"Ondskan" recension
En av mina absoluta favoriter…
I början av den här terminen fick vi i uppgift att läsa Ondskan av Jan Guillou.
Jag hade höga förväntningar på boken eftersom att min bror hade läst den och bett mig att också göra det. När jag började läsa boken trodde jag först att jag redan läst den, men när jag kom längre in insåg jag att jag bara kände igen det som min bror berättat för mig.
Det är en av de absolut bästa böcker jag läst. Den är realistisk, jordnära och har en huvudperson som man inte automatisk älskar utan en huvudperson som faktiskt känns som att han skulle kunna finnas på riktigt.
Ondskan handlar om fjortonårige Erik som bor i Stockholm. Han bor med sin mamma, sin lille bror och med ”farsan”. Varje dag efter maten slår Farsan Erik. Det är rutin, en tradition. Ibland är det med en borste, ibland med björkris, ibland med hundpiskan.
I skolan är Erik ledare för Gänget som styr skolgårdarna med våld. De stjäl, de slåss och de lånar ut pengar på löpande band. Allt är planerat, allt är strukturerat, allt fungerar. Tills allt går fel. Gänget blir fast, kompisarna skvallrar och plötsligt är Erik relegerad. Hemma väntar morsan med tågbiljett och ny skoluniform. Nu skickas Erik iväg till Stjärnsberg, en internatskola långt ifrån Stockholm där lärarna inte slår eleverna och ”kamratuppfostran” är skolans främsta regel. Nu bestämmer sig Erik för att han en gång för alla ska sluta att slåss.
Det visar sig vara lättare sagt en gjort. Stjärnsbergs kamratuppfostran går ut på att göra slavarbeten åt fjärderingare och Rådisar och så kallade Peppisar, slag mot huvudet vid misskötsel vid matbordet. Om man vägrade blev det en eller flera Lördagsöndagar, permissionsförbud under helgen, eller arresten.
Eriks enda vän är Pierre, en tjock pluggis som inte skulle klara av att på allvar skada en annan människa.
När Erik trots sitt löfte till sig själv vägrar bli fjärderingarnas knähund dras han in i en värld präglad av våld och pennalism och ställs snabbt inför ett val; ska han stå upp mot Rådisarna och riskera relegering eller ska han böja sig ner och låta sig bli misshandlad igen?
Ondskan är av de absolut bästa böckerna jag har läst. Jag gick i en skola där våld och pennalism kanske inte stod på menyn men mobbningen var stor och där jag själv ställdes inför ett val liknande Eriks. Precis som Erik lätt kunnat få slut på hatet mot honom och senare mobbningen mot Pierre genom att bara ge upp hade jag kunnat få slut på mobbningen mot mig genom att ge upp och bli en av deras spratteldockor men liksom Erik valde jag att ta striden och därmed stå ut med hatet och mobbningen eftersom det var priset att betala för att få vara mig själv.
Erik är inte bara en person som jag sympatiserar starkt för och håller med utan även en person jag beundrar och känner igen mig i, hur hemskt det än kan låta. Jag är själv inte mycket för våld men det finns situationer när man helt enkelt bara måste slå tillbaka. Jag är uppfostrad till att inte låta någon trampa på mig och jag vet att jag skulle stå upp för mig själv om jag hamnade i samma situation som Erik gjorde.
När jag läser Ondskan ser jag Erik som en stark, orubblig person som trots att han om han velat hade kunnat bli behandlad som en kung om han bara gett upp sina principer vägrade sluta vara sig själv. Pierre som jag tidigare beskrev som en tjock pluggis är så mycket mer än det. Han är en lojal vän även om han tror lite för mycket på det han läser och även om han tror att alla konflikter borde lösas med ord inte knytnävar så står han bakom Erik hela vägen genom hans resa genom Stjärnsberg. Han hjälper Erik att hitta andra lösningar än våld och så länge som Pierre var vid Eriks sida slogs han bara en enda gång och det var när han inte hade ett annat val.
I början av boken använder Erik våld för att han tycker att han inte har något val och försvarar det med att om inte han gjorde det skulle någon annan göra det. Mot slutet av boken använder han våld för att för få slut på våldet mot andra.
Lite som på artonhundra- och början på nittonhundratalet när man bröt händerna på så kallade ”fighters” som slog ner personer för skoj skull eller för pengar man slagit vad om.
Eriks starkaste vapen var att han kunde stå helt still medan någon bokstavligen slog honom blodig och låtsas att han inte kände det alls. Det finns inget som skrämmer någon som att se att det som de har byggt hela sin makt på plötsligt inte alls fungerar. Det gäller inte bara när man slår någon men likväl om man hackar ner på någon. För vad är det väl för mening att kasta öknamn, förolämpningar och rykten kring någon som inte bryr sig.
Erik kunde göra det han gjorde eftersom han inte bara var psykiskt stark utan att han verkligen visste hur man skulle slåss och ignorera smärta. Precis som en person som utsetts för verbal mobbing måste kunna ignorera vad precis alla andra tycker om en och bara bry sig om sin egen åsikt.
Ondskan är en självbiografisk ungdomsroman där författaren, Jan Guillous alter ego Erik berättar om sin tid på Stjärnsbergs internatskola, i verkligheten var det Solbacka som Jan gick i, även om hela historien inte är sann. Eriks simbravader är till exempel inte sanna och i verkligheten gick Jan inte ut Solbacka eftersom han blev relegerad för rökning.
Jag tror att en av anledningarna till att Jan skrev boken var att dels berätta om hur kamratuppfostran såg ut på Solbacka och dels så tror jag att han ville delge sig av den svåra resa en person i en situation eller relation där man misshandlas fysiskt eller psykiskt.
Ett budskap i boken som åtminstone jag såg som tydligt var det att ondska kan komma i flera former men framför allt det att kriget mot ondskan inte alltid är felfri. Ibland måste man använda motståndarens egna medel mot honom själv. Verklighetens hjältar är inte vackra, skuldfria, oskyldiga kämpar som aldrig gör fel utan snarare är de personer som många skulle vända ryggen åt eftersom de inte är de representerar det faktum att världen inte är så perfekt som de gärna vill tro.
Genren är typisk för vår tid. För tre- fyrahundra år sedan var inte romaner vanliga definitivt inte ungdomsromaner, och självbiografiska historier var inte heller vanliga.
Men boken i sig är inte typisk för sin tid, faktum är att jag inte någonsin läst en liknande bok. Historien i sig är unik som bok och skildringen lika så. Boken kanske inte skulle skrivits för hundra år sedan men den är ändå inte typisk för sin tid.
Av: LS årskurs 9
