hade det hänt liknande saker på Lundsberg, som också är en internatskola. Det är hemskt att än idag finns kamratuppfostran i vårt moderna Sverige.
Boken var ungefär som jag förväntade mig, det vill säga bra och spännande. Men jag trodde aldrig att jag skulle få läsa så våldsamma och hemska stycken. Jag trodde att misshandeln bestod av en örfil eller två samt kränkningar i form av ord. Tyvärr hade jag väldigt fel.
Vissa personer, bland annat Jans mor, ifrågasätter sanningshalten i Ondskan. Visst får man ta allting med en nypa salt, men jag tror faktiskt att det mesta i boken är sanning.
Jag sökte runt lite på internet och hittade en sida som hyllar Solbacka och förklarar hur viktigt det är att driva vidare ”Solbacka-andan”. Det är gamla elever samt lärare som driver sidan. De ordnar bland annat återträffar. Det förstår jag verkligen inte, om det nu är sant som Jan skriver, varför skulle man då vilja träffa de personer som man blivit trakasserad av eller kanske till och med själv trakasserat? Jag tycker det är konstigt att de tankarna lever kvar fortfarande, för de människorna visar ju klart och tydligt att de tycker att kamratuppfostran är fullt normalt och acceptabelt.
LAS årskurs 9
